En hermelin bland hönorna, eller vad man nu brukar säga.

Att titta på bilderna efter match tre var nästan roligare än att se matchen. Här är en favorit.
Maskinen Vujacic, som var remarkabelt bra, föll in i Celticsbänken efter att ha stänkt i en av sina tre dödliga trepoängare sent i matchen.

Se Kendrick Perkins tomma blick, han märker knappt att den ettrige slovenen är där, se Poseys endast med avsky fyllda ögon, och framför allt, se PJ Browns kompletta dödsuttryck. Jag vet inte vad det är han tittar på, men jag är säker på att han hade avlossat ett skott på det om han hade haft en pistol i handen.

Vad gör Kendrick Perkins kan man undra? Men den stora frågan var egentligen vad Lamar Odom, Pau Gasol, Kevin Garnett och Paul Pierce sysslade med.

"Det var som att bli nedsläppt i Shanghai utan tolk"

Kobe Bryants förklaring till sitt märkligt usla straffkastskytte är faktiskt ganska rolig. Vad han syftade på var förstås att han knappt fått skjuta ett endaste straffkast under de två första matcherna i Boston, han kände sig vilsen på den linje han är bättre än någon annan att utnyttja.

I tisdagens match tre var dock Lakers i allmänhet och Kobe i synnerhet tillbaka på linjen, även om skyttet därifrån var helt uselt. Hur två lag i NBA-final kan kombinera för 36/56 (64 %) är för mig helt obegripligt. Till och med jag, som inte skjutit straffar regelbundet på fem års tid, skulle prestera minst så bra. Allt under 75 % är oförlåtligt för NBA-proffs.

Men det var inte bara straffarna som var off natten till i dag, inte i min vildaste fantasi kunde jag föreställa mig att Lakers och Celtics skulle kunna uppnå sådan bångstyrig basket tillsammans. Och framför allt: Inte ens för att rädda mitt liv skulle jag ha kunnat förutspå att fyra av planens sex stjärnor skulle göra så bleka figurer.

Nu har det varit mycket referenser till The Arbitrarian på slutet, men i det här fallet vill jag använda mig av hans statistik för att göra min poäng.
Han har uppfunnit ett koncept som heter winshares som, enkelt förklarat, visar hur mycket varje spelare i ett lag bidrar till lagets resultat. Bakom poängen finns en stor mängd statistik, och framför allt en stor mängd matematik. Jag är själv inte mer än statistiker och matematiker på hobbynivå, men jag köper de resonemang han gör. Den som inte vill ta mitt ord på saken läser mer här.

Hur som helst, i både Celtics och i Lakers bidrar lagens tre superstjärnor (Bryant, Odom, Gasol respektive Garnett, Pierce, Allen) med över 50 % av lagens framgång. Mer exakt är snittsiffrorna såhär (aningen osäkra i Gasols fall eftersom han bara spelade en del av säsongen, men jag har räknat om en del så det bör stämma hyfsat):

Bryant: 23,3 %
Gasol: 18 %
Odom: 15,2 %

Garnett: 20 %
Pierce: 18 %
Allen: 13,8 %

I går var det bara två av dessa spelare som egentligen visade sig och fick således dra förbannat tunga lass:

Bryant: 37 %
Gasol: 6,5 %
Odom: 1 %

Allen: 37 %
Garnett: 14,7 %
Pierce: -5,3 %

Pierce, som varit fantastisk i Boston, borde alltså ha stannat i just Boston. Enligt statistiken gjorde han mer skada än nytta för sitt lag. Bara för att förtydliga hur off denna kvartett var: I matchen sköt dessa fyra spelare 13/53 (24,5 %) medan resterande 16 spelare på planen sköt 46/99 (46,5 %).

Egentligen har jag inga större problem med fulbasket, men både jag och alla som satte sin fot på planen (möjligvis undantaget Sasha Vujacic) gör nog bäst i att lägga match tre till handlingarna. Natten till fredag händer det igen och jag kan garantera att det kommer att bli både skickligare och vackrare basket den gången.

Sunglasses is a must! (OBS, bilden är ett montage)

Inom loppet av två dagar har två före detta assisterande Pistons-coacher fått huvudcoachansvar tilldelat sig.
Igår var det smålegendariske Portland-guarden Terry Porter som fick jobbet att efterträda Mike D’antoni i Suns och i dag var det Michael Curry, som hade en mest medioker spelarkarriär, som uppgraderade sin status i Pistons där han får fylla Flip Saunders skor.

