Pet Peeve 10: Svårigheter i arbetslivet

 Jag jobbar för tillfället som tidningsutdelare i centrala stan. Det är ett fantastiskt arbete på många sätt, särskilt under sommaren. Eftersom jag helt enkelt inte går och lägger mig innan tidningarna skall ut, får jag sova hur länge jag vill på dagarna och vara uppe i princip hur länge som helst på kvällarna. Jag brukar vakna till liv kring 12, och det är snudd på oförskämt att ringa kompisar innan den tiden om man inte avtalat annat, så det blir iallafall inte så mycket gjort innan dess. Dessutom hinner man igenom många P3 dokumentär och filosofiska rummet på en runda, man slipper motionera i övrigt, och tidigt på natten kan man stöta ihop med roliga hemsläntrare. 

Men det finns dock problem med jobbet. Det första drabbar i synnerhet oss som vikarierar. Man är ganska beroende av att budboken, alltså den lilla skrift som innehåller allas beställningar, är korrekt. Om en person har haft ett distrikt länge, kan han eller hon nästan hela budboken i huvudet. Dock kan ju inte vikarierande människor, som jag själv, den alls, utan måste läsa innantill för varje adress jag kommer till. En person som har haft ett distrikt länge riskerar då att missa att skriva upp nya beställningar  och avbeställningar annat än i huvudet, vilket gör livet lite svårare för oss andra. De första dagarna på jobbet saknade jag flera ex av vissa tidningar, vilket innebär att jag delade ut till folk som inte hade någon beställning. Ibland har man flera ex kvar, vilket innebär att någon stackare inte fått sin dagliga dos av nyheter. När man märker att det blir så, beställer man då in kompletta och uppdaterade listor från distributionen, som kommer med tidningarna. Då måste man sitta och uppdatera sin bok för hand på gatan, vilket tar en halvtimme. Mellan 02:30 och 03:00 exempelvis. Tid jag hellre hade lagt på att dela ut så att jag kunde komma hem någon gång. Men men, part of the job, I guess. 

Det andra problemet jag tänker på är alla dessa människor som vägrar i sten att skriva sina namn på sina brevlådor och inkast. Varför gör ni så? Det är visserligen inte så många, men det är oerhört frustrerande att kuta upp och ner i ett fyravåningshus bara för att inse att jag inte kommer att hitta rätt abonnent. Jag inkluderar också här alla ni som har ett son-namn, exempelvis Andersson, som inte skriver sitt första namn också. Det kan ju bo 3 stycken Andersson eller dylikt i ett trapphus. Vissa behagar inte ens skriva någonting alls. Ni vet vilka ni är.