Pet Peeve 8: TV-licensens utformning

 Okej, jag kommer att säga någonting nu som kanske inte alla mina partikamrater ställer upp på. Därför går jag nu ut och säger att detta är min egen personliga åsikt. Detta är en känslig fråga, det vet jag om. Men detta är min egen blogg, och jag skriver vad jag vill.

Att SVT, UR och SR får sin finansiering från oss, vi som tittar, är helt nödvändigt för att nyhetsrapporteringen och allt annat skall vara så neutralt som det bara är möjligt. Dessutom är det en säkerhet mot Public Service skulle börja visa värdelösa program i stil med de som reklam-TV manglar ut (att man kallar "Världens 10 fetaste bombplan" eller "Tyrannosaurus Sex" för vetenskaps-TV gör att jag dör en smula inombords) för att tillfredsställa sina finansiärer.

Däremot är det ett faktum att de allra flesta svenskar med stadig inkomst äger en TV med antennmottagare. Det är inte längre som det var på 50-talet, att det var en i kvarteret som hade en. Då var det åtminstone på ytan logiskt att de som inte hade någon TV skulle slippa betala. 

Idag sitter vi alltså med en institution som har TV-spioner som skall lista ut om personen de besöker har en TV eller ej. Sannolikt är att hen som de ringer på hos faktiskt har en, så det handlar mest om att försöka få denna person att på något sätt avslöja sig eller på annat sätt hitta bevis för att hen äger en TV och därför bör betala. Är detta rimligt?

För en person med fast och stadig inkomst är det förhållandevis lätt att hosta upp en dryg hundring i månaden. Men hur är det med alla de som t ex pluggar eller är arbetslösa? För oss rör det sig om en betydande del av månadens utgifter. En hundring för en student sabbar dess ekonomi lika mycket som 800 i månaden för två fast arbetande personer i samma hushåll som tjänar kring 25.000. It makes no sense.

Av dessa två skäl, anser jag att TV-licensen borde vara progressiv, alltså en procentsats (hur mycket låter jag vara osagt) av ens inkomst. Den borde också administreras genom Skatteverket. Dessutom skall det antas att man har TV, och om man verkligen inte har det får man bevisa att det är så. Då kan man skicka ut inspektörer.

En stenrik bankdirektör skulle då få betala betydligt mer, medan de utan inkomst skulle slippa. Det tycker jag är ett mycket schysstare system. Dessutom inbillar jag mig att fusket skulle minska då det är ett större projekt att skicka in formulär än att låta bli att öppna dörren när någon ringer på om man inte har råd att betala sin licens.

Men får då inte staten för stort inflytande över TV-utbudet? Nej, varför skulle den det? Det funkar ju alldeles utmärkt för kyrkan! Vi betalar ju kyrkoskatt via Skatteverket!

Tänk på det en smula. Nu skall jag sova en stund. 

Väl mött!

PS: Det finns säkert något argument för att ha kvar detta system, och jag skulle älska att höra dem. Kommentera om du har bättre koll än jag!