Om de är bra eller dåliga för sina jobb vet jag inte. Tills vidare nöjer jag mig med att konstatera att blänkande skallar tycks vara looken av val när det gäller att landa ett av världens 30 finaste basketcoachjobb.

Lögn, lögn och förbannad lögn. Eller?

Inte för att på något sätt förringa fotbollsyran, men om drygt tre timmar är det enda intressanta som händer i sportvärlden match tre mellan Los Angeles Lakers och Boston Celtics.

Bortsett från Paul Pierce strapatser har nästan allt surr handlat om domarnas insatser och den oerhört stora skillnaden mellan Celtics och Lakers när det gäller att ta sig till straffkastlinjen. Jag har själv inte orkat gå igenom matchen och noggrant kolla domsluten, men min känsla säger att de visst var en aning sneda. Celtics var aggressivare offensivt, men inte så mycket.

I diagrammet ovanför har basketmatematikern David Sparks tagit in differensen mellan hemmalagens straffkast och bortalagens straffkast i samtliga NBA-matcher från 1986. Snittet hamnar på drygt, 1,36 upp för hemmalaget, med en vacker normalfördelning till kurva och en standardavvikelse på 10,52. Straffkastdifferensen i den här matchen, +28 för hemmalaget (markerat med det röda strecket), hamnar i den 99,4:e percentilen, nära 2,6 standardavvikelser från snittet!

Vart vill jag komma med det här statistiknörderiet då? Jo, till någonstans där jag får mer vatten på min domarkritiska kvarn. Och det tycker jag faktiskt att jag får av det här.

Den som gör en ambitiös kritisk granskning av matchen får gärna posta sina kommentarer här.

Själv tänker jag lämna det här, hoppas på upprättelse i form av tre raka Lakers-segrar.

Anna Österman, en kvinnlig Manu Ginobili? Knappast. Men en väldigt talangfull spelare i alla fall.

I dagens tidning har jag en fin nyhet för alla de som gillar Umeå Comets: U20-landslagsspelaren Anna Österman har skrivit på för klubben, sådant tillhör inte vardag för de evigt kämpande kometerna.

Att man fick henne i kamp med Solna, Jämtland, Sundsvall, Marbo och Eskilstuna, gör förstås att det smakar ytterligare lite bättre kan jag tänka mig.

Att hon inte valde att gå till Solna har säkert att göra med att hon var rädd att hamna i djup bänk, men i övriga lag hade hon säkert fått åtminstone en skapligt framträdande roll.
Vad ska man då ha för förväntningar på en 19-åring som inte spelat en sekunds ligabasket i karriären? Hyffsat höga faktiskt. Hennes statistik är imponerande (17,4 ppg, 7 returer, 1,8 steals). Att hon dessutom tog sig till straffkastlinjen flest gånger av alla spelare i norra damettan i fjol tyder på att karaktär: hon inte är rädd att slasha mot korgen, och sådana spelare är alltid bra att ha.

På minussidan måste nämnas att hon snittat 3,55 fouls per match den senaste säsongen, vilket är lite väl mycket. Och hon lär ju inte få det lättare att försvara i damligan. Där måste hon förbättra sig ordentligt om hon ska kunna spela mer än 20 minuter per match.

Förmodligen kommer det att ta ett litet tag för henne att nå hög ligaklass, men tittar man på vad exempelvis Frida Jonsson gjort på ett års tid finns all anledning att tro på en imponerande säsong.

Lite mer Cometsnytt: Inom kort kommer även Emelie Freiman och Anna Wirén att ha skrivit på för hösten. Freiman har jag redan utsett till en joker och Anna Wirén är en helt okej spelare med bra inställning, ett snyggt midrange-skott och skaplig potential. Dock har jag svårt att se henne som en riktig faktor till hösten, även om jag gärna överbevisas på den punkten.

Det ger 10 klara spelare inför nästa säsong, sjukt bra läge så här tidigt. Kan man sedan krydda med någon ytterligare klasspelare, och Michelle Bruns är så bra som man tror, ser det faktiskt ut som att slutspel kan bli verklighet.

Visst vet ni förresten att Marbos lagkapten Maria Gustavsson sökt in på Umeå Universitet?

Vad gäller Anna Iderström från Karlstad tycks hon inte vara lika het längre, och det av flera anledningar. Dels verkar hon ha svårt att komma in på skolan här, dels har Karlstad erbjudit henne ett fint kontrakt till hösten som hon starkt överväger.

Kevin Garnets gymnastiska luftspagat. Var det månne det som var grejen med de två första matcherna i Boston?

