Cometstalangen Frida Jonsson kliver framåt med galoppfart. I maj blev hon nästan chockad när hon togs ut som reserv till U20-landslagslägret i Norrköping där hon också fick chansen att visa upp sig. Tydligen gick det så bra där att hon numera ingår i den 17 spelare starka trupp som kallats till Bosön i mitten juni, nu alltså som ordinarie spelare.
Av dessa 17 kommer 12 spelare att tas ut att spela landskamper i Ungern, ska hon slå sig in där får hon se till att imponera grovt i Bosön.
Hur som helst – ett mycket fint betyg för Frida Jonsson som med största sannolikhet kommer att vara ruskigt bra för Comets till vintern.

Flip – en flopp enligt Detroitbossen Joe Dumars som bad herr Saunders dra åt pipan.

… och in med det nya är en lika beprövad som vanlig åtgärd. I dag fick två betydande och relativt framgångsrika coacher sparken.

Flip Saunders, som för Pistons till tre raka conference-finaler fick i dag beskedet att han bör se sig om efter ett nytt jobb. Saunders har aldrig lyckats fylla Larry Broens stora skor och den aldrig friktionsfria realtionen med yrvädret Rasheed Wallace kanske till slut blev för mycket. Förmodligen kommer en del annat att hända med Pistons i sommar också. En inte alltför vild gissning är att Wallace och eventuellt Hamilton kommer att lämna bygget.
Vem som efterträder Saunders är för tidigt att säga, rent instinktivt känns sparkade Dallas-coachen Avery Johnsson som en passande efterträdare till defensivt orienterade Pistons.

Jose Vicente Hernandez, Spaniens förbundskapten, var andre coach att få foten under dagen. ’Jag har blivit sparkad utan varken motiv eller reson’ lär han ha sagt. Beslutet känns aningen märkligt då meriterna talar om EM-silver 2007 och VM-guld 2006. Enligt ett meddelande från förbundet ska anledningen vara ’brist på respekt mot förbundet och dess anställda’. Kanske Avram Grant är up for grabs?

Förstafemmorna, vilka är bättre? scrolla nedåt för svaret.

Uppladdningen inför finalen fortsätter. I dag med en genomgång av de båda lagen med kurrebetyg och sammanställning. Håller ni med eller håller ni inte med? Vilket som, posta era åsikter i kommentarsfältet.

Starters

Center
Celtics – Kendrick Perkins 2 kurrar
KP 43 har varit relativt stabil i slutspelet med en sann monsterinsats i match fem mot Detroit som high note. Men han är ändå inte mer än en dussincenter som kan spela skapligt försvar, plocka ned skapligt med returer men oftast inte är en faktor offensivt.
Lakers – Pau Gasol 4 kurrar
En spelare med All Star-kvalitet som passat som hand i handske i Phil Jacksons triangel-anfall. En utmärkt passare, en skaplig avslutare, en okej försvarare med långa armar. Tyvärr spelar han aningen vekt.

Power forward
Celtics – Kevin Garnett 5 kurrar
MVP-kandidat, defensive player of the year, en förstklassigt lojal spelare som spelar enligt boken. Har en tendens att bli en jumpshooter offensivt när han ofta gör större nytta som post-spelare.
Lakers – Lamar Odom 4 kurrar
En poor mans Garnett, om ni vill. Precis som KG kan han både skjuta, dribbla och passa, samtidigt som han är väldigt lång. En svårstoppade spelare som ofta skapar match up-problem. Har varit aningen ojämn i slutspelet, men spelar konsekvent med odiskutabel inställning.

Small forward
Celtics – Paul Pierce 4 kurrar
Celtics mest naturlige poänggörare som både kan skjuta, posta, och attackera korgen. Har varit pålitlig under större delen av slutspelet samtidigt som han dragit ett mycket tungt defensivt lass då han försvarat mot till exempel Lebron James.
Lakers – Vladimir Radmanovic 3 kurrar
Bortsett från Denver-serien då han var riktigt off har han spelat säkert. Har en tendens att inleda matcherna explosivt för att sedan försvinna i anonymitet i andra halvleken. En säker skytt och en skaplig försvarare.

Shooting guard
Celtics – Ray Allen 4 kurrar
Fram till slutet av Detroitserien har slutspelet varit miserabelt för Allen som brukar räknas som ligans bästa naturliga skytt. Fortsätter han som han avslutade Detroitserien är han ett konstant hot offensivt.
Lakers – Kobe Bryant 5 kurrar
Världens bäste spelare, MVP:n som höjt spelet ytterligare i slutspelet. Har nästan utan undantag spelat perfekt basket hela slutspelet. Har en ojämförbar förmåga att skapa egna skott och samtidigt hitta lägen för sina medspelare.

