I natt kastas första conferens-finalbollen upp i luften då Boston tar emot Detroit i vad som säkerligen kommer att bli ytterligare en svettig, defensiv, långsam och brutalt underhållande serie i öst. Men innan dess hålls det årliga draft-lotteriet som, för min del i alla fall, är en minst lika spännande procedur.

De 14 lagen som inte gick till slutspel har alla en chans, från ganska stor till mikroskopisk, att kamma hem förstavalet. Förut gjorde man så att det sämsta laget fick välja först per automatik, men då det gjorde att lag förlorade matcher med flit mot slutet av säsongen bara för att få välja först införde man det intrikata lotterisystemet 1986 då New York var lyckliga nog att vinna förstavlet som det året var självklara Patrick Ewing.

Lotteriprocessen är onödigt komplex, den som vill läsa mer om den kan göra det på Wikipedia, men till slut har man i alla fall 1000 olika komvinationer av nummer som fördelas på de fjorton lagen.
Årets sämsta lag, sorgliga Miami Heat, har 250 chanser på 1000 att vinna, Seattle har 199, Minnesota 138, Memphis 137 och vidare ned till Golden State som har 5 av de 1000 kombinationerna.

I fjol var lotteriet mer hypat än på länge eftersom en vinst skulle ge Greg Oden, en center man förutspått ska dominera sporten i ett årtionde åtminstone. Sedan gick ju Oden och skadade sig, så hur bra han är får vi inte se förrän nästa säsong.

I år finns ingen spelare i Oden-kaliber, men det tycks ändå som att de flesta experter är överens om att det gäller att komma topp två och därigenom endera få Michael Beasley, en all-round och mycket talangfull power forward som under sin freshmansäsong för Kansas City snittade 26 poäng och 12 returer per match, eller Derrick Rose, en point guard från Memphis som har all möjlighet att bli en superstjärna även han.

Själva draften hålls i slutet av juni, det är alltså bara ordningen som lottas i kväll. I draften finns ju, som ni förmodligen känner till, två svenskar i form av Jonas Jerebko och Rudy Mbema. Att någon av dessa skulle väljas som en lotteripick är dock helt uteselutet, blir de valda överhuvuudet taget kan hela basketsverige sträcka på ryggen, det fore fantastiskt fint.

Även om jag ser så gott som alla matcher under slutspelet är det alltid lite speciellt med söndagvällarna och matcherna på TV4 sport. Kanske för att jag för en gångs skull får bruk för tv:n. Planen för kvällen var förstås att ta det sjukt lugnt i väntan på sjunde och avgörande mellan Boston och Cleveland. Men när jag pejlade tablån för att se om det skulle röra sig om direktsändning eller eftersändning visade sig istället att soporna på TV4 inte visar matchen alls. Istället visar man eftersänd DTM och någon slags nostalgitripp från fotbolls-EM 2000. Frankrike-Holland var förvisso en bra match, men det var åtta år sedan. Fresh.

Jag ringde för att kolla vad som var problemet, men de har inte ens ett svar. ’Jag håller på att forska i det där, ni är många som ringer. Jag förstår att det är en final så det är viktigt för er att se den. Men jag vet faktiskt inte varför vi inte visar den’ sa TV4-tjejen till mig.

Vill ni ringa och klaga är nummret 08-459 40 00.

——————–

Lebron var åter kung i match sex i den sällsynt försvarsinriktade serien. Det är nästan som att titta på olika sporter när man direkt efter den tittar på match sex mellan Lakers och Jazz. Två ytterligheter, men jag älskar dem båda två. Nu håller vi tummarna för Hornets på måndag så kan väst-finalen bli något i hästväg.

En stående fråga har varit: när ska Virtus Big Three – Egal Saleman, Johan Pierre och Per Bergmark – få spela landslagsbasket. (Egal och Per har förvisso redan gjort det, men endast sporadiskt.) Vissa har varit oförstående och förbannade på att trion inte fått chansen, andra har förklarat att de helt enkelt inte är tillräckligt bra. Själv tror jag visst att alla tre är tillräckligt bra för att åtminstone testas lite mer, och jag är övertygad om att de hade fått åtminstone två chanser till om de hade bott i Stockholm.

Men nu kan chansen vara nära för trion. Just nu pågår, precis som för U20-tjejerna, en landslagssamling i Norrköping för boysens U-20 lag. The big three är inte där, men alla tre står på reservlistan, vilket åtminstone måste ses som ett gott tecken.

Ni som läser VK vet att Per Bergmark redan bestämt sig för att fortsätta i Virtus nästa säsong, att Johan Pierre funderar på college, att Egal funderar på ligan i allmänhet och Jämtland i synnerhet. Men varken Johan eller Egal är dock definitivt förlorad, det finns chans att vi får se dem på Gammliahallens parkett även nästa vinter.

