Idag har vi varit på våfflor och kaffe hos vår "parkeringsvakt" Andrew. Det är oftast väldigt trevligt att komma dit. Idag berättade han om då han var ung och skadade sig så illa att han inte skulle kunna hugga timmer igen. Men inte blev det illa för det. Då han i samma veva hade tandvärk så fick han en andra chans att få någonting gott ur det onda. Man kan ju säga att han tog den chansen. Grannr och vänner hjälpte honom så att han skulle kunna få en bil så att han skulle kunna sälja symaskiner.

Han fick iallafall en Opel Olympia på avbetalning, och den var fin, jag vill poängtera att detta var på 50-talet, då var ju de allra flesta bilar fina. Tydligen så gick det väldigt bra för honom den där första veckan då han sålde symaskiner, för han sa att han hade det svenska rekordet på 19 symaskiner på en vecka. På den tiden då man for runt och sålde till folk så är det ju mycket.

Senare fick han då bege sig från Boden för att bli något slags bas här i Umeå för företaget han hade sålt symaskiner för.

Det var en fin historia. Man blir rörd av hur det var på den tiden. Folk var hjälpsamma, brydde sig om varandra och man kunde lita på de allra flesta. Visst det kan vara så i ens vänskapskrets och i små byar, men det kommer aldrig bli som det var förr. Då folk hälsade på vandra på gatan och bensinen kostade 60 öre litern. Inte heller blev flickorna rädda då det kom en utböling som vevade ner rutan och frågade efter vägen. Those were the days.

Jag är ju inte alls förtjust i våfflor, men när "gammfolket" bjuder så ska man ju inte tacka nej. Man äter och ser glad ut. Jag måste erkänna att jag mår en aning illa, efter att ha tvingat ner saker som jag inte tycker om, men på det stora hela var det värt det. Det är så fint när man får ta del av någons livshistoria på det där viset. När man får höra om hur det var och hur vi kunde ha det. Vi måste ju ta hand om varandra. Man ska lära från de äldre, passa på att lyssna innan det är för sent.

På återseende.