Klockan 17.45 spelar Virtus semifinal i U20-SM mot Högsbo och jag skulle hemskt gärna rapportera rappt. Men jag ska på födelsedagskalas, så det blir faktiskt omöjligt. Håll koll på vk.se så kanske resultatet kommer upp, i annat fall får ni kika in här i morgon, då är jag live and direct.

———
Kollade just tredje matchen mellan Lakers och Jazz, tuff skit. Men jag håller mig ifrån att kommentera den serien ytterligare till i morgon kväll efter match fyra som rimligtvis borde sändas på TV4 Sport.

———
Förresten, enligt basketsverige ska Ockelbos Emelie Freiman vara på väg till Umeå Comets och Umeå Comets Caroline Englund ska enligt samma sida gå den andra vägen, alltså till Ockelbo. Att Freiman varit här och provspelat stämmer, och hon har sett ganska bra ut. Eventuellt blir det kontrakt, men knappast förrän efter try out-helgen i månadsskiftet maj-juni.
Englund tror jag inte kommer att få stanna och det är hon heller inte värd. Hon är fortfarande lika lång som när hon kom hit för två år sedan, och hon är fortfarande en lika tveksam basketspelare som när hon kom hit. Jag vet inte om det funnits någon större potential i henne, men om den funnits har hon inte tagit vara på den särskilt väl. Division ett-spel med Ockelbo kan nog vara ett bra alternativ för henne om det nu ligger någon sanning i det ryktet.

Lika som bär?

Den fantastiske lille point guarden som har hela basketamerika ätandes ur sina kvicka händer, kanske du svarar. Och det är förstås korrekt. Men den fråga som många ställt den senaste tiden är: vilken spelare påminner han egentligen om?

Tiny Nate Archibald har nämnts, den blixtsnabbe spelfördelaren som var en av ligans mest dominanta spelare under sjuttiotalets början när han vackert styrde Kansas City Kings anfall.

Isiah Thomas har nämnts, den ännu blixtsnabbare ledaren för Detroits två titlar i åttiotalets slut som numera devalverats till en symbol för Knicks miserabla tillstånd.

Kevin Johnson har nämnts, Charles Barkleys parhäst under Phoenix Suns-åren, den explosive guarden som kunde göra poäng från över allt på planen och som gärna tryckte basketbollar i ansiktet på större motståndare.

Bra förslag allihop, men jag tror mitt förslag är bättre. Eller vad säger ni om Tim Hardaway? Båda 183 centimeter långa, 77 kilo tunga. Båda spektakulärt kvicka, båda med en stor förmåga att dominera matcher, båda iskalla i avgörande lägen, båda med en oemotståndlig förmåga att hitta medspelare.

En titt på statistiken är slående (Pauls tredje säsong (ålder 22) mot Hardaways andra säsong (ålder 24))

Chris Paul: 21.1 ppg, .488 fg%, 92/249 3p, 4.0 Reb, 11.6 ass, 2,71 steals
Hardaway: 22.9 ppg, .476 fg%, 97/252 3p, 4.0 Reb, 9.7 ass, 2,61 steals

Paul aningen vassare på assisten, Hardaway aningen vassare poänggörare, i övrigt så gott som identiskt.

Den som har ett bättre förslag på Paul look-alike vinner en låda glass, hojta!

Ledsen för den sena uppdateringen, men även en basketbloggare måste få unna sig ett par glas vin på olika håll ibland.

Som jag sa (eller om det var Per Bergmark), Virtus skulle slå Borås ikväll i U20-SM-kvarten, och det var precis vad man gjorde. Kvartssiffrorna 10-15, 27-19, 16-15, 18-14 gav slutresultatet 71-63 och skvallrar om en klen inledning och ett bra slut.
Sportchef Sebbe hojtar om ett rätt svagt Borås och ett ännu svagare Virtus i inledningen, men ju längre matchen led, ju mer tog umelirarna över. Det ryktas om en stekhet Per Bergmark i andra halvlek, trepoängare och grejer.
Startande Albin Frank gjorde tydligen ett fint jobb vid sidan av Johan Pierre i back courten. Även Magnus Haney stod för fina minuter. Att Egal gjorde jobbet, det behöver jag väl inte skriva.

Bästa poängplockare: Per Bergmark 23, Egal Saleman 14, Micke Arbinger 13, Johan Pierre 12.

