Personval

På SSU-kongressen 2009 avgick en viss Jens Lundberg från förbundsstyrelsen. Han var ansvarig för ett avsnitt i vårt handlingsprogram som rörde demokratifrågor. När man avgår från SSU:s förbundsstyrelse är det kutym att man avtackas under middagen som äger rum i slutet av kongressveckan. Vanligen är det då meningen att man skall tacka sin SSU-klubb eller kommun, att man ser med tillförsikt på utvecklingen av förbundet, och att man hoppas att man satt sin prägel på förbundet under sin mandatperiod. Men Jens gjorde något helt annat.

Han insåg att han nu inte längre var bunden av förbundsstyrelsebeslut och att han slapp slåss för förslag som han ogillade själv. Följaktligen deklarerade han öppet inför alla som satt där vad han tänkte och tyckte om olika saker. Detta var mycket uppfriskande och roligt att lyssna på.

Bland annat hade kongressen tagit ställning för personval i enlighet med förbundsstyrelsens förslag. Argumentet var att det skulle på något sätt vitalisera demokratin i Sverige om det fanns möjlighet att välja kandidater som medborgare. Hans svar var ungefär som följer:

"Personvalen vitaliserar inte demokratin. Det enda som händer är att rika och snygga personer kommer högre upp på listorna än fattiga och fula. Som demokrat kan jag bara inte gilla detta förfarande". 

Dessa ord har satt sig i min hjärna. Under rådande system är det stört omöjligt att klättra på listorna, eftersom etablerade politiker konsekvent får fler kryss än alla vi andra, och dessutom är trösklarna så pass höga att man knappt kan he sig upp ens ett enda steg utan att driva en självcentrerad kampanj som innefattar några enstaka hjärtefrågor. Exempel på detta är Ardalan Shekarabis EU-parlamentskampanj, som i princip endast handlade om SMS-lån. Visserligen en fruktansvärd företeelse, men en ensam politiker kan inte göra någonting åt det.

Politik är ett lagspel. Vårt kommunalpolitiska handlingsprogram som kommunfullmäktigeledamöterna skall följa är ett resultat av hela arbetarekommunens samlade insatser, och enskilda ledamöter har att lyda vad partiet säger i största möjliga mån. Det är det som är styrkan med systemet.

Problemen dyker upp när en ökad personifiering av politiken skapas. Det som händer då är att enskilda personers misstag blåses upp och skadar hela partiets anseende. Vi ser det med Littorin, Sahlin (nog för att det var många år sedan), och en uppsjö av andra politiker. Dessa människor är just det; människor, och således kan de göra misstag. Detta omfattar alla människor i världen. 

Skall vi ha en representativ demokrati måste alla människors röster komma till tals, inte bara de få übermensch som aldrig begår misstag. Risken blir då att det parti som innehåller de torraste och tråkigaste politikerna man kan tänka sig blir de som får styra landet. Det är inte representativitet, det är meritokrati.

Hela partier gör sällan fel. Om man har en levande folkrörelse stöts och blöts alla politiska förslag till partiets samlade exakta vilja, och det är mellan dessa genomarbetade förslag som valet borde stå. Inte mellan en uppsjö av personkulter bestående av snygga och ofelbara människor. Det som då händer är journalistiken börjar fokusera på de fel som vissa företrädare har begått istället för att granska den förda politiken. 

Ett gott exempel på detta är just Littorinaffären. Visst är det fel med sexköp. Men det får Littorin själv stå för. Det borde inte moderaterna behöva bära hundhuvudet för. Det som borde granskas hos moderaterna är exempelvis hur klyftorna i samhället bänds och bryts större och större mellan de som har och de som inte har. Lägg tid på det istället, media. Jag vill ha ett Sverige som styrs av de bäst lämpade partierna, inte de bäst lämpade personerna, eftersom personer gör en massa fel hela tiden. 

Så min personvalskampanj begränsar jag till följande uttalande:

Om ni kryssar mig till kommunfullmäktige, kommer jag att göra allt som står i min makt för att få igenom partiets vilja i Umeå, som nedtecknats i vårt kommunalpolitiska handlingsprogram.