————————-

Och appropå parkett. I dagens tidning har jag en rätt stor nyhet om just den. Man ska alltså byta ut hela golvet eftersom parkettstavarna lossnar, och det mindre än ett år efter att man slipat om och målat om hela golvet. Jag skiter fullständigt i att det kostar skattebetalarna en miljon, det är oerhört väl investerade pengar – ett bra golv går inte att leva utan. Jag blev bara lite hastigt nervös när jag fick nys om det, tänk om det linjefria golvet skulle besudlas med en massa fula streck, liksom. Men jag blev snabbt lugnad, basketplanen kommer att bli ännu mer framträdande med den nya parketten eftersom hela golvet utanför planen kommer att vara blått. Precis som nu kommer de enda konkurrerande linjerna att vara innebandyns och handbollens och jämfört med nu kommer även en del sådana hål, där man kan sätta upp stolpar till nät, att försvinna. Big ups för allt detta, jag kan inte vänta på att få se det nya golvet. Tyvärr dröjer det till efter semestern verkar det som.

Jag nämnde tidigare att Comets hade en mycket talangfull spelare på gång, och nu har det blivit dags att avslöja vem det handlar om.

Den 26:e maj kommer Anna Österman för att provspela med Umeå Comets. Anna vem, kanske du undrar. Jo, Anna Österman, svarar jag. För tillfället är hon nere i Norrköping och tränar tillsammans med Sveriges övriga 15 bästa spelare födda -89.
Hon har fram till nu spelat för Skuru som hon 2006/2007 tog upp till ettan. Årets säsong renderade endast tre vinster för laget i ettan. Att Österman ändå blev uttagen till landslaget, där kända namn som systrarna Eldebrink, Louice Halvarsson, Eva Hägg-Mynti och Frida Grahn håller till, kan inte tolkas som annat än att hon imponerat. Det gör även statistiken, eller vad sägs om 17 ppg, 7,1 returer, 1,9 steals och 1,1 assists för ett lag som endast snittade 55 sorgliga poäng den gångna säsongen?
Att hon är 182 gör inte saken sämre. Osedd är hon tveklöst ett bra tillskott.

Ja, Lebron, klia dig i skägget.

Jag utlovade basketfest, och basketfest det blev. Och ungefär så här tyckte jag kortfattat om vad som hände natten mot den 15 maj.

<<<<<<<<<<<<<< CELTICS-CAVS, MATCH 5 >>>>>>>>>>>>>>>

Jag skrev att Lebron James statline skulle behöva vara minst så här bra för att Cavs skulle kunna vinna:

28 poäng, 9/12 straffar, 9 returer, 10 assists, 2 steals, 1 block, 3 turnovers.

Och så här såg den ut:

35 poäng, 11/13 straffar, 3 returer, 5 assists, 1 steal, 1 block, 4 turnovers.

Som ni ser, Lebron gjorde poäng. I första halvlek exploderade han för att matcha nummer 23 på linnet och landade på fina 35. Men, det är ju inte poängen som är grejen med Lebron, grejen med honom är ju hans förmåga att styra spelet, dominera matchen genom returer och, framför allt, assists. Men i match fem dominerade han inte dessa kategorier, han fick aldrig fart på sina medspelare. Det var egentligen bara Delonte West, vars insats bäst kan beskrivas som heroisk, som imponerade i Celveland.

I Boston hette hjälten för dagen Rajon Rondo. Jag har mest tyckt synd om honom hittills. Cleveland har fullkomligt dissat honom, knappt spelat försvar på honom och Rondo har inte ens varit nära att sätta de öppnaste av skott. Men i match fem klev han fram, penetrerade tresekundersområdet och hittade sina medspelare. 20 poäng och 13 assists, det är ju Deron Williams-siffror, det.

Men, trots ett ganska dåligt Cavs och ett ganska bra Celtics blev det ändå ytterligare en jämn match och den här serien är inte över, även om oddsen för Cleveland nu är ganska höga.

<<<<<<<<<<<<<<< LAKERS-JAZZ, MATCH 5 >>>>>>>>>>>>>>>>

Det var som att titta in i framtiden, fem år eller så. Kobes ryggskada gjorde honom lite långsammare, lite mindre spänstig, men ändå var matchen hans. Med kliniskt rena skottval och stor pondus lät han sina medspelare skina. Och trots okaraktäristiskt många turnovers var Lakers-Jazz en ruskigt härlig match, och nu sätter jag mina morgontofflor på att Lakers tar hem serien.

Matadoren Pao Gasol, gulagflyktingen Andrei Kirilenko och massageinstitutets försvarare Kobe Bryant går loss på varandra igen. Och det är bara hälften av allt det roliga som händet i natt.

