Ibland så tänker jag på dåtiden. Inte den dåliga dåtiden, men den bra dåtiden. Då man var liten och inte hade ett bekymmer i världen känns det som. På den tiden då man var minus 10, bodde på stenbacken i Kristinehamn och hade pappa och mamma i närheten.

Jag hade en bästis då. Hon hette som jag minns det Cathryn Seger. Jag och hon umgicks jämt. Jag tror inte att vi hade särskilt bra inflytande på varann såhär i efterhand, men roligt- det hade vi.

Jag har tänkt att ta kontakt med henne igen, men hon verkar ha försvunnit från jordens yta. Man tycker att det borde vara lätt att hitta någon som har en sådan speciell stavning på sitt förnamn. Men icke! Där gick jag bet. Då har jag även försökt hitta hennes mamma Päivi och hennes lillasyster Sandra, men de verkar kollektivt ha gått under jorden. Så jag erkänner mig själv besegrad, och hoppas att hon istället någon dag i framtiden, tänker på mig och gör en sökning på Facebook. Lätt gjort. För jag finns.

Alla finns på facebook. Med undantag för ovanstående exempel. Min mamma finns inte heller, men nu har iallafall hennes man blivit medlem. Jag tänker att det är på både gott och ont. Nu när facebook finns så har man inte den gamla vanliga kontakten med folk längre. Man skriver ett rader på facebook till sin syster och sen får det vara nog. Då kan man stanna hemma till jul.

På återseende.