Jo man kan säga att jag fortfarande kan mingla. Träffade en del märkligt folk kanske, men det är bara kul.
På återseende.
Praaaaajd.
Tänk att jag har en sådan duktig flickvän. Hon har minsann hållit tal idag. Eftersom hon är ordförande i RFSL och det är Pride. Jag måste säga att hon hade det bästa talet men det säger jag inte bara för att jag är partisk på något sätt. Utan jag säger det för att det är alldeles sant. Jag tycker faktiskt t.o.m att jag kan ta åt mig äran lite grann. Det var ju faktiskt jag som tvingade henne att stänga av tv:n och skriva talet igår kväll. Om jag inte hade gjort det, vem vet vad som hade hänt då!?
Nu ska vi alldeles strax iväg för lite pridemiddag på TC, för att sedan ge oss iväg till Äpplet för att visa upp oss. Nja, jag kanske inte ska visa upp mig så mycket, men det ska Anna. Jag kan ju också passa på att mingla lite. Jag brukade vara väldigt bra på det. Vi får se om det har hållit i sig. Iofs så har jag aldrig direkt insett att jag var bra på det, men folk har sagt det till mig flera ggr. Vi får se, helt enkelt.
På återseende.
En sådan där dag…
Oj oj. Det har varit en riktigt sugig dag på jobbet. Den började ganska bra men sen urartade den sig med drama på hög nivå. Jag vet inte ens hur jag ska börja förklara det här trasslet, så jag tänker att det är bäst att låta bli.
När jag kom hem så var jag på riktigt dåligt humör, som jag tyvärr lät gå ut över både sambo och hund. Sambon har man ju bett om ursäkt till, men det är lite svårare att göra det till hunden. Han förstår ju inte. Då undrar jag om han kommer tänka på det imorgon när han vaknar, och som straff kissa i soffan eller nått. Jag hoppas verkligen inte det. Vore iofs en bra ursäkt till att skaffa den där fina soffan vi såg i Karlstad. Men jag tror inte att han gör det, är han så smart så att han utför hämndaktioner, så är han även så smart att han fattar att det gynnar oss också.
På återseende.
Änkestöt.
Jag har lärt mig två nya ord för samma sak på jobbet idag. Detta i samband med att jag slog i armbågen så illa. Ni vet sådär så att det ilar i hela armen och man vill nästan gråta. Då kom Rebecka förbi och frågade om jag hade fått "kalldööön". Say what?!
Tydligen så finns här inte bara ett- utan två ord för detta aber. Kalvdöd(en) och Änkestöt. Ypperligt, jag har alltid tänkt att det borde finnas ett ord som sammanfattade det där slaget som gör så ont, ilar i hela armen och känns i flera dagar efteråt. Sedär. Det finns det ju.
När jag fick frågan om vad vi värmlänningar kallade det, så svarade jag: "Vi kallar det att-aj-jag-slog-mig-på-armbågen-på-nerven-så-att-det-gjorde-asont-och-ilar-i-hela-armen-fan-vad-ont-det-gjorde." Så som sagt. Jag behövde verkligen ett användbart samlingsord. Tack för det Umeå. 😀
På återseende.
En liten bit historia med söt grädde.
Idag har vi varit på våfflor och kaffe hos vår "parkeringsvakt" Andrew. Det är oftast väldigt trevligt att komma dit. Idag berättade han om då han var ung och skadade sig så illa att han inte skulle kunna hugga timmer igen. Men inte blev det illa för det. Då han i samma veva hade tandvärk så fick han en andra chans att få någonting gott ur det onda. Man kan ju säga att han tog den chansen. Grannr och vänner hjälpte honom så att han skulle kunna få en bil så att han skulle kunna sälja symaskiner.
Han fick iallafall en Opel Olympia på avbetalning, och den var fin, jag vill poängtera att detta var på 50-talet, då var ju de allra flesta bilar fina. Tydligen så gick det väldigt bra för honom den där första veckan då han sålde symaskiner, för han sa att han hade det svenska rekordet på 19 symaskiner på en vecka. På den tiden då man for runt och sålde till folk så är det ju mycket.