Hur man än vrider och vänder på saker och ting – det går inte att komma ifrån att Paul Pierce är grejen med de två första finalmatcherna.
Från det där ögonblicket då Pierce vred sig i smärta och hela Beantown såg ut att ha svalt en liter salpetersyra i tron att det var Pepsi, via ögonblicket då han rullades ut från golvet, via den elektriska returen någon minut senare, via de två raka mördande trepoängarna, via den rakt igenom sanslösa uppvisningen i match två, till det där ögonblicket då han nästan tårögd kramade om sina kamrater och konstaterade att Celtics nu har titeln bara någon halvmeter bort.
Däremellan hann han dessutom fatta det lika naiva som respektabla beslutet att inte genomgå en magnetröntgen för att se vad som egentligen hände i knäet. Han ville helt enkelt inte riskera att få beskedet att han inte skulle kunna spela mer utan föredrog att chansa. Låter inte det som tankegången hos en sann vinnare vet jag inte vad som låter som tankegången hos en sann vinnare.

Men hur bra var då egentligen Paul Pierce? Enligt den mest magnifika basketmatematikern The Arbitrarian stod han för 23,6% av Celtics framgång i den andra matchen och 23,1% i den första, vilket gör honom till Celtics viktigaste spelare. Fin statistik, men vad den dock inte lyckas fånga är all den förbannade energin han injicerade sina lagkamrater. Den var tamejfan off the charts.

Men även om "The Truth" som han kallas var den stora grejen i de två inledande matcherna fanns det förstås fler saker att anmärka på. Här är några:

* Leon Powe sköt fler straffar än hela Lakers tillsammans i match två. Den som spelat en hundring på det hade förmodligen kunnat gå i pension bums. Powes insats var inget annat än spektakulär.
* Ett sätt att mäta vem som betydde mest för lagen är +/-statistik. PJ Browns +30 på de båda matcherna går inte att bortse ifrån. Var det någon som sa intangibles?
* Inte ens Phil Jackson har en aning om hur Paul Pierce ska stoppas. Trevor Ariza? Pleeeeease.
* Kanske är det som vissa säger: Lamar Odom, mer mun än muskler.
* Hur kommer det sig att någon av Bostons fyra mest mediokra stora spelare (Perkins, Powe, Brown, Davis) alltid gör sitt livs match?
* Lakersbänken 38 – Celticsbänken 52, det flyger inte.
* Nämnde jag att Leon Powe sköt fler straffar än hela Lakers tillsammans?
* Kobe Bryant var, i sammanhanget, usel i match ett, och han visste om det. Detsamma gällde Pau Gasol. I match två postade Kobe föredömligt ofta och Gasol spelade med glöd. Ändå räckte det inte. Märkligt.
* Ja, domarna var faktiskt, efter NBA-standards, usla i match två. Var det därför Leon Powe sköt fler straffar än hela Lakers tillsammans kanske?.
* Än är serien inte död, man var jag bookie skulle jag erbjuda följande odds för slutseger: Boston 1,35, Los Angeles 2,80.
* Ännu ett odds från Stefans bookie-hörna: Leon Powe skjuter fler straffar än hela Lakers tillsammans i match tre: Ja 999, Nej 1,0009.
* Nyckelkollen Boston: Försvara hemmaplan: check, Begränsa Kobe: halv check, Springa: Nästan check (fler fast brak-point än Lakers i bägge matcherna i alla fall), Skjuta bra: check (47,2%, 45,5% från treor). Totalt: 3,3 av 4 nycklar.
* Nyckelkollen Los Angeles: Passa bollen: halv check (41 assists på två matcher), Dominera bänken: Nope, Gör tre till två: Nope (även om varken Ray-Ray och KG riktigt var hundra i match två), Poäng från turnovers: Halv check (5 i match ett, 19 i match två). Totalt: 1 av 4 nycklar.

Paul Pierce – sanningen och storyn när de två första matcherna ska sammanfattas.

Se detta som en aptitretare, kommentarer till de två första finalmatcherna kommer under kvällen.

Kan Posey stoppa Kobey?

I natt, basketvänner, första finalmatchen mellan Boston och Los Angeles – drömfinalen som det väntats på i över 20 års tid är här. Basketbloggen avslutar uppladdningen med en liten special – så ska lagen göra för att vinna.

