Som det har snackats om detta USA-lag.
Vi i den miljardpublik som såg USA mot Kina fick till vissa delar flashbacks till den där olympiaden i Barcelona för sexton år sedan då det amerikanska drömlaget spelade både linnen, strumpor och skosnören av motståndarna.
Vissa har hävdat att årets upplaga av Team USA är det bästa någonsin, till och med bättre än the Dream Team. Jag har varit lite tveksam till detta magstarka påstående, men samtidigt har jag blivit lite nyfiken. Är det möjligen så att det forna stjärnskimmret helt enkelt bländat en, att årets lag kanske är strået vassare.
På uppmaning från Hoop Dreams-Simon har jag försökt titta på detta. Det är ingen helt lätt sak. För det första: hur ska man egentligen mäta spelare från helt olika NBA-epoker.
För det andra: Hur ska man egentligen mäta spelare överhuvudet taget.

Det enda rätta är att försöka använda sig av en så etablerad och accepterad måttstock som möjligt. I det här fallet fick det bli PER (Player Efficiency Rating), en statistik som ESPN:s John Hollinger skapat. Det den statistiken gör är att den samlar allt bra en spelare gör, subtraherar allt dåligt en spelar gör, kompenserar för hur snabbt spelarens lag spelar, och kompenserar för antalet minuter spelaren spelar. Till slut hamnar man med en siffra som ganska väl stämmer överens med hur bra spelaren varit den gångna säsongen.

Till jämförelsen plockade jag först PER-statistiken från säsongen innan olympiaden (i Magic Johnsons fall från säsongen 90-91 eftersom han inte spelade 91-91, och i Christian Laettners fall säsongen 92-93 eftersom han kom till olympiaden direkt från college).

Resultatet blir en skapligt klar seger för Dream Team, 23,22 – 22,05. Dream Team-spelarna kom alltså från bättre säsonger och bör alltså ha varit bättre just då.

Ett annat sätt att mäta är att ta spelarnas PER sett över hela karriären, då hamnar man kring ett resonemang om vilket lag som innehöll/innehåller de största spelarna. Även här vinner Dream Team, 22,37-20,79.

Sedan tillförde jag även en ålderskolumn, bara för att. En basketspelare brukar vara som bäst kring 28-29 års ålder, och Dream Teams snitt landar på just 29. Årets team USA snittar 26,4, de har alltså inte riktigt nått sin peak ännu.

Slutligen tog jag med en lista på de 12 bästa amerikanerna enligt PER-statistiken från de två säsongerna i fråga, bara för att se om resultatet kunnat varit annorlunda vid ena annan laguttagning. Och döm av förvåning – det hade det. Hade Amare Stoudamire, Kevin Garnett, Tim Duncan, Chauncey Billups och Al Jefferson ersatt Jason Kidd, Michael Redd, Deron Williams, Dwayne Wade och Teyshaun Prince hade årets upplaga kommit upp på ett snitt på 24,58, något Dream Team aldrig hade haft möjlighet att uppnå.

Å andra sidan hade laget haft väldigt mycket inside-krut och extremt lite perimeter-spel med en sådan line up. PER är alltså inte svaret på allt.

Här har ni alla siffror om ni vill gotta er åt sådant

Det är mycket med Georgien nu. Uppskattningsvis 75 procent av svenskarna har numera ytterligare en potentiell utbrytarrebublik i sitt geografiska medvetande i form av Sydossetien.
Sedan har vi ju också hela grejen med Gerogiens bedårande beachvolley-duo, importerad från Brasilien. Jorge Terceiro och Menato Gomes heter de egentligen. Men som alla goda brassar har de artistnamn, i det här fallet heter duon helt passande Geor och Gia, sicken homage till sitt nya hemland! Hur sött som helst.
Men det här med kriget rikserar ju att påverka oss här i Umeå också. Den 17 sepetember ska Sverige EM-kvala mot just Georgien i den nyrenoverade Gammliahallen och kriget hotar förstås ställa det på ända.

Men FIBA skickar lugnande besked:
Så vida inte Georgien helt och hållet drar sig ur EM-kvalet ska alla bortamatcher spelas som planerats medan lagets hemmamatcher förläggs till Slovakien och Luxemburg.

