Självförtroendet är det till vardags inget större fel på. Men denna söndag vacklar det betänkligt. Och det beror på att jag har dristat mig till att baka. En tårta. När den nu till  hemorten återvända sonen firar sin 24:e födelsedag, tänkte jag att det var dags. Även om jag skyr bakning lika mycket som snö en midsommarafton.

Det har varit tårtor i form av Turtles och bilar. Tårtor med marsipan, med grädde och fruktgelé (äckligt tyckte vi). Alla köpte på konditori. Kommer nu på att jag faktiskt gjort en tårta tidigare, men det var en pannkakstårta och därmed matlagning som jag gillar, och räknas inte. Det var för övrigt  ett kalas ingen glömmer, eftersom en av sonens små kamrater åt lite väl mycket och kräktes så ner större delen av sin omgivning.

Nåja. Nu sitter jag här med en kaka som blev mycket plattare än jag hade tänkt mig och därför omöjlig att dela i tre. Jag har vispat citronkräm över vattenbad med svetten pärlande i pannan en halvtimme. Dock ren och klar i luftvägarna av ångan. När citronkrämen nu äntligen kallnat, är den mer att likna vid soppa i konsistensen. Tanken föresvävade mig att servera den som sådan med nedsmulade kakbitar och en klick grädde på toppen, men jag besinnade mig.

Så nu är mannen utskickad att köpa färdiga tårtbottnar, tänker fylla ut med en sådan i mitten, och gelatinbladen som gör soppa till kräm ligger i blöt. Tårta ska det bli, och likt Kajsa Warg skalderar jag: Hellre brödlös än rådlös.