För övrigt – Virtus har kallat Skellfteå/Eskilstuna-killen Sam Remmets till Nacka för lite allmänt snack. Exakt vad de ska diskutera vet jag inte, han ska ju redan vara klar för nästa säsong.

———————
Precis som jag skrev igår, det var bara en tidsfråga innan Comets skulle signa även Julia Hamre och Sanna Malm. Sex spelare klara nu alltså, kärntruppen kan man kalla den. En bra start, men ska man på allvar kunna utmana om slutspelsplatser behövs ett par starka namn till. Mohr, Södersten och Frida Jonsson är alla värdiga starters, men back courten behöver både rutin, styrka och framför allt skytte. Torbjörn Björnström har gjort ett bra jobb så här långt, men det är nu den verkliga utmaningen börjar – att hitta spelarna som tar laget från ett skapligt bottenlag till ett utmanarlag. Vill ni veta vad som händer vet ni var ni ska hålla ögonen – här.

Jag kan bjuda på en liten teaser förresten. Förutom den där kraftfulla amerikanska combo-guarden jag nämnde förut finns även långt gångna planer på att hooka up en av landets mer lovande unga spelare, mer än så säger jag inte nu.

Lamar Odom? Nej, det är bara Egal Saleman. I kväll har han planerat att spöa skiten ur Borås.

I dag åker Umeå Virtus till Nacka för U20-SM, och man gör det med en aningen decimerad trupp. Kärnan (Saleman, Pierre, Bergmark, Arbinger, Frank, Haney) är intakt, men långsmale Oskar Gavelin har tydligen något slags käkproblem och stannar hemma. Det gäller även lillebror Gavelin, Gustav, som bröt handen i helgen. Även någon Skelleftekille som jag inte kan namnet på stannar hemma, bänknötandet senast sägs vara anledningen till det.

I kväll är det Borås som står för motståndet, och jag säger precis som Per Bergmark:
– Jag vet inte så mycket om dem, men det känns som att vi (Virtus alltså, inte VK) ska vinna.

Högsbo i semi, jag säger som Per Bergmark igen:
– De är duktiga, har ett par landslagsspelare jag (inte jag alltså, utan Per Bergmark) spelar emot.

Skulle man slå till med seger där blir det final, webb-tv-sänd sådan. 16.45 på söndag, ställ väckarklockan!

Vill ni hålla koll på hur det går för Virtus gör ni det bäst här.

Efter skäll och gnäll har jag beslutat att införa spoilervarningar på bloggen. Om jag skriver om en match som inte är mer än två dygn gammal kommer jag att sätta in en spoilerrad som ser ut ungefär så här:

<<<<<<<<<<<<<< ORLANDO-DETROIT MATCH 3>>>>>>>>>>>

Cool?

Ok, nu kör vi. Den där förra var bara för att visa, i fortsättningen är varningarna på riktigt.

<<<<<<<<<<<<<< ORLANDO-DETROIT MATCH 3>>>>>>>>>>>

Häxdoktorn i serien tycks inte vara Detroit lojal, häxdoktorn hjälper hemmalaget. För visst såg det lite märkligt ut när Chauncey Billups sko mystiskt hakade fast i Jameer Nelsons fot med en mycket obehaglig spagatmove som resultat? Chauncey tror att han är tillbaka på lördag, vi får väl se.
Hur som helst, serien, som jag proklamerat död, lever igen efter Orlandovinsten. Tyvärr har jag två stora problem med Orlando, ett lag jag för övrigt tycker är mycket sympatiskt.

1) De eviga trepoängarna. De lever med treorna, de dör med treorna. Eller som Charles Barkley brukar säga "You don’t live by the threes, you only die by the threes". Det ser fint ut när de sitter, men mot ett sådant stabilt grötlag som Pistons går det inte att vinna över sju matcher utan hemmaplansfördel skjutandes treor på det viset. Bollen måste pumpas inside där spelets mest dominante center håller hus. Men då kommer vi till det andra stora problemet.

2) Avsaknaden av passare. Hade jag fått en femma för alla gånger jag sett Dwight Howard knyta fast sin försvare på ryggen inne i tresekundersområdet utan att få bollen den här säsongen hade jag kunnat köpa ett nytt objektiv till min kamera nu. Hedo Turkuglu är väl helt okej, men i övrigt förfogar Steve van Gundy över ett sorgligt gäng passare. Hade inte Howard varit den joviale stålman han är hade han nog brutit nacken av både Jameer Nelson och Keith Bogans vid det här laget.