Så, ännu är det för tidigt att sudda ut landskampsanteckningarna ur kalendern. Vi håller förstås tummar för en fredrlig upplösning av oroligheterna, en fin sorti ur beachvolleyturneringen för Geor/Gia och en sprakande EM-kvalmatch att lysa upp det tidiga höstmörkret.

När SVT producerade de svenska basketfinalerna visste jag inte riktigt vad jag skulle tycka om Dennis Aulander som expertkommentator, men jag har för mig att jag bestämde mig för att tycka om honom. Han kan ju basket och han är engagerad. Men nu vet jag inte längre efter dagens uppvisning i dumheter och allmän okunskap om NBA:

1) Någon gång under Tyskland-Angola: ’Jag har aldrig sett Kaman (uttalat just Kaman, och inte Kejmän som det ska uttalas) spela förut … live.

(sista sekunden-räddning för att inte framstå som en komplett NBA-novis)

2) Under Spanien-Grekland höll Aulander på och snackade mycket om att Pau Gasol var så dålig i den här matchen, och jag undrade om vi såg samma match. Visst, Pau var inte helt dominant, men bakom hoppjerkan Rudy Fernandez och den alltid sjukt stabile Jose Calderon var han Spaniens bästa spelare. Aulander fortsatte: ’Det är märkligt att han inte är bättre här, han var ju fantastisk i NBA-finalerna’.

(Pau Gasol var ganska dålig i finalerna, han var däremot riktigt bra under tidigare delen av slutspelet och slutet av grundserien, men det har nog inte Dennis Aulander någon aning om)

3) Han passade även på att kalla NBA för ’kanske världens bästa liga’.

(Basketligan är kanske sveriges bästa basketliga)

Alla dessa tre uttalanden tyder på en sak: Aulander har inte daglig koll på NBA, och det enda han såg den gångna säsongen var final-matcherna och de matcher TV4-sport behagade visa på söndagarna. Sådant inger inte förtroende.

Matcherna då. Det lilla vi fick se från Tyskland och Angola talar om ett starkt Tyskland och ett oväntat svagt Angola.

Grekerna, som jag tippat ska gå hela vägen till final, gjorde en platt insats, bortsett från korta perioder av defensiv intensitet. Men jag räknar inte alls bort Grekland ännu, jag tror att det är ett sådant lag som kommer att växa under turneringen, ett lag som vet att de kommer gå till kvartsfinal och att det är där allvaret börjar.
Spaniens insats var helt okej, speciellt defensivt. Offensivt visar man att man har en komplett line up som både kan dominera insidan och utsidan. Kanske räcker det längre än vad jag först trott.

Yao Ming har både trycket från döda diktatorer och 1,3 miljarder kineser på sig. Men hur långt räcker det?

USA

Världens bästa basketland mönstrar vad som kan vara sitt bästa landslag någonsin, Dream Team inräknat. Efter de förödmjukande nederlagen i senaste VM- och OS-turneringarna är USA ute efter återupprättelse och man har inte tänkt lämna något åt slumpen. Coach Mike Krzyzewski har fått tid att spela ihop ett lag och oftast har laget sett riktigt bra ut i träningsmatcherna. Stundtals mot Ryssland och till stor del mot Australien syntes brister i form av ihåligt försvar och ett sirapssegt anfall.

Stjärnan: Egentligen är ju alla i laget stjärnor, men måste man välja får det väl bli Lebron James. Att vara så stark, så lång, så spänstig och så kvick borde inte vara möjligt. Att han dessutom är den bäste passaren för sin längd sedan Magic Johnson gör inte saken sämre. Times Magazine rankade honom som hela olympiska spelens största stjärna.

Så går det: Det ska bara bli guld, allt annat är ett jättefiasko.

KINA

Man har Yao Ming, man har Yi Jianlian, men sedan är det tunnare. Kineserna hoppas att Yao Ming ska uträtta underverk med truppen, men det kommer att bli mycket svårt. För hur bra frontline man än kan mönstra duger det inte när back courten varken innehåller krut eller räkmackor. Jianghua Chen kan förvisso göra en hel del oväntade saker, men det är inte alltid synonymt med bra saker. Han är dock en spelare att hålla ögonen på.

