Susanne Helt enkelt

Åt #//!^*#!! med hemsidor

Av , , 2 kommentarer 0

 Åren har slipat de värsta topparna i humör och utbrott. Jag är också lärd att inte svära i text, med undantag för citat, om den citerade personen svär så mycket, att det är befogat att med åtminstone en svordom påvisa det mustiga språkbruket. (Oj, det måste ha blivit mitt livs längsta mening).

Men muntligt får jag svära hur mycket jag vill, och det har jag gjort. Faktiskt nästan så mycket att mina små rosenöron svartnade i kanten. Datorn är också intakt, även om det var nära att den fick en kort storhetstid som frisbee. Och så har jag fått spänningar i nacken och en begynnande huvudvärk. Säkert migrän, även om jag aldrig brukar ha det.

Allt detta av att skriva några enkla meningar på en hemsida. Skrivandet i sig var inget problem, men sedan flödade allt om när jag lade in en bild, och det var stört omöjligt att få till radavstånd, spalter och styckeindelning. Timme lades till timme, och inget blev bra.

Sonen som lagt upp helvetessidan med ramar som var omöjliga att flytta på, satt under tiden lugn och trygg på tåget till Borlänge. Ja, det blir säkert mer peace & love där, än det den väsande modern förmedlade i luren. Sedan mumlade han något om tunnlar och täckning innan han försvann.

Så här sitter jag och konstaterar för säkert 50:e gången att jag inte ska försöka skapa hemsidor i programmet Dreamweaver. Jag ska inte skapa hemsidor i något program. Jag ska nog inte ens uppdatera och ändra uppgifter på hemsidor. Vid närmare eftertanke, ska jag inte ens läsa hemsidor. Åtminstone inte i kväll.

Baka, baka liten kaka, eller?

Av , , Bli först att kommentera 0

 Självförtroendet är det till vardags inget större fel på. Men denna söndag vacklar det betänkligt. Och det beror på att jag har dristat mig till att baka. En tårta. När den nu till  hemorten återvända sonen firar sin 24:e födelsedag, tänkte jag att det var dags. Även om jag skyr bakning lika mycket som snö en midsommarafton.

Det har varit tårtor i form av Turtles och bilar. Tårtor med marsipan, med grädde och fruktgelé (äckligt tyckte vi). Alla köpte på konditori. Kommer nu på att jag faktiskt gjort en tårta tidigare, men det var en pannkakstårta och därmed matlagning som jag gillar, och räknas inte. Det var för övrigt  ett kalas ingen glömmer, eftersom en av sonens små kamrater åt lite väl mycket och kräktes så ner större delen av sin omgivning.

Nåja. Nu sitter jag här med en kaka som blev mycket plattare än jag hade tänkt mig och därför omöjlig att dela i tre. Jag har vispat citronkräm över vattenbad med svetten pärlande i pannan en halvtimme. Dock ren och klar i luftvägarna av ångan. När citronkrämen nu äntligen kallnat, är den mer att likna vid soppa i konsistensen. Tanken föresvävade mig att servera den som sådan med nedsmulade kakbitar och en klick grädde på toppen, men jag besinnade mig.

Så nu är mannen utskickad att köpa färdiga tårtbottnar, tänker fylla ut med en sådan i mitten, och gelatinbladen som gör soppa till kräm ligger i blöt. Tårta ska det bli, och likt Kajsa Warg skalderar jag: Hellre brödlös än rådlös.

Tom Cruise i Gammliabacken

Av , , Bli först att kommentera 0

 Nu börjar det likna nåt. Ser att Tom Cruise ska spela in en film, eller åtminstone några scener,  i Sverige. Det står tydligen mellan Stockholm och Norrland. Självklart blir det Norrland. Exotiskt, öde, och tyst. 

Visserligen är Norrland ett rätt vitt (!) och lite diffust begrepp, men jag är övertygad om att Tompa (jodå, vi är familjära) kommer att välja Umeå. Läser också att det tydligen ska handla om biljakter, och då blir jag än mer övertygad. Umeå kanske inte riktigt har de höjdskillnader som norra Västerbotten, Norrbotten och Jämtland kan erbjuda, men vi är ju en akademikerstad med många skarpa hjärnor. Vi får lösa problemet, helt enkelt.