I natt, ballers, årets basketfest hittills. Ni som inte har ett jobb att stiga upp till kan utgå från myp2p.eu och ta det från där, vi andra väntar vackert på morgondagens reklamfria utgåvor av Lakers-Jazz och Celtics-Cavs, två ruskigt härliga serier där i princip alla matcher varit jämna, där bortalaget hela tiden varit snubblande nära att vinna, men där hemmalaget alltid kommit ut på topp.

En arme av massörer och massöser har behandlat Kobes rygg, och han ska spela hur ont han än har säger han. Är det någon jag litar på att spela med smärta är det Kobe, MVP:n skulle dominera planen om han så hade polio. Det kommer att bli en fantastisk match och når bara Lakers bänk 75% av sin potential får man fira i LA.

I Boston vet jag inte vad jag ska tro. Men jag har svårt att se Cleveland vinna om Lebrons statline ser mycket sämre ut än så här: 28 poäng, 9/12 straffar, 9 returer, 10 assists, 2 steals, 1 block, 3 turnovers.

<<<<<<<<<<<<<< HORNETS-SPURS, MATCH 5 >>>>>>>>>>>>>>>>

Fan så märklig serie, match fem var en karbonkopia av de andra två matcherna i New Orleans. Liten Spursledning i halvtid förvandlas till blow out för Hornets. Serien, som har en sådan oerhörd inbyggd potential, har blivit groundhog day och jag är precis som Spurs-coachen Greg Popovich, mållös. Han är förövrigt en hopplös man, den typen man som journalist inte vet om man kommer att lämna med livet i behåll efter en intervju. Livsfarlig, men fantastisk coach.

Det finns väl för övrigt inget som inte talar för att New Orleans vinner serien i match sju, eller vad tror ni?

<<<<<<<<<<<<<<< PISTONS-MAGIC, MATCH 5 >>>>>>>>>>>>>>>>

Finns väl inte så mycket att säga, Pistons utan Billups är fortfarande Pistons, och Pistons är alltid ett vinnande lag. Sex raka öst-finaler är ingen slump, så att säga.
Orlando behöver dock inte skämmas för sin säsong, allt har i princip förbättras och Dwight Howard kommer bara att bli bättre. Lägg till en bra passare och Orlando kan utmana vem som helst i öst nästa säsong.

Det här är ju inte alls aktuellt, men jag är som förhäxad av det här videoklippet. Det kan röra sig om det allra sämsta anfallet jag någonsin sett. Är inte Isiah Thomas min, kommentatorernas förbluffadde uttryck och Zack Randolphs rakt igenom horribla insats humor så vet jag inte vad humor är. Att skratta åt den som ligger (Isiah Thomas, Randolph och New York Knicks) är kanske elakt, men i sådana här fall har man inget val.

Mor och son James i meningsutbyte. Läs allt om incidenten, lite längre ner.

<<<<<<<<<<<<<<<<< CELTICS - CAVS, MATCH 4 >>>>>>>>>>>>>

Oj vad jag älskar den här serien. Chuck, Kenny, Magic och EJ i TNT-studion satt mest och hatade på Bostons långsamma anfall, men vad de missade var att Cleveland spelade helt fantastiskt försvar i 48 minuter. Jag vet faktiskt inte om jag sett något lag jobba så hårt defensivt över en hel match. Anderson Varejao spelade så gott som prickfritt mot Kevin Garnett, Lebron stängde ned Paul Pierce och hela laget gjorde ett stort jobb med att stänga Ray Allen och inte släppa honom fri runt screenerna.

Cleveland-Boston är stenhård, grötig, brunkig basket. Slutspelsbasket att bara ligga och njuta åt. Lebron är mannen och jag tror faktiskt att Cleveland har en chans i den här serien. Att Lebron endast satte 7/20, och inte en enda tvåpoängare utanför tresekunderområdet, spelar ingen roll, han ägde matchen totalt.

Och så var det den där överjävliga dunken som definitivt avgjorde matchen. Så hård, så viktig, så vacker. Förövrigt tror jag nästan att det var den enda dunken på hela matchen.

De få minuter han satt på bänken såg Cleveland ut som ett gäng nervösa sjuåringar som gått vilse i skogen och tappat bort sin mamma.

Och apropå mammor. Vilket ingripande från Gloria James, Lebrons hårding till morsa. När Pauls Pierce demonstrativt foulade Lebron James som gick på lay up hamnade de båda i publiken, flög nästan in i morsan. Gloria James blev rasande över Paul Pierce bryska foul och var beredd att hoppa på honom. Kevin Garnett, klok förförare som han är, lade handen runt Glorias midja och försökte lugna ned henne, men Gloria ville inte lugna sig. Då klev Lebron fram och bara dagen efter morsdag sa han till sin mor: "Sit yo ass down!". Hoho, en framtida klassiker, månne.