Stjärnan: Fanbärare för andra olympiaden i rad, Yao Ming lirar i en egen division. Jättekinesen har förmodligen fler fans än någon annan idrottsman i världen och sedan några år tillbaka har han även spelet för att backa upp den vansinniga hajpen. Har dock varit skadad sedan i våras och formen är förmodligen inte den finaste.

Så går det: Det går inte så bra. Tar man sig vidare från gruppen skulle det vara en stor framgång.

ANGOLA

Angola tar smallball på blodigt allvar. Man kommer till OS med en trupp nästan kliniskt befriad från riktig längd. Offensivt fungerar det fint, med dödsföraktande fart och atleticism kommer angoleserna att vara svårstoppade. I defensiven uppstår dock problemen. Det hemvävda laget (samtliga spelare kommer från två Luanda-klubbar) har helt enkelt inte längden för att försvara sig mot fyrtornen. Angolas chans är att få matcherna att spelas i vansinnestempo, då kan man utmana de flesta.

Stjärnan: Den två meter korte Joaquim Gomes spelar center, och han gör det bra, även om spelstilen mer påminner om en power forwards. Gomes, som har erfarenhet från collegespel och proffsspel i Europa, är lagets bäste poänggörare och returtagare, en grymt altetisk typ.

Så går det: Trots att man spelar en väldigt underhållande och delvis effektiv basket räcker det inte till i en stentuff grupp.

SPANIEN

Regerande världsmästare, silver senast i EM på hemmaplan. Med Pau Gasol och brorsan Marc har man en solid frontline, men det riktigt spännande sker längre bak. Jose Calderon är inte långt från NBA-Allstar-klass, Juan Carlos Navarro kan bomba treor som få och i Ricky Rubio har man basketvärldens mest hajpade 17-åring. Jag är vansinnigt nyfiken på vad den så unga point guarden kan hitta på mot världens bästa.

Stjärnan: Även om Ricky Rubio är den mest spännande spelaren är Pau Gasol den stora stjärnan. Fick en nytändning efter att LA Lakers stal honom från Memphis Grizzles i vintras och är i sina bästa stunder en formidabel center med en fin touch även om han allmänt ses aningen vek för NBA.

Så går det: Allt annat än medalj är ett misslyckande. Chans på final.

TYSKLAND

Fick oväntad hjälp tå Clippers-centern Chris Kaman helt plötsligt kom på att han hade tyskt ursprung i somras. Med Kaman i truppen fick man lite välbehövlig storlek vid sidan om Dirk Nowitzki som var förbannat bra i kvalturneringen.
Bakom Kaman och Nowitzki är det dock ganska tunt även om typer som Pascal Roller och Steffen Hamann är kompetenta rollspelare.

Stjärnan: Dirk Nowitzki spelar förstås i en egen liga här. Den mycket långe tysken utsågs till MVP i NBA säsongen 2006-2007 och är en mycket speciell spelare på alla möjliga sätt. Av vad jag sett med honom i landslaget tycks han vara bättre på att utnyttja sin längd där än i NBA.

Så går det: Tar sig till kvartsfinal, men inte längre.

GREKLAND

Fjärdeplatsen i EM senast var ett stort misslyckande och det var ingen högoddsare att grekerna skulle pulvrisera allt motstånd i kvalturneringen på hemmaplan inför OS.
Grekerna har egentligen inga svagheter, spelar fantastisk lagbasket med ett våldsamt ettrigt försvar och ett rörligt anfallsspel där man gärna byter positioner och där alla spelare kan stänka i trepoängare. Har förmodligen turneringens jämnaste trupp.

Stjärnan: Svårt att plocka ut en, men eftersom jag har en sweet spot för pointguards får det bli Theo Papaloukas. Hela två meter lång (alltså samma längd som Angolas center Gomes) kan han matcha upp mot större spelare och klarar av även andra positioner. Men det är i rollen som spelfördelare, och till viss mån trepoängsskytt, som den 31-åriga grekens genialitet ligger.