Point guard
Celtics – Rajon Rondo 2 kurrar
En av NBA:s sämsta startande point guards som ändå tidvis storspelat under slutspelet. När han attackerar korgen är han effektiv som passningsspelare, men har ett alltför dåligt skytte. Defensivt är han dock fenomenal med lika kvicka fötter som händer.
Lakers – Derek Fisher 3 kurrar
Rutin personifierad. Fisher är ingen stjärna, men spelar hårt försvar, tar mängder av steals och drar fler charges (offensiva fouls) än någon annan. Besitter dessutom ett sällsynt vackert skott med vad som förmodligen är en av NBA:s allra högsta bågar.

Bänk
Celtics 3 kurrar
Såg i början av säsongen ut som en riktigt sopig bänk, men den har förstärkts en del under säsongen och har framför allt utvecklats mycket. James Posey är ett trepoängshot samtidigt som han är en fullgod försvarare mot motståndarnas stjärnspelare. Eddie House är instant offence om han har en bra dag, detsamma med vinnaren Cassell. PJ Brown kan tillföra rutin och närvaro och Glen ’big baby’ Davis är energispelaren.
Lakers 4 kurrar
En av ligans bästa bänkar som dock varit lite krattig under slutspelet. Jordan Farmar kan stänka treor, liksom energiknippet Vujacic som numera även spelar fint försvar. Luke Walton är utmärkt spelfördelare och kan dessutom skjuta väl. Ronny Turiaf ger alltid allt, foular som få, men lyckas nästan alltid med någon vacker block, ett par offensiva returer och några poäng, pålitlig typ.

Coach
Celtics – Doc Rivers 4 kurrar
Såg osäker ut i början av slutspelet då han mixtrade med bänkrotationen på ett märkligt sätt. Har ännu inte vunnit något och har aldrig förr varit i en NBA-final. En emotionell coach som agerar med pondus.
Lakers – Phil Jackson 5 kurrar
En sann vinnare, nio NBA-titlar som coach är ett rekord han delar med legendariske Celticscoachen Red Auerbach. Har den högsta vinstprocenten i slutspel genom alla tider och är erkänt duktig på att motivera sina spelare. En ganska lugn ledare som har kan ryta till om det krävs.

Totalt
Celtics – 24 kurrar
Lakers – 28 kurrar

Äntligen, tycker nog både Paul Pierce och Doc Rivers. Drömfinalen är ett faktum, uppladdningen är intensiv.

Oj vad det gnuggas händer just nu, själv har jag investerat i ett par vantar för att inte nöta huden altför mycket inför den 5 juni då drömfinalen inleds.

Anförda av en aldrig så strålande Paul Pierce och en i slutspelet pånyttfödd Ray Allen lyckades Boston till sist ta sig förbi Detroit, och den final de flesta hoppats på sedan någon gång i slutet på förra året är nu verklighet: Los Angeles Lakers mot Boston Celtics. De två stora, dynastierna, rivalerna, de klassiska klasslagen som behöll stiliga loggor när andra lag i slutet på nittiotalet fick för sig att plottriga målningar på djur var betydligt fräsigare än klassiskt stiliga emblem.

Jag hade tänkte bjuda på en del uppsnack inför finalserien och i dag börjar vi med en trip nerför minnesvägen.

Vi står inför den 62:s NBA-finalen någonsin och av dessa har endera Celtics eller Lakers deltagit i 39, mer än hälften alltså. Lagen har mötts i 10 finaler med 8 segrar till Celtics. Sju av dessa kom under den riktiga Celticsdynastin, Bill Russell-eran då klubben vann sanslösa 11 titlar på 13 år. Sista finalen klubbarna emellan under den epoken har gått till historien som en av de främsta.
Lakers var storfavorit, men en åldrande Russell plockade fortfarande ned returer som andra plockar krusbär, John Havlicek stod för poängen. I Lakers var Jerry West den tidens mest dominerande spelare tillsammans med Wilt Chamberlain som även han åldrats en aning. Serien gick till en sjunde och avgörande i Los Angeles där Celtics gick ifrån till en 17-poängsledning tidigt i fjärde innan en halvskadad Jerry West, med en rent heroisk insats, nästan jagade i kapp. Till slut vann ändå Boston med 103-100 och Bill Russels hade fått fler mästerskapsringar än hans händer hade fingrar.
Noterbart från den finalen är att Jerry West utsågs till final-MVP, enda gången i NBA-historien som en spelare på det förlorande laget fått den utmärkelsen. Men trots detta och 42 poäng, 13 returer och 12 assists i avgörande matchen var West förstås otröstlig.