Boston Celtics
* Försvara hemmaplan. Bostons sanslöst starka grundserie har gjort att man har hemmaplansfördel, något man naturligtvis måste utnyttja. Detroit tog förvisso en vinst i the Garden, men i övrigt har man varit säkra hemma. Det aningen sneda upplägget på finalerna (2 matcher i Boston – 3 i LA – 2 i Boston) gör att man inte har råd att tappa någon av de två inledande hemmamatcherna.

* Begränsa Kobe. När Kobe Bryant både får vara poänggörare och passare och dessutom skjuta många straffar är Lakers nära oslagbara. Planen måste därför vara att hålla Kobe så långt från korgen som möjligt, dubbla varje gång han drivar och se till att inte foula honom mer än nödvändigt.

* Springa. Boston har varit stappliga offensivt, mot Cleveland blev man stundtals smärtsamt stillastående. När man spelar med fart kommer både Pierce, och kanske framför allt Rajon Rondo, mer till sin rätt.

* Skjuta bra. Kanske låter självklart, men Boston har bara snittat 91,5 poäng per match på knappt 45-procentigt skytte och 33 procent från treorna. alla dessa siffror måste upp för att man ska kunna slå Lakers.

Los Angeles Lakers

* Passa bollen. När Lakers passar bra vinner man, så enkelt är det. De matcher då assistnumren varit låga har man endera förlorat eller fått det väldigt tufft. Så gott som samtliga spelare är över medelbra på att passa bollen, det måste man utnyttja.

* Dominera bänken. Boston har James Posey som både är en klibbig försvarare och en utmärkt trepoängsskytt, i övrigt är bänken tunn. Lakers måste utnyttja sitt övertag bland bänkspelarna.

* Gör tre till två. När samtliga i Bostons stora trea (Garnett-Pierce-Allen) spelar stort är Boston oerhört svårslagna. Åtminstone en av de tre spelarna måste hållas kort.

* Poäng från turnovers. Boston är ett av ligans slarvigast lag när det kommer till att hålla kontroll på bollen. Med flera kvicka händer kan Lakers komma att ta många steals som leder till enkla poäng, det kommer att behövas mot Bostons ligaledande defensiv.

03.00 är det tip off – TV4 Sport direktsänder.

Kevin Love gillar inte bara att bumpa Kyle Singler bakifrån, han klär sig även i högklackat.

Innan du accepteras in i det finrum som kallas NBA måste du vägas och mätas. Den årliga mätningen av de potientella draftvalen ägde rum i början av veckan, och dessa siffror kan faktiskt påverka en hel del när det handlar om att bli vald så högt upp som möjligt.
Till exempel som för Michael Beasley, som rankas att draftas etta eller tvåa. Han har varit listad som 6′ 10′, men i mätningen nådde han endast upp till 6′ 8,25′ i skor, alltså nästan 4,5 centimeter kortare än han utgetts att vara. Sådant kan faktiskt spela roll.
Men längd, vikt och räckvidd i all ära, efter lite kvicka uträkningar kan basketbloggen stolt presentera The Freak Awards:

Monkey Award
De med längst armar i förhållande till kroppslängden, siffran visar vingspann/längd. Det brukar sägas att en normal människa är lika lång som man mäter från fingerspets till fingerspets med armarna utsträckta. Som referens kan nämnas att jag som är 178 centimeter lång skulle, med Lester Hudsons proportioner, ha ett vingspann på drygt två meter, det ni!.

1) Lester Hudson – 1,125
2) Hines, Kyle – 1,125
3) Riek, John – 1,124

Dino Award
De med kortast armar, lite som tyrannosaurus rex, liksom. Att ha korta armar är förstås aldrig bra i basketsammanhang.

1) Keith Brumbaugh – 0,997
2) Maarty Leunen – 1,001
3) Pat Calathes – 1,012

The Oliver Miller Special Award
Helt enkelt det grovt överexponerade BMI-måttet. När det kommer till atleter är det egentligen ett värdelöst mått, eftersom de flesta muskulösa typer hamnar som ’överviktiga’ enligt modellen. Snittet bland de 80 mätta och vägda prospekten ligger på 25,5, vilket skulle signalera lätt övervikt. I extreme Kentrell Gransberry signalerar måttet dock en god portion sanning, han har nämligen den tredje högsta uppmätta fettprocenten genom alla tider i dessa sammanhang.

1) Kentrell Gransberry – 32,9
2) Joey Dorsey – 30,4
3) Aleks Maric – 28,7

Kerry Kittles Honorary Award
De tunnaste typerna, helt enkelt.