Så går det: Grekerna vill vinna hela turneringen, och är en sylvass finalkandidat.

SÅ SLUTAR GRUPPEN

1. USA
2. Grekland
3. Spanien
4. Tyskland
5. Kina
6. Angola

När jag ändå är igång, så här går resten av turneringen om jag får gissa:

1/4
Ryssland – Spanien
USA – Kroatien
Grekland – Litauen
Argentina – Tyskland

1/2
Spanien- USA
Grekland – Argentina

Bronsmatch
Spanien – Argentina

Final
USA – Grekland

Manu Ginobili – största stjärnan i grupp A och Argentinas fanbärare. En titt på fanbärarna ger en vink om vilken status basketen har i turneringen. Förutom Ginobili kommer Dirk Nowitzki, Andrei Kirilenko, Sarunas Jasikevicius och Yao Mingg (om det nu inte rentav blir så att Yao Ming tänder elden) att bära sina fanor. Och då har alla länder inte bestämt fanbärare än.
Här hejas förresten Manu Ginobili på av Argentinas president, milfen Cristina Fernandez.

Bara dagar kvar nu till den riktiga festen även om det tycks ha börjat sparkas boll lite varstans runt Peking redan nu. På söndag kastas den första basketbollen upp och hela olympiadens allra hetaste tävling rullar igång. Här kommer min syn på grupp A, grupp B kommer förhoppningsvis i morgon.

ARGENTINA

Regerande olympiska mästarlaget Argentina blir en tuff nöt att knäcka för de flesta. Med Manu Ginobli, Carlos Delfino, Andrés Nocioni, Luis Scola och Fabricio Oberto har man en högenergisk kvintett med gott om NBA-erfarenhet. Den otäckt rutinerade point guarden Pablo Prigona kan fokusera helt och hållet på att vara en sann PG och distribuera bollarna till de mer poänggörande lagkamraterna. Frågetecken för en aningen tunn front line, vad finns bakom Obert och Scola?

Stjärnan: Manu Ginobili spelar basket med livet som insats. Hela tiden. Ett unikum vad gäller fart och uppoffring. Kan göra allt på planen och är lika ovärderlig för landslaget som för San Antonio Spurs.

Så går det: Är en stekhet medaljkandidat, allra minst semifinal.

AUSTRALIEN

Ett aningen svårtippat lag som kan bli både fågel och fisk. Har en så gott som komplett trupp med starka spelare på alla positioner, men är de starka nog?
Boomers gjorde en urstark andrahalvlek mot ett aningen stillastående amerikanskt lag i den sista träningsmatchen innan OS. Anfallsspelet är exemplariskt rörligt och man har fina trepoängsskyttar i form av CJ Bruton och Chris Anstey.
Det mäktigaste av allt i USA-matchen var att man skrämde jänkarna utan Andrew Bogut.

Stjärnan: Andrew Bogut. nummer ett-picken från 2005-draften, håller på att utvecklas till en formidabel center med ett gott spelsinne. Han har dock missat mycket av Australiens uppladdning då han suttit i kontraktsförhandlingar med Milwaukee Bucks mest hela sommaren.

Så går det: Själv hoppas australiensarna på medalj men kvartsfinal måste ses som en framgång.

IRAN

Lyckades vinna asiatiska mästerskapen senast och är alltså ingen pajasnation. Men i de här sammanhangen väger man ändå fjäderlätt, galen motivation kan räcka till en udda seger men inte mycket mer. Har habila till bra spelare i Hamed Hadadi, Javad Davari och Mohammadsamad Nikkhah Bahrami, men samtliga spelar i den inhemska ligan vilket får ses som ett svaghetstecken-

Stjärnan: Hamed Hadadi är en 218 centimeters-jätte som är helt livsviktig för Iran. Han är inte en rörlig typ av spelare men med armar långa som ormar kommer motståndarna att få stora problem närhelst de närmar sig den Iranska korgen. Frågan är bara hur han klarar sig när motståndarna heter Scola eller Bogut,

Så går det: Respass direkt, går igenom gruppspelet med idel förluster.

