Ja det är ett jävla gnällande på mig. Konstant negativ får jag höra rätt ofta när jag pratar eller skriver om Björklöven. Ständigt förbannad är ett återkommande ordval från vänner och bekanta.

Och jag håller med. Björklöven har de senaste åren gjort mig till en negativ och förbannad människa. Men är det så konstigt då?

År efter år har jag suttit på läktaren och hemma framför Tv:n och väntat på att äntligen få jubla över att vi gör någonting bra. Att vi vinner match efter match, har spelare som står upp för laget.
Jag har suttit och väntat på hjärta för staden, klubben och lagkamraterna. Jag har suttit och väntat på hårda tacklingar i mittzon, en backgigant som städar framför egen kasse och kastar motståndarforwards ut i sarghörnet när dom är och slår på vår målvakt.
Jag har suttit och väntat på känslor. Någon som tar tag i laget, skriker och slår sönder någonting i omklädningsrummet för att väcka laget.

Någon som åker ut och tar en fight när vi har en svacka, bara för att tända till övriga. Det kanske är värt ett matchstraff bara för att väcka resten av laget.
Jag har väntat på en sniper som trollar med pucken och i princip på egen hand kan bära laget till slutspel. Jag har väntat på en målvakt som gör räddningar som måste visas på repris efter repris i kvällstidningarna för att folk ska förstå hur det gick till.

Framför allt har jag väntat på ett lag som har kommit överens om att utföra en uppgift, ett lag där alla har sina individuella roller och tillsammans bygger för framtiden.

 

Vad har jag fått de senaste åren? Vad har jag fått tillbaka för alla pengar, all min tid och kanske framför allt för all min ångest? Vad har klubben gjort för mig och oss?

–          Värvat en tränare som tappar omklädningsrummet.

–          Avslutat kontrakt med spelare som gör skillnad.

–          Avslutat kontrakt med kulturbärare som vände hem till Björklöven för att bära oss upp igen i återtåget.

–          Avslutat kontrakt med matchvinnande målvakt.

–          Värvat sportchefer som inte har en enda indian i kanoten.

–          Strösslat pengar på en GM/Sportchef/Tränare som uppenbarligen inte har lyckats.

–          Strösslat pengar på SHL Rejects.

–          Strösslat pengar på Div 1 spelare.

–          Företrädare från klubben som uttalar sig i media på en hänsynslöst sätt mot supportrar och sponsorer.

–          En styrelse som benämns som ”klubben för inbördes beundran”.

 

Det är väl i det stora hela vad klubben har genomfört under de senaste åren på bekostnad av mina pengar, min tid och min ångest. Vad har vi fått ut av ovanstående då?

–          En värdegrund

–          En uttalad målsättning att vi ska vara ETABLERADE i SHL 2020.

–          Katastrofala resultat.

–          Svackor utan dess like.

–          Nästintill halkat ner till Div 1 igen men lyckats klara oss kvar på ren flax.

–          Identiteten har försvunnit.

–          Sponsorerna är irriterade över att ha strösslat pengar på ett luftslott som inte åstadkommer någonting.

–          Supportrarna är helt tokiga över hur klubben sköts, och över våra resultat.

–          Den breda massan hockeyintresserade som faktiskt tappat intresset och slutat gå på match.

–          Missat slutspel

–          Förlorade intäkter

–          Förlorade intäkter till nästa säsong i form av årskort, sponsring m.m. på grund av ovanstående.

 

Jag finner det oerhört stötande att en enda person i klubben/styrelsen har mage att uttala sig negativt i media mot supportrarna.
Jag finner det oerhört stötande att man förväntar sig att vi ska sluta upp bakom klubben och bära er genom säsongen.

Varför ska vi stå där på läktaren och anstränga oss? Varför ska vi gå runt hesa på jobbet för att vi har skrikit sönder våra röster? Varför ska vi ha träningsvärk i armarna efter att ha stått med en trumma i 60 minuter?
Varför ska vi anstränga oss med tifon, flaggor, sånger och varför i hela friden ska vi sluta upp på bortamatcher för er skull?

Vad har ni gjort för att förtjäna vår ansträngning?

Ska våran kärlek till klubben som funnits med oss i hela våra liv vara större än vår irritation och besvikelse?
JA – Givetvis är den det.

Vi kommer alltid att stå där. Vi kommer alltid sjunga för Björklöven. Vi kommer alltid att lägga våra pengar, vår tid och vår ångest på att stå bakom klubben. Klubben är större än allt.
Trumman kommer alltid att eka i ladan under match. Flaggorna kommer alltid att vevas.

Och vi kommer alltid att hoppas.

Hoppas och tro på att ledningen och styrelsen för en gångs skull tar till sig, gör om och gör rätt.

Hoppas och tro på att vi någon gång kommer få uppleva glädje och lycka i klubbens namn igen.

Hoppas och tro att vi får stå på torget i centrum och fira ett SM-Guld.

 

Framför allt hoppas jag på en ursäkt.