<<<<<<<<<<<<<< LA LAKERS-UTAH MATCH 3 >>>>>>>>>>>

Vad gäller just passande finns det ingenting vackrare att titta på just nu än Lakers. Samtliga fem starters och halva bänken är passande spelare, rörliga spelare, intelligenta spelare. Lakers spelar världens bästa offensiva basket just nu och jag har svårt att se hur något lag ska kunna stoppa dem. De har helt enkelt för många vapen: schweiziska armékniven Lamar Odom, älgstudsaren Vujacic, kryssningsroboten Fisher, lansen Gasol, stiletten Farmar, konservöppnaren Radmanovic, reservskottet Walton, pansarvagnen Turiaf och, förstås, atombomben själv, herr MVP.
Men, det finns ett litet orostecken. Grejen är att man bara spelat försvarsspel stundtals. På hemmaplan har det räckt ändå, men i Salt Lake City kommer man inte undan med sådant. Match tre kan bli en ruggig affär. Till dess vågar jag inte säga att serien är över.

Frida Jonsson, Amy Mohr, Ida Södersten och Caroline Sigefelt – Comets fyra första spelare till nästa säsong

För ett år sedan var det tveksamt om det skulle bli något ligaspel överhuvudet taget för Umeå Comets. Coach Henrik Johansson drog till Jämtland och här stod man utan varken spelare eller ledare.
I år är man rekordtidigt ute. Amy Mohr behövde inte mer en veckas betänketid för att skriva på för ytterligare en säsong, och med en av damligans mest dominanta spelare redan klar tyder det mesta på att det kommer att rulla på fint framöver.

Nu har Comets även fått underskrifter från Ida Södersten, Frida Jonsson och Caroline Sigefelt, ytterligare tre viktiga namn om man ska fortsätta göra vettiga resultat framöver.

Södersten var stundtals drömskt bra i fjol, men av någon anledning flög hennes
självförtroende all världens väg under våren. Kan hon återfå det är hon förstås en given stjärna.

Frida Jonsson tillhör den unga trion som växte som pubertetspojkar under Mohrs ledning. Hon har all kapacitet att bli en verklig faktor den kommande säsongen.

Sigefelt har aldrig riktigt blivit sig lik efter sin omfattande knäskada, men hon är alltjämt en habil liga-pointguard.

Vad gäller övriga spelare från fjolårssäsongen, räkna med underskrifter från Sanna Malm och Julia Hamre inom kort. Kan man sedan fylla på med riktig spets från utlandet (det ryktas om något ruskigt, en livsfarlig trepoängsskytt med överarmar som Cristy Bacon) samt ett par kapabla svenskor (även här finns positiva tecken) finns det all möjlighet att bli ett slutspelslag nästa säsong.

Men, är det något man lärt sig av att följa Comets under årens lopp är det att man aldrig ska ropa hej.

Det var väl ganska väntat, beskedet om att Örebros ansökning till ligan inte skulle godkännas. I huvudsak är det två punkter man brister på:

1) Hallen. I örebro har man ingen parkett, sådan går inte hem i ligan. Kommunen och klubben försöker komma överens om en lösning, men ännu finns ingen sådan. Så, ingen parkett, inget ligaspel. En bra regel måste jag säga, sådant gummigolv är faktiskt inte roligt att se basket spelas på. Jag tycker förövrigt att man även borde skärpa upp kraven på golvets utseende, alltför många basketgolv i Sverige är belamrade med allt från badmintonlinjer till innebandy-streck. Vi i Umeå kan dock vara stolta, Gammliahallen är en av Sveriges finaste baskethallar sedan renoveringen förra sommaren, med ett golv som är relativt rent från oväsentliga linjer.

2) Pengarna. Ungefär 3,5 miljoner måste man ha för att spela i ligan. Örebro saknade ungefär en miljon vad jag förstår. Inte så mycket att snacka om. Precis som andra sporter har sin elitlicens sätter även baaketligan ekonomiska krav på sina lag. Det är i grund och botten bra, ger en jämnare, finare och förhoppningsvis stabilare liga.

Sedan kan vi även notera att Akropol ser ut att uteslutas från ligan. I dagsläget är man inte antagen, utan får fortsätta kämpa med det ekonomiska för att bli invald.

Kevin Garnett har ju knappt gått ut grundskolan, men han är ändå klok som en uggla.
Så här sa han (ungefär) efter match sju i Atlanta-serien:
– What most people don’t understand is that it’s basicly different sports. Pre-season is pre-season, playground is playground, regular season is regular season, and playoffs is the playoffs.

