NoRRdE - Eder tillgifne.

Tankar kring ett yrväder

Lördag på Lottas.

Av , , Bli först att kommentera 2

Efter att ha varit på Umekvinnokonvent fick min sambo Anna en lysande idé om att vi skulle gå ut och äta middag. Mycket trevligt initiativ tyckte jag.

Dock så kom vi på att det finns väldigt få matkritiker som är vegeterianer. Jag har då inte hört om en enda. Kanske borde man bli vegetarisk matkritiker? Varför finns det ingen som kritiserar det vegetariska utbudet, som i de allra flesta fall är helt värdelösa? Jag är ju inte vegeterian, men det är ju Anna, och jag har ju på något sett blivit vegeterian jag också. Innan jag träffade Anna så skulle jag ha identifierat mig som "selektiv vegeterian". Men det får kanske bli en helt annan historia, ja om det nu finns något intresse för den. Hursom. Det är ganska tråkigt att sitta och njuta av maten när ens partner inte kan det. Det har ofta varit en besvikelse för Anna och äta ute. Det finns så få alternativ. Ofta känns det som om man bara kan välja ceasarsallad utan kyckling. Ganska trist i längden. Så Anna har ju fått börja äta fisk. Det är ganska ledsamt att man måste äta något som man egentligen inte vill bara för att få en trevlig restaurangupplevelse.

Vi gick iallafall på Lottas. Jag har varit vänligt inställd till Lottas, jag har tänkt att det både är kvalitét och kvantitet. Jag gillar att äta mycket mat och god mat. Men jag måste erkänna att jag blev besviken ikväll.

För det första fick vi veta att det var en timmes väntetid på maten. Man kan ju inte riktigt klaga på en timmes väntetid. Det  var ju ändå en lördagseftermiddag och det var mycket folk som ville äta på Lottas. Men man tycker att maten ska vara värd att vänta på! Det var den inte kan jag säga.

Jag beställde iallafall lamm. Hela grejjen med lamm är att det ska smaka lamm, inte så fasligt mycket, men det ska ju märkas att man äter lamm. Mitt lamm var ganska smaklöst, hade jag inte vetat att det var lamm jag beställt hade jag nog trott att det var en dålkigt stekt oxfilé eller nått. Dessutom var den ljummen. Inte alls varm. När jag åt den sista biten så var den kall. Jag måste dock säga att potatisgratängen var mycket god. Men för lite. Jag är ju ganska duktig på att äta och enda gången jag blivit riktigt mätt då jag varit ute har varit på Lottas. Tills nu. Jag blev inte alls mätt. Sen så kände jag mig så less på något sätt. Vilket bara har hänt mig ett fåtal gånger förr.

Men inte var det slut på besvikelsen för det. Anna beställde glass som tog 45 minuter. Fyrtiofem minuter! Gjorde de glassen från scratch? Jag tackar någon högre makt för att jag inte tog någon förrätt, då hade vi nog inte varit hemma än.

Men jag ska inte vara den som är den. Lottas är ju trevligt. Det är en härlig atmosfär, och trevligt klientel. Lite myspys-känsla. Jag kommer säkerligen gå dit igen, men Lottas har fallit på min stege. Rex toppar den för närvarande för sitt gästspel där jag åt åttaarmad bläckfisk och gömd gris. Där jag blev mätt för att maten var god, inte för att det var mycket.

Som avslutning på kvällen gick vi till Allstars för att träffa en vän. Jag lärde mig faktiskt hur det fungerar det där med poängen i tennis. Det var givande må jag säga. Tennis blev mer intressant när man kunde det. Sen att jag blev fullständigt chockerad av hur folk dansar på krogen, är en helt annan sak. Inte alls givande. Jag kommer nog aldrig att dansa då jag är ute igen. Jag hoppas innerligt att det inte ser ut sådär på alla ställen. Det var bara pinsamt, stundtals roligt att se, men för det mesta tragiskt. Jag är så himla glad över att jag numera är en stadgad kvinna och inte behöver ge mig ut på den där köttmarknaden!

På återseende.

Vart finns hon?

Av , , Bli först att kommentera 0

Ibland så tänker jag på dåtiden. Inte den dåliga dåtiden, men den bra dåtiden. Då man var liten och inte hade ett bekymmer i världen känns det som. På den tiden då man var minus 10, bodde på stenbacken i Kristinehamn och hade pappa och mamma i närheten.

Jag hade en bästis då. Hon hette som jag minns det Cathryn Seger. Jag och hon umgicks jämt. Jag tror inte att vi hade särskilt bra inflytande på varann såhär i efterhand, men roligt- det hade vi.

Jag har tänkt att ta kontakt med henne igen, men hon verkar ha försvunnit från jordens yta. Man tycker att det borde vara lätt att hitta någon som har en sådan speciell stavning på sitt förnamn. Men icke! Där gick jag bet. Då har jag även försökt hitta hennes mamma Päivi och hennes lillasyster Sandra, men de verkar kollektivt ha gått under jorden. Så jag erkänner mig själv besegrad, och hoppas att hon istället någon dag i framtiden, tänker på mig och gör en sökning på Facebook. Lätt gjort. För jag finns.

Alla finns på facebook. Med undantag för ovanstående exempel. Min mamma finns inte heller, men nu har iallafall hennes man blivit medlem. Jag tänker att det är på både gott och ont. Nu när facebook finns så har man inte den gamla vanliga kontakten med folk längre. Man skriver ett rader på facebook till sin syster och sen får det vara nog. Då kan man stanna hemma till jul.

På återseende.