Pet Peeve 12: Jobbkalkyler

Det är ofrånkomligt idag. Alla politiska företrädare kastar ur sig förslag på förslag som syftar till att skapa arbeten. Helst så kallade riktiga sådana. Därför ställer man numera upp två tal bredvid varandra vid varje politiskt förslag. Dels hur mycket förslaget kommer att kosta, och dels hur många jobb som kommer att skapas. Den första siffran är påtaglig; såhär mycket mindre plats kommer vi att ha i statsbudgeten efter förslaget är genomdrivet. Den andra är något mer abstrakt, och det är denna sifferkombination som kommer likt ett brev på posten efter minsta nysning från politiker idag, som får mig att ticka. (anglosaxism much? det finns ingen motsvarande klatschig svensk metafor som jag kan komma på såhär på rak arm, så jag låter den stå.)

Mitt problem med dessa siffror är i själva verket två separata:

1. En reform föreslogs av borgarna tidigt. Man ville sänka arbetsgivaravgiften för ungdomar. Detta skulle kosta x miljoner kronor och ge x tusen ungdomar jobb. Problemet är att det inte blev så. Detta är inte så konstigt. I detta fall handlade det om just det faktum att de branscher som hade många ungdomar anställda (Hotell och Restaurang samt Handels) inte behövde fler folk. McDonalds kränger inte fler burgare per automatik för att det finns en person till som flippar dem. Samma sak i en random skoaffär. Står det där en till expedit följs inte det automatiskt av att butiken säljer mer skor. Det är heller inte så att det nödvändigtvis lönar sig att öppna en ny butik, då marknaden för skor respektive burgare många gånger är mättad. Man skulle bara parasitera på sina egna kundkretsar och därmed inte göra mer vinst.

Men detta pekar på ett större problem än just detta exempel, nämligen att marknadsekonomin inte fungerar som en stat. Den enda idén borgarna har för att stävja en skenande arbetslöshet är att hälla pengar över den privata sektorn och hoppas att de, mer eller mindre som tack för stålarna, anställer en och annan trots att de kanske inte behövs. Det kan man inte hoppas på eftersom det inte är så kapitalismen fungerar. Man försöker hela tiden maximera vinsten. I undantagsfall gör man det genom att man anställer människor, men vanligare, mycket vanligare, är att man industrialiserar sin produktion för att slippa ha en massa jobbiga anställda.

Av detta skäl måste ju investeringar i privat sektor vara en mycket osäker investering i jobbhänseende. Detta syns exempelvis i den rödgröna vårbudgetmotionen, där man ville investera x miljarder i småföretag, vilket skulle ge 2.000 till 6.000 jobb. Alltså antingen 6.000 nya jobb, eller en tredjedel så många.

Detta för mig in på nästa punkt.

2. Om man då väljer att investera i privat sektor för att skapa jobb, visar upp vad det skulle kosta och sedan hur många jobb som skulle skapas, hur räknar man? Vi kan ta jobbskatteavdraget som exempel. Freddan lovade 10.000 nya jobb som resultat av det år 2009. Sedan dess har ännu fler blivit arbetslösa. Hur kommer man fram till den siffran? Jag tänker bara på South Park och avsnittet med The Underpants Gnomes (step 1; Steal underpants, step 2:…, step 3: Profit!). Jag är inte dum i huvudet, ni kan berätta för mig hur man kommer fram till de siffrorna! Särskilt eftersom de är omöjliga att verifiera i efterhand. Min rudimentära logik säger mig att arbetslöshet inte borde botas genom att göra de som jobbar rikare, men vad vet jag. Den framräkningsformel där man alltid kan fixa nya jobb genom att sänka skatterna vill jag se. Om jag inte får det, kommer mina aningar att besannas. Jag tror att det helt enkelt är en kvalificerad gissning. Fredrik Reinfeldt is like a dartboard that talks! 

Om man verkligen vill se en direkt effekt av statliga investeringar på arbetslösheten finns det bara ett alternativ. Anställ för guds skull människor i offentlig sektor och i infrastrukturprojekt. Där finns det behov och där är vi arbetsgivare, och vi kan kontrollera att pengarna används till att få folk i arbete.