Senare fick han då bege sig från Boden för att bli något slags bas här i Umeå för företaget han hade sålt symaskiner för.
Det var en fin historia. Man blir rörd av hur det var på den tiden. Folk var hjälpsamma, brydde sig om varandra och man kunde lita på de allra flesta. Visst det kan vara så i ens vänskapskrets och i små byar, men det kommer aldrig bli som det var förr. Då folk hälsade på vandra på gatan och bensinen kostade 60 öre litern. Inte heller blev flickorna rädda då det kom en utböling som vevade ner rutan och frågade efter vägen. Those were the days.
Jag är ju inte alls förtjust i våfflor, men när "gammfolket" bjuder så ska man ju inte tacka nej. Man äter och ser glad ut. Jag måste erkänna att jag mår en aning illa, efter att ha tvingat ner saker som jag inte tycker om, men på det stora hela var det värt det. Det är så fint när man får ta del av någons livshistoria på det där viset. När man får höra om hur det var och hur vi kunde ha det. Vi måste ju ta hand om varandra. Man ska lära från de äldre, passa på att lyssna innan det är för sent.
På återseende.
Tråk.
Det är verkligen inte roligt att vara sjuk. Trots att vi nu har en massa nya tv-kanaler så finns det ingenting att titta på. Det slutar med att jag sitter och tittar på Xena-Krigarprinsessan, vilket ju är ganska värdelöst när man har 160 andra kanaler att välja på. Om några månader ska vi välja ut 8 favoriter av alla dessa kanaler. Det blir också svårt, för de var ju inte så bra som jag trodde. Anna vill ju ha Discovery Travel and Living, för där visar de en massa hemmafruprogram. Jag är lite mer nörd jag, så jag vill ha en massa historia, men de kanalerna är inte heller så bra som jag hade hoppats. Sen är Cartoon Network inte vad det varit heller. De visar inte Thundercats, och inte heller lika mycket PowerPuffpinglor som förr.
Jag minns den tiden då jag bodde hos min vän Carro. Vi höll på att renovera vår lägenhet, och jag ville inte bo hos pappa i barack. Vi satt uppe sent på nätterna och tittade på PowerPuffpinglorna, skrev historier och funderade på framtiden. Jag skulle bli författare och Carro skulle bli låtskrivare. Det blev inte mycket med det kan säga. Jag har inte tålamod att skriva sen så skriver jag inte särskilt bra heller. Carro, hon kan inte spela något instrument. Så var det med det. Två flickors drömmar gick i kras.
Dock känns det ganska skönt att ha den självinsikten. Jag vill, men kan inte. Ge upp. Sen så får man helt enkelt göra något annat med sin tid. Som att till exempel titta på Xena-krigarprinsessan. Eller så kunde man kanske dra in lite pengar på att spela nätpoker. Men det är inget kul. Det är bara roligt när man vinner. Så ska man ju ha tålamod också, vilket det kanske inte finns så mycket av.
Igår fyllde min systerdotter Isabelle 6 år. Anna hade varit ute på stan och köpt en söt tröja till henne, som jag senare skickade iväg med posten. Vi hade tur, för paketet kom fram precis på dagen. Tydligen så ska de ha kalas för henne både lördag och söndag. På lördag skulle de hyra in dagispersonalen och ha en massa lek och bus för alla hennes kompisar, och på söndagen skulle det vara släkten. Så jag fattade det som att hon inte hade fått några andra paket. Syrran hade gjort en liten filmsnutt på när Bella sa tack för tröjan. Vi fick även se den lille nyfödde.
På återseende.
Snor och slem.
Nu har man gått och blivit sjuk igen. Sen jag flyttade till Umeå så har jag varit sjuk c.a 10 gånger. Det kan ju aldrig vara normalt på ett år. 6 gånger av dessa har varit sen jag började på dosen, och det var i slutet på april. Nu har jag iallafall ringt till doktorn, men med min sedvanliga tur så är såklart min läkare på semester, så hon skulle ringa upp den 25:e september.. Jag hinner nog bli frisk och sjuk igen på den tiden.