Jepp, slutspel är tamejfan slutspel, och inget annat. Kanske ännu mer i NBA än någon annanstans, kanske speciellt för ett lag som Boston som kunnat cruisa igenom grundserien i väntan på slutspel. Tyvärr har alla inte fattat det. Toronto, Dallas, Phoenix och Denver spelade alla stundtals all-starbasket, bjöd på lay ups som andra bjuder på kaffe. Det flyger inte i slutspelstider.
Foula hårt, låt de förtjäna poängen från straffkaslinjen är slutspelsmantrat alla slynglar borde lära sig. Slutspel handlar om försvar, get down with the nitty gritty och allt sådant. Var hård på gränsen till skoningslös, lid. Det där fattade inte riktigt Sundsvall heller i finalserien mot Solna, men det har jag väl redan förklarat.

Några som fattat grejen med slutspelsbasket är Cleveland, i fjol räckte deras vardagshustle hela vägen till final, i år har det hittills räckt till att slå ut talangmässigt överlägsna Wizards och kommer att räcka till en härlig serie mot Boston. Nattens öppningsmatch i den serien var inte långt från definitionen av slutspelsbasket. Självklart har Kevin Garnett fattat även detta.
Så här sa han efter matchen:
– This was two heavy weights just body punching. there wasn’t no finesse, there wasn’t no jabs. It was just body punches. It was an all out beat down defensive fight.

Vackra ord från en vacker basketspelare (no homo).

Jag säger det redan nu: den serien blir en serie att minnas. Vilka vinner? Boston 4-3, säger jag.
———
För övrigt kan man fråga sig hur Cleveland kunde vara nära att vinna när Lebron James sköt 2/18 från golvet? Titta på Paul Pierce och Ray Allens statistik , där har ni svaret.

Kobe Bryant, fullvärdig MVP med döttrarna Gianna och Natalia. Sött.

Som jag lovade i min första post – nu är det dags att återkomma till Kobe Bryant. Även om det talats om det länge och LA Times gick ut och ’avslöjade’ det för några dagar sedan var det först i natt som NBA:s mest prestigefyllda individuella pris delades ut.

Trots att Kobe Bryant varit basketsportens främste utövare de senaste fem-sex åren blev det här hans första MVP-trofé.
Frågan är förstås: är han värd den?
Svaret är förstås: mest defintivt.

Kobe har hela tiden haft hatare på hans nötter med samma gamla gospel: Kobe är en självisk spelare som hellre vill glänsa själv än vinna. Men de senaste säsongerna i allmänhet, och den senaste i synnerhet har Kobe visat att så inte alls är fallet, grejen är bara den att han haft krafsiga medspelare förut, nu har han faktiskt killar som han med gott samvete kan låna bollen till omkring sig.

Att vara MVP handlar om att ta ansvar när det behövs, det har Kobe Bryant gjort. En titt på statistik mot bra, medelbra och dåliga lag är avslöjande, checka detta:

Poäng, mot bra lag: 30,0. medelbra: 27,4. dåliga: 27,5
Returer, mot bra lag: 7,2. medelbra: 6,6. dåliga: 4,9
Assists, mot bra lag: 4,9. medelbra: 6,0. dåliga: 5,3
skott%, mot bra lag: 47,0%, medelbra: 44,7%, dåliga: 45,6%
3p%, mot bra lag: 40,7%. medelbra: 32,0%. dåliga: 35,5%

Kobe höjer sitt spel, gör mer poäng, tar fler avslut och sliter ned fler returer när det verkligen behövs. Det, basketvänner, är att vara en MVP. En inte alltför vågad gissning är att KB om en dryg månad även kommer att få sitt namn inristat i Finals-MVP-pokalen. Men det återkommer jag till senare.

Röstresultatet var sjukt väntat, här har ni topp fem:

Player, Team______________1st___2nd___3rd___4th___5th __Total Points
Kobe Bryant, L.A. Lakers____82____32____10____2_____-___1100
Chris Paul, New Orleans_____28____64____32____2_____-___894
Kevin Garnett, Boston______15_____23____56___26____1____670
LeBron James, Cleveland____1_____7_____28____77___8____438
Dwight Howard, Orlando ____-______-_____-_____7____39____60

Egentligen är den här två veckor gammal, men bloggen fanns ju inte då den var ny. Så för alla er som inte sett inslaget, här har ni TNT Inside the NBA-gänget i riktig högform.