Lakers och boston nådde ett par ströfinaler var under sjuttiotalet, men aldrig samtidigt. nästa stora epok i rivaliteten skulle vänta till 80-talet då Kareem Abdul-Jabbar och Magic Johnsson skötte showtime-skutan i LA och Larry Bird tillsammans med Robert Parish och Kevin McHale var ’the big three’ på riktigt.

Larry vann de båda klubbarnas första final efter en legendariskt tuff finalserie 1984. Även 85 och 87 stötte de två stora på varandra i basketens absoluta finrum – dessa gånger var de enda två som slutat med att Lakers fått lyfta bucklan.

Under nittiotalet gick både Lakers och Celtics i depression sedan Magic och Bird fått se sina linnen hissas i taket. För Lakers del gick det dock snabbare att komma tillbaka då man, stärkt av Shaq, vann tre mästerskap i rad kring millennieskiftet innan man inkasserade sin 14:e finalförlust mot underdogsen från Detroit 2004.

För Bostons del har det tagit längre tid att återbygga, och årets final är den första sedan 1987. Räkna med att man är redo att explodera i New England.

Slutligen lite finalfakta:

Lakers: 29:e finalen hittills, 14 titlar.
Celtics: 20:e finalen hittills, 16 titlar.

Mer aktuellt surr kommer senare i veckan.

Anna Iderström och Emelie Frejmans – den senare chockade med en lika obcen som lustig historia som innehöll påde politiker och hästar.

Ännu en vacker dag och jag har hunnit begå streetbasketdebut på Hedlundas extremt låga korgar. Mitt skott var både avigt och fult och bollkontrollen var, milt uttryckt, kantig. Bättre fart var det då på Cometsspelarna och provspelarna som höll till på Teg i går. Basketbloggen var på plats för att se vad som egentligen var vad.

Tre provspelande spelare var på plats: Anna Iderström från Karlstad, Linda Jonsson från Eskilstuna (Gällivare ursprungligt) och Madde Malmbom från Sundsvall. Det spelades en internmatch, de yngre mot de äldre, och här är vad jag såg:

Anna Iderfors är förstås en intressant spelare, 187 centimeter är en fin längd i de här sammanhangen. I fjol snittade hon 16 poäng, 7 returer, 1,8 blockar, 1,3 steals och 1,3 assists per match för Karlstad i division ett. Där är hon van att skapa sina egna avslut från low post, något hon förmodligen kan glömma i ligan där försvararna är betydligt bättre. Hur som helst gjorde hon en gedigen insats i går: 6 poäng på 6 skott, 7 returer, 4 blockar, 3 assists, 1 steal och 1 turnover på 28 minuter.
Defensivt matchade hon upp med Frida Jonsson, en svår matchup för Iderström som inte alls hängde med i fotarbetet. Hennes defensiv lämnade en del att önska, hjälpförsvaret kom ofta för långsamt, men offensivt såg det betydligt bättre ut då hon både verkar kunna lägga i bollar och fördela spelet. Just den offensiva blicken var vad som imponerade mest, utöver de tre assisten hade hon fyra assistvärdiga passningar, fint av en ung center.

Madde Malmbom stänkte i två treor, men blandade det med ett knippe airballs och allmänt osäkert spel, knappt godkänd insats.

Linda Jonsson var helt osynlig offensivt, Emelie Frejmans plockade bort henne totalt. Defensivt jobbade hon skapligt, plockade ned ett par returer och så, men ändå ingen direkt imponerande insats.

Emelie Frejmans som haft ett uppehåll, tränat med Comets ett tag nu, såg ruskigt vass ut. Hon spelade med stor energi, gjorde poäng lite när hon ville och spelade nästan prickfritt försvar. Själv säger hon att hon hoppas på att komma med i laget. Det ska hon inte behöva fundera över, hon kommer att vara självskriven i truppen och jag tror hon kan bli en faktor till hösten, baserat på det lilla jag såg.

Till sist kan vi även notera att Cometsspelarna var i långt mycket bättre form än de provspelande spelarna, enligt Björnström ligger lagets fysik just nu på den nivå man brukar ligga på i augusti. Gott tecken.

Kolla in morgondagens blaska för lite mer gottig info, kom ihåg det.