1) Anthony Randolph – 21,1
2) Keith Brumbaugh – 21,1
3) Pat Calathes – 22,0

Crossdressing Achievement Award
Eftersom spelarna mäts både med och utan skor går det kvickt att se vem som haft högst klackar, och den här gången var det Kevin Love, ett utmärkt namn för en manlig strippa i högklackat, som utmärkte sig

1) Kevin Love – 4,4 centimeter extra med skor

Bara som referens kan nämnas att snittet låg på 2,97 centimeter extra och de med lägst skor hamnade på 1,9 centimeter extra.

Vujacic som starter mot Celtics – endast i fantasin.

Bara en dag kvar till första finaluppkast i Boston och basketbloggen
fortsätter nedräkningen med ytterligare en special, denna gång handlar det om den mycket intressanta matchup-problematiken. Alltså hur lagen väljer att spela mot varandra, spelare för spelare och de fördelar och nackdelar detta skapar.

Hela vägen genom slutspelet har Lakers skapat stora matchup-problem för sina motståndare. Genom att ha två långa, spelskickliga spelare i form av Lamar Odom och Pau Gasol har ingen i väst riktigt kunnat försvara sig
fullt ut. Lamar Odom har konsekvent haft endera längd eller kvickhet till
fördel över sina motståndare. Och har motståndarna lyckats matcha upp mot honom defensivt har Pau Gasol fått öppningar.
Kobe Bryant har konsekvent spelat mot defensivspecialister som inte varit särskilt stora offensiva hot, bortsett från de stunder han vaktade Iverson eller Smith i Denverserien.
Vidare har Kobe i sig varit ett problem för motståndarna som ofta fått
sätta in just defensivspecialister för att försöka få stopp på honom med
effekten att man i princip spelat en man kort offensivt. Alternativet har varit att kasta två man på honom, med andra öppna spelare som resultat.

Bostons alldeles speciella utseende vänder dock en del på matchup-problematiken.
Kendrick Perkins kan klara av Gasol hyfsat, åtminstone nära korgen. Kan
Gasol få upp honom på high post kan han dock utnyttja sin kvickhet och
relativt fina midrange-skott.
Däremot neutraliseras Odoms övertag helt i form av Garnett som både är
snabb nog och lång nog för att radera Odom.

När det kommer till Kobe Bryant handlar det mer om att lindra än stoppa. Ray Allen gjorde ett hjälpligt jobb på Hamilton i Detroitserien, men Hamilton är endast en bråkdel av Kobe. Förmodligen Paul Pierce att sättas på att försvara Bryant, åtminstone under delar av matchen. Han var effektiv mot Lebron James och han är både stor, stark, snabb och klok nog att sätta märkbart trubba Kobe. Med Pierce på bänken kommer James Posey med all sannolikhet att ta över kobestoppandet, och även han är hal nog att åtminstone få den svarta mamban att jobba hårt för sina poäng.

Nästa problem för Lakers blir att lösa frågan om vem Kobe egentligen ska
spela försvar på. Om man sätter honom på Pierce kommer han att få lov att ödsla mycket energi på försvaret samtidigt som han riskerar att hamna i foultrubbel.

Det andra alternativet är att sätta Kobe på Ray Allen. Bryant gillar dock
att lämna sin anfallare för att spela hjälpförsvar och försöka ta steals
och ställa till med annat elände för motståndarna. Med Allen som matchup kan detta dock vara helt livsfarlig, Allen är en alltför bra skytt för att
man ska kunna lämna honom obevakad. Han har förvisso skjutit som en kratta större delen av slutspelet, men i de två sista matcherna har han kastat eld, och är det något Lakers vill undvika är det att se Allen gå tokhet.

Ett problem som uppstår för Lakers med Bryant på Pierce är att man då hamnar med Radmanovic på Allen, och det är tveksamt om Radmanovic klarar av att springa genom det gatlopp av screener som sätts för Ray-Ray.

En möjlig förändring vore att starta med Vujacic som shooting guard, han skulle vara en naturlig och irriterande nog försvarare att vakta Allen samtidigt som Kobe skulle kunna fokusera på Pierce. Jag har dock svårt att se att Phil Jackson mixtra med förstafemman i det här skedet av säsongen.

Slutligen. På point guard-positionen kommer Fisher att kunna utnyttja Rondos tveksamma offensiv till allmänt bolljagande och hjälpande. Efter att ha fått slåss mot både Deron Williams och Tony Parker kommer Rondo inte att vara en match.

I morgon kommer den sista delen i uppsnacket, min förhoppning är att den texten både ska vara både mer lättillgänglig och underhållande än den här drapan.