LITAUEN

Förmodligen världens främsta basketnation sett till befolkningsmängd. Har varit med i samtliga olympiska spel sedan man blev en självständig nation och tagit brons tre gånger, något man även gjorde på EM senast. Och ni kommer väl ihåg EM här i Sverige 2003 då Litauerna tog hem guldet.
Massor med meriter alltså. På banan handlar Litauisk basket om flexibilitet och passningsspel. Förutom Sarunas Jasikevicius som leder showen har laget bra passare på alla positioner och man kan spela kvick basket även om klassisk gnetarbasket är basketen av val.

Stjärnan: Även om Linas Kleiza lirar i NBA är Sarunas Jasikevicius det största namnet. Den nu 31-åriga point guarden hade en rätt så misslyckad sejour i NBA, men i Euroleague har han varit bomber och granater hela karriären då han vunnit titlar med både Barcelona och Maccabi Tel-aviv. Han är en dödlig trepoängsskytt och samtidigt en rar spelfördelare.

Så går det: Siktar förstås på ännu en medalj, men i stenhård konkurrens blir det ingen semifinalplats.

RYSSLAND

Regerande Europamästare sedan man skrällt i finalen och slagit Spanien i spanjorernas egna hemmaturnering. Samtliga spelare förutom Kirilenko plockas från hemmaligan som ni förstår är en fin basketliga. Med en amerikansk coach (David Blatt) har man lyckats kombinera det bästa av två världar. Spelar en slags rivig totaltbasket som är svår att värja sig emot. Oroande är dock att Victor Khryapa, en av lagets stora förgrundsfigurer, dras av en fotledsskada.

Stjärnan: Andrei Kirilenko, Rysslands fanbärare, är i sina bästa stunder en helt fantastisk basketspelare som kan göra precis allt. I sina sämsta stunder (2006-2007) är han en viljelös skugga. Mina pengar ligger på att AK47 visar sig från sin allra finaste sida i Peking.

Så går det: Har chans på finalplats, men även ett brons skulle vara en stor framgång.

KROATIEN

Den en gång oerhört stolta basketnationen har varit på dekis och är det minst profilstarka av de europeiska lagen på plats. Men man har en fin back court, några skapliga vingar och ett par riktiga fyrtorn där framme som kan skapa problem för lag som inte är fullt lika långa. Kroatien spelar någon slags effektiv basket som inte alls är så värst vacker att titta på.

Stjärnan: Det finns ingen Drazen Petrovic, Toni Kukoc eller Dino Radja i laget. Det mest spännande man har just nu är 23-årige forwarden Marko Tomas som till vardags stänker trepoängare och rasslar ringar i Real Madrid. Var stundtals ostoppbar i kvalturneringen.

Så går det: Krånglar sig vidare från gruppen, men längre än kvartsfinal tar man sig inte.

SÅ SLUTAR GRUPPEN:

1. Argentina
2. Ryssland
3. Litauen
4. Kroatien
5. Australien
6. Iran

Boråsklubben Marbo har skaffat sig en riktigt fin point guard i form av Leah Metcalf. När hon var här senast, våren 2007 gjorde hon dundersuccé.
När hon anlände i mitten av januari hade marbo fyra vinster och nio förluster. Nio matcher senare hade laget klättrat till slutspelsplats och ett record på 11-11 för säsongen. Att det sedan blev respass i kvarten efter tre raka förluster mot 08 Stockholm får vi se som en parentes.

De som såg henne spela i Umeå i den näst sista omgången har kanske inte en sådan fantastisk bild av henne dock. Den matchen gjorde hon endast nio poäng. Detta att jämföra med säsongssnittet på 22 tillsammans med 6 returer, 4,5 steals och 4 assists.

– Det är inget snack om att hon kommer att betyda hur mycket som helst för oss. Som jag ser det har vi värvat damligans bästa pointguard. En atlet och artist i samma person. Som dessutom ökade publiksnittet rejält när hon var här och spelade senast, säger sportchefen Frank Alm till Borås Tidning.

Virtus – next stop för den diminutive guarden Earl Boykins.

Har man börjat med något får man ta det i mål, och ni får nog leva med att jag kommer fortsätta skriva om spelare som flyr till Europa. Det är ju faktiskt ganska intressant.