Gammliabacken finns här redan, backarna upp till Mariehem-Marieberg, är inte att leka med, och där har vi också berget mitt i staden; Bräntberget. Tom Cruise  i Ferrari med snökedjor, kryssande (!) mellan pulkaåkarna, kan bli en scen cineaster pratar om i 50 år framåt.

Och som sagt, det man inte har, får man konstruera. Ett snabbt sätt att bygga högt, är att strunta i att bränna upp de egenproducerade soporna och de som vi importerar från andra län. Blir ett hööööögt berg på någon månad, bara.

Förutom backar är broar ett populärt inslag i biljaktsscener. Här är vi också rikt rustade. Kolbäcksbron är intill förväxling lik Golden Gate, och Kyrkbron och Tegsbron används då inte bara av löpare för broarna runt, utan också för biljakt i cirkel. Kan bli många varv.

Slutligen behövs en glasfasad att krascha in i. Tyvärr hinner väl inte det nya hotellet på Vasagatan som ser ut att bli en dröm för fönsterputsarfirmor bli klart. Men vi har ju Profile hotels och Plazas entréer att sladda in i.

Trevlig midsommar, förresten. Sju blomster är onödiga i år. Snart har vi Tompa här. In the flesh.

 

 

Oklara väderförhållanden

Av , , 2 kommentarer 0

 Har denna försommar totalt tappat tron på såväl SMHI som alla andra väderinstitut. YR.no som förut varit ett under av pålitlighet i dessa sammanhang, kallar de grå ogenomträngliga moln som täcker himlen just nu för "lette skyer".  En annan dag utlovas molnfritt, men då finns de lette skyerne ändå där. Aftontidningarna är dem som har varit mest fel ute. I morgon blir det regn, skriver de, och denna sommar har det varit liktydigt med solstol ut. 

Nu är det naturligtvis prognoser det handlar om. Men om vi tittar på ordet prognos, så härleds det från grekiskans pro = förut och gnosis = kunskap. Alltså tidigare kunskap. Och tidigare kunskap säger oss att ingen någonsin har kunnat spå väder. Alltså inte konstigt att det blir fel. Eller som min salig farmor skulle ha sagt: "Människan spår, men Gud rår".

Att välja höst eller sommar

Av , , Bli först att kommentera 0

 Allt ligger i betraktarens öga, vill jag påstå. Så i dag kan vi välja mellan att se denna årets längsta dag som sommarens The end med hösten runt hörnet, eller avstampet för en lång, härlig, solig sommar. Själv föredrar jag det senare. Men hösttanken lurar där. Skam annars. Man är ju född och uppvuxen i inlandet.

Det vi hör och lär oss i unga år sitter kvar och utgör en del av våra värderingar. Jag och en bekant  som också är från inlandet, turas ibland om med barndomens sanningar som: "Den som skrattar på morgonen, gråter innan kvällen", "Du ska inte tro att du är något", "Bara se men inte röra, så ska snälla flickor göra" och "Den som gapar efter mycket, mister ofta hela stycket". Och så skrattar vi hjärtligt åt dumheterna.

Men innerst inne finns det ändå kvar. Intellektuellt vet jag att jag kan skratta en timme varje morgon om så vore, utan att olyckan drabbar mig under dagen. Men ibland åker uttrycket genom huvudet, när jag har väldigt roligt före åtta. Det händer visserligen inte så ofta, eftersom delar av familjen inte går att konversera före kaffe och dusch, men ibland så. Det finns ju fortfarande seriesidor i tidningarna.

Någon annan som har ett uttryck kvar från barndomen som ibland åker genom huvudet? Dela gärna med dig. Jag älskar de här gamla sanningarna.

Besök gärna min hemsida: Tuttifruttikompetens.se

 

 

 

Kungen och jag

Av , , Bli först att kommentera 0

 Är väldigt svag för män som gråter vid altaret. Den förste jag såg att göra det, var en av prinsarna i Danmark, och just nu den nyblivne prins Daniel. Blir lite tårögd själv, faktiskt.

Förutom de allra mest inbitna rojalisterna, är vi många som är hjärtligt trötta på allt som föregått bröllopet. Det är faktiskt skönt att det är över någon gång i natt. Men klänningarna är vackra, och smyckena fantastiska.

Nu gråter prins Daniel igen. Antagligen en kombination av all anspänning som föregått detta, och lyckan i att äntligen ha fått sin innerligt älskade kvinna till fru.