Min sambo är också sjuk, men inte tar hon det lugnt inte. Hon är på jobbet och jobbar på som aldrig förr. Fast jag har sagt till henne att hon ska ta det lugnt. Hon är en sådan arbetsmyra min Anna. Fast det är nog inte så klokt. Vi vill ju inte att hon ska bli liggande också.
Anna har förresten fått ett väldigt lockande förslag från sin mor. Om hon tar semester i en vecka så skulle Annas mamma bjuda henne på en utlandssemester. Sweet. Jag hoppas att Anna kan få ledigt. Hon behöver semester. Men det blir ju ganska synd om mig då. Jag får ju snällt stanna hemma utan varken Anna eller inbjudan. 🙁 Sen så var det ju planer på att fara till Karlstad och titta på syrrans nya bebis kombinerat med Halloweenfest i en skum källare. Jag vet inte om jag kommer orka åka ensam. Men vi får la se.
På återseende.
Hamstern tog vår tv?
Inte bara har vi varit utan vatten var och varannan dag, men nu har vi inga kanaler heller! Jag och min sambo bor på ÖK, men det är inte så flott som det låter- uppenbarligen.
Fast något som var roligt med hela den här historien är att när min sambo Anna ringde till kundtjänsten på ComHem så sa dem att vi kunde bli debiteringsskyldiga ifall vi åsamkat skada på boxen. Anna frågade då vad det skulle kunna tänkas vara för skada och fick svaret: "om t.ex. er hamster rymt och gnagt på kabeln." LoL! 😀
Det skulle vara en sjujäkla ickeexisterande hamster som gnagt bort kabeln så hela huset blir utan tv.^^
På återseende.
Norton support
Häromsistens slutade mitt Norton 360 att fungera. I lätt panik hörde jag av mig till min far som jag skaffade Norton tillsammans med till 3 datorer. Han tyckte att jag skulle gå in på Nortons hemsida och chatta med kundtjänsten. Jag var en aning arg, eftersom Norton inte direkt är något gratis program, så tycker man ju att det ska fungera som det ska. Jag tänkte också att det nog skulle ta en jävla tid att lösa problemet på deras chatt.
Hursomhelst så tänkte jag att det nog var bättre än att ringa, eftersom jag var en aning iriiterad. Så jag gick in på deras chatt. Jag måste säga att jag blev positivt överraskad! It made my day skulle man också kunna säga. Fort gick det, och trevlig var han som hjälpte mig. Han var dessutom vältalig och förstod precis vad det var jag ville och vad jag menade. Helt enkelt lysande.
Jag vet att många tycker att Norton är skit. Jag har då aldrig haft några problem med det, och när jag väl får ett problem så löste dem det inom några minuter! Visst, det kostar pengar, men jag tycker det är värt det, nu när jag vet att de har en så bra support. Norton ftw!
På återseende.
Banan + kaffe = lakrits??
Är det bara jag som minns det där supergoda hockey-snus-liknande-men-inte-alls-samma-sak-pulvret som fanns då jag gick på lekis? Det var iallafall ett pulverliknande godis man köpte i dosa, fast det var som lite fuktigt, så man tuggade det liksom. Jag tror att det hette något i stil med "cowboy snus". Jag minns mycket väl att det var en cowboy med ett lasso på dosan.
Hursomhelst. Idag då jag tog förmiddagsfika på jobbet så var jag en aning stressad, så jag drack cappuccino och åt en banan samtidigt. Vilket (helt överrasknade) resulterade i smaken av det där supergoda pulvret från min barndom. Ja jisses. Det var tider det.
Förutom det där pulvret, så har jag ett par minnen till från lekistiden. Jag minns att pappa kom och hämtade mig en dag då brandkåren hade varit där, men en kattunge i skjortfickan. Jag och syrran hade tjatat så om att vi ville ha den där katten, och så dök han upp med den. Han fick heta Tigern. R.I.P.
På återseende.
/Ann
Senaste kommentarerna