Nu har NBA:s minsta stjärna, Earl Boykins, skrivit på för Virtus. Har Luca Romano fått spader kanske du tänker? Nja. Det är förstås inte Umeå Virtus vi pratar om utan Virtus Bologna, den Italienska storklubben.
Boykins kommer att bli italienska ligans bäst betalda spelare nästa år, och NBA blir alltså ännu en profil fattigare. Fast i Boykins fall handlar det just om en profil som tappas, spelaren Boykins skulle jag inte ge mer än ett par slitna sulor för även om han under sina glansdagar i Denver snittade fina 15 poäng per match. Visst, han är kvick, och visst, han skjuter gärna. Men den 165 centimeter korte Boykins är inte en fantastisk spelare och jag har faktiskt svårt att förstå varför Virtus Bologna hostar upp drygt 3,5 miljoner netto för en säsong.

För Boykins lär det inte ha varit ett särskilt svårt beslut, med flytten tiodubblar han sin lön på ett bräde.

Och angående Europaflyttar och det där jag skrev om Lebron tidigare. Nu rapporterar ESPN att en ’källa nära Lebron’ säger att han visst skulle kunna tänka sig att spela i Europa ett par säsonger när hans kontrakt löper ut sommaren 2010. Detta för att uppnå två av hans mål: att bli miljardär och för att bli en global ikon. Pengarna måste sålunda vara de rätta, enligt källan skulle prislappen landa på omkring 50 miljoner dollar för en säsong.

Lite billigare tycks Kobe vara. Följande är saxat från talkbasket.net:

Last season NBA MVP was answering journalists’ questions after USA – Russia game (Americans won it 89:68). Kobe Bryant was asked if there is a chance that he would continue his career outsite United States.

’40 million a year and I am here. There’s nothing simpler’, concluded Lakers star.

Bara att börja skrapa trisslotter med andra ord.

Virtus trupp är ju så gott som klar inför nästa säsong, men en lite oväntad hjälp kan dyka upp i form av en 17-årig italienare som ska komma till stan som utbytesstudent. Eduardo någonting heter han, och ska tydligen vara rätt skaplig.
Det som talar emot att han skulle ha någon större inverkan på division ett-laget är dels åldern, 17 år är ungt, dels positionen – han är point guard. Och förutsatt att Johan Pierres knäskada inte är så allvarlig är just pointguard-positionen en position där man både har hängslen och livrem (Pierre, Eddie Bengtsson, Albin Frank, Magnus Haney).
Skulle däremot Pierres knä visa sig vara ritigt illa ser det mörkt ut, då måste nog Luca Romano titta sig runt efter en ersättare.

Men även om Eduardo inte platsar i division ett-laget kan han säkert bli något för U18-SM eller liknande. Italien är som ni vet en fin basketnation.

I övrigt ser det rätt bra ut för Virtus tycker jag. David Danell tränar för fullt och kommer att vara en fantom för laget. Fem hundra på att han blir ledande poänggörare, någon som sätter emot?

Fortfarande letar man en stor kille, och som jag skrev i tidningen i våras hoppas man på Johan Westermark. Han är dock en sådan som inte svarar i telefon, så varken jag eller Virtus vet om han vill vara med. Någon hjälpsam läsare i Skelleftetrakten kanske kan leta rätt på honom och rapportera.

Drar Lebron James, NBA:s förmodligen största stjärna, till Olympiakos om två år? Knappast va? Eller?

Jag vet, jag sa att jag åkt till Kina. Och jag vet, det kanske börjar bli tröttsamt med alla dessa NBA vs. Europa-grejer. Men bara lite till, OK?

Nu har även Orlando Magics back up point guard, Carlos Arroyo, valt att lämna NBA för Europa. Det är Israeliska krafthuset Maccabi Tel-Aviv som kommer att få utnyttja den lille purtoricanens tjänster de närmaste åren. Ännu en skaplig spelare mindre i NBA alltså.

Men det som föranleder det här inlägget är Sports Illustrated-skribenten Ian Thomsens framtidsspekulationer angående Lebron James, Olympiakos och den magiska sommaren 2010:

’As a free agent in 2010, his new contract in the NBA would start at less than $20 million annually.