Som ni förstår, match fyra hade allt.

Ronny vs. Ronnie. Den här duellen slutade med omklädningsrummet för den ena och plåster för den andra. Vill du veta vem, läs vidare.

<<<<<<<<<<<<< LAKERS - JAZZ, MATCH 4 >>>>>>>>>>>>>

Och vi har en serie! Precis som jag skrev tidigare, förrän vi fått se vad Utah hade planerat för Lakers på sin hemmaplan kunde man egentligen inte uttala sig något närmre. Jazz har spelat två rakt igenom gedigna matcher och slutspelets roligaste serie just nu kommer definitivt att rulla två matcher till.

Vad är det då som hänt, vad är det som gjort att Utah vunnit två raka matcher? Bortsett från det uppenbara att Jazz spelat på hemmaplan tror jag sanningen ligger någonstans mitt emellan följande iakttagelser:

1. Derek Fishers foulproblem. D Fish är en förstklassig stud och en av få spelare som kan matcha Deron Williams häftiga kombination av styrka, intelligens och snabbhet. I både match 3 och 4 hamnade Fisher tidigt i foul-nöd och tvingades gå till bänken. Jordan Farmar har inte gjort många rätt, och hans taffliga försvar på Williams är definitivt inte ett av dessa.

2. Avsaknad av defensiv intensitet. Varför vet jag inte riktigt, om det har med hemma- respektive bortaplan att göra kanske, men Lakers defensiv har inte varit lika vattentät som tidigare. Jazzarna har gång på gång fått gå på lay-ups, och ni vet precis vad jag tycker om sådant.

3. Statiskt anfallsspel. När Lakers spelar sin basket, bra basket, gå bollen som på ett snöre. Det har den inte gjort i Utah. Kobe har hållit boll, Radmanovic har hållit boll och Gasol har mest tappat boll. Från att ha snittat 26.5 assists per match i slutspelets 6 första matcher har Lakers snittat 17 assists på de två senaste.

4. Bänkarna. Detta kan till stor del förklaras av hemmaplan, bänkspelare spelar nästan alltid bättre hemma än borta, men Jazz bänk har faktiskt varit fantastisk de senaste två matcherna. Det kan man tyvärr inte säga om Lakers motsvarighet där endast Vujacic kommit upp till normal nivå.

I senaste matchen spelar förstås Kobes ryggskada en stor roll, den kan komma att avgöra serien, vilket skulle kännas väldigt trist.

Var det förresten bara jag som tyckte att flagrant 2 var på tok för hård dom för Turiafs foul på Price?

Den här serien kan mycket väl gå hela vägen till sju och jag blir faktiskt inte förvånad längre om Jazz vänder på skiten.

<<<<<<<<<<<<<<< SPURS-HORNETS, MATCH 4 >>>>>>>>>>>>>>>

Parker mot Paul hade varit en klassiker i paritet med Bird-Wilkins anno 1987 om det inte hade varit för att alla matcher varit blow-outs. Mycket synd på en i stort sett perfekt serie och en totalt fascinerande match up mellan ligans två speedigast point guards.

Vi noterar förstås även att Robert Horry i natt tangerade Kareem Abdul Jabbars rekord på 237 spelade slutspelsmatcher, en sjuk siffra. Lika sjukt som att han har vunnit sju mästerskap, låt oss hoppas att det inte blir ett åttonde.

Jag hade sett fram emot att få ligga hemma och se Virtus spela SM-final i eftermiddag, men det blev inget av det. Seminfinalen mot Högsbo tycks ha varit en jämn fight ganska länge där Högsbo hela tiden hade försprånget. Ingen skam att förlora mot ett sådant talangfullt lag.

Så istället fick jag se Högsbo-Södertälje, en väldigt ensidig match där Högsbo hade all intensitet, all kreativitet och allt försvarsspel. Södertäljes antydan till försvar var inte långt från att klassas som pinsamt, jag tror aldrig jag sett ett lag ge upp så många enkla poäng i en så viktig basketmatch. Det blev aldrig någon match – Högsbo var två klasser bättre och ett värdigt mästarlag.

Hur matchen om tredjepris mellan kaxiga Plannja (som gick ut och sa att man skulle vinna hela rasket) och Virtus såg ut har jag ingen aning om, men 89-86 till Lulepojkarna låter som en rätt så jämn sak. Senast lagen möttes vann Virtus, så jag antar att det finns en hel besvikelse inbakad i fjärdeplatsen.

Hur som helst, en imponerande stark säsong av Virtus är slut. Jag funderar på någon slags summering, kanske återkommer till det. Nu handlar det om att skrapa ihop ett ännu starkare lag till hösten. Det återkommer jag definitivt till. Snart.