The owners of Olympiakos already lose millions annually on their player payroll. It may be worthwhile to them to lose $40 million or more in exchange for the grandeur of LeBron.

Det här är alltså, som ni förhoppningsvis förstår, inget mer än lösa spekulationer och är alltså ingenting att ta på allvar ännu. Men att det skrivs om sådant visar ändå att tankar finns, och bara det är något. Skulle en sådan här grej bli på riktigt, då tror jag att Torbjörn Björnströms nyordning inte är alltför långt borta.

Men, som sagt, OS är det som gäller nu. Jag jobbar på vettig inför-läsning, så kom tillbaka snart.

Mästerbloggaren Simon har i ett patenterat intressant inlägg på sin Hoop Dreams-blogg givit svar på tal på Björnströms framtidsspekulationer (skrolla ned, mofo!).
Jag känner mig fast mitt emellan två auktoriteter.
Å ena sidan – Björnströms resonemang verkar vettigt, men precis som jag skrev tidigare tror jag inte på en lika snabb utveckling som han tror på.
Å andra sidan – Simon gör en hel del poänger, till exempel det problem tidsskillnader och tv-tider en utvidgning av NBA till Europa skulle innebära. Han menar också att den utveckling Björnström förutspår – med klubbar som slår sig samman för att kunna ha en chans – är nästintill otänkbar med tanke på stark supporterkultur.

Vad tror då egentligen jag? Som sagt, easy does it, och en aggressiv utvidgning av NBA tror jag inte är aktuellt.
Men saker händer och den senaste tidens spelarflyttar från NBA till Europa tror jag inte endast kan avfärdas genom en svag dollar. Precis som i fotboll och hockey är den europeiska löneutvecklingen inom proffsidrott oerhört stark. Storklubbarna växer vansinnigt fort, tjänar sjuka summor pengar och spenderar dem till att vässa trupperna med europeiska superstars, och, nu också, mid level NBA-spelare. Euroleague är i stark tillväxt och närmar sig NBA både vad gäller spelkvalitet, professionalitet och spelarlöner. Medan NBA är något av en planekonomi, med jämförelsevis små årliga löneökningar, råder helt fri marknadsekonomi i Europabasketen. Det kan spela roll på sikt och det mesta talar för att spelarlönerna kommer fortsätta krypa ikapp de amerikanska.

Någon massiv spelarflykt från NBA till Europa kommer aldrig att ske, men det som hänt i sommar tror jag inte är en engångsföreteelse, och detta är förstås ett skäl för David Stern att titta sig än mer storögt runt världen.

Stern är en man som vill sprida NBA:s koncept över världen, främst med uppvisningsmatcher och en och annan tävlingsmatch på andra orter. Men på sikt tror jag att även han ser en framtid med en mer världsomspännande liga – de potentiella pengarna att tjäna är ju så förbannat stora.

Logistiska problem gör dock att vi aldrig kommer att få se en liga där lag från Teheran, Luanda, Bremen och Chicago möter varandra på daglig basis, så vida inte teleportören blir ett säkert sätt att förflytta sig.

Då finns det två vägar att gå. Den som är närmast verkligheten just nu är troligen den Simon spekulerar om: att ETT NBA-lag kommer att startas utanför Nordamerika.

En mindre sannolik och mer avlägsen utveckling är att nya divisioner startas, och först ut skulle då sannolikt Europa vara. De europeiska lagen skulle spela främst mot varandra, men även göra några resor över atlanten per år, typ en per division. De amerikanska lagen skulle spela de allra flesta matcher mot varandra och göra en Europaresa var per säsong.
Även om detta är praktiskt genomförbart tror jag att ett sådant projekt är för stort för att bli verklighet inom en överskådlig framtid.

Själv hoppas jag, precis som Simon, att det mesta förblir som det varit, att NBA förblir den spektakulära amerikanska skapelse den är i dag och att europabasketen fortsätter fostra både spelare och idéer.

Gott så. Nu åker jag till OS, i alla fall mentalt. Ses där!