I all denna rojalistiska yra kan jag då avslöja att jag faktiskt stått bredvid kungen. Alldeles intill, faktiskt. Han och drottningen gjorde ett besök i Umeå en svinkall, snörengnig, Nationaldag och en säpokvinna hade inte hjärta att köra ut mig från Sävargårdens hall där jag tagit skydd. Alla andra skickades ut, för Kungen och Drottningen skulle passera på väg till lunchen en trappa upp.

Så kollade säpovakterna igenom hallen och toaletterna och sedan försvann de kungliga in på var sin. Drottningen med en hovdam i sällskap. Kungen kom ut igen rätt snabbt, tog upp en kungsblå kam ur innerfickan och drog den genom håret. Sedan kom han och ställde sig bredvid mig där jag stöttade trappräcket.

Sedan stod vi där. Tysta. Han hade händerna på ryggen och gungade lite på på hälarna. Jag var reporter på den tiden och funderade febrilt över vad jag skulle fråga honom. Vad tycker du, förlåt ers majestät om vädret? Har Ers Majestät trevligt? Brukar Ers Majestät fira Nationaldagen? Idiotfrågor alltihopa kom jag fram till denna iskalla dag där de bevittnat barn som gymnastiserade på Noliafältet.

Så jag frågade ingenting. Utan vi stod där tysta sida vid sida. Sedan kom drottningen och hovdamen och Säpo och sällskapet försvann upp till lunchen. Och jag åkte till tidningen och skrev en artikel om Nationaldagsfirandet. Men att jag inte kom på något att fråga Kungen när jag hade honom för mig själv, varken skrev eller berättade jag. Jag hade aldrig överlevt den kollegiala mobbning som följt.

En lantbrukare bland alla hermelinerna

Av , , Bli först att kommentera 0

 Det är bara att erkänna. Jag är en tvångsläsare. En som läser nästan  varenda artikel och notis i en tidning. Förutom sporten som någon klok man lagt i en egen tidning i tidningen, så att den är väldigt behändig att bara lyfta ur. Vare sig det är kvälls- eller dagstidning.

 Nättidningarna nagelfars också. Har jag börjat läsa en artikel, känner jag ett inre tvång att läsa vidare. Det är därför jag nu vet vilka de 1 600 inbjudna till Storkyrkan och lördagens prinsessvigsel, är.

Det är en förfärlig massa H.K.H och grevinnor och presidenter. Men befriande nog också en lantbrukare, en förskollärare och en mättekniker. Och de kommer inte att sitta på brudens sida av kyrkan, om jag säger så. Noterar också att på brudgumssidan titulerar sig en kvinna företagare, och inte direktör, som alla de företagande männen på den andra sidan kyrkgången gör.

Drar lite på munnen när jag under mellanrubriken "Övriga" hittar såväl wallenbergare (släkten, inte biffen), som Antonia Axelson Johnson och Christina Stenbeck. Personer som inte är så vana med att vara "övrig", och dessutom de enda i den långa gästlistan som presenteras utan titel.

Hittar under min läsning även en och annan länsbo. Maudan, naturligtvis, men också den ytterst sympatiske professorn Gunnar Öquist, som är ständig sekreterare i Kungliga Vetenskapsakademin. Hans fru Gunvor, är också med. Hon är säkert lika sympatisk, men henne har jag aldrig haft nöjet att intervjua, så jag kan inte bedöma det. En annan ständig sekreterare är Peter Englund, men då i Svenska Akademien. Han är visserligen född i Norrbotten, men jag har jobbat tillsammans med hans kusin Kenneth här i Umeå, så jag tar med honom också. 

Den till synes största gruppen, jag har faktiskt inte räknat, verkar ändå vara ambassadörer och chairge de affairs. Och det förstår ju alla, att bjuder man in en liten ambassadör, då är det bara att bjuda in alla andra. För vem vill väl ligga i diplomatisk halvskugga gentemot Albanien och Makedonien?

Jag har också en annan blogg på min hemsida www.tuttifruttikompetens.se

I väntan på efterskalvet

Av , , Bli först att kommentera 2

 Så har jag upplevt mitt livs första jordskalv. Hade precis lagt mig till rätta med en bok, när sängen plötsligt rörde sig neråt, som det kan kännas ombord på en båt, du vet. Sovrumsdörren som bara var tillstängd, skakade och lät ordentligt. Lite läskigt, men mest konstigt alltihopa.

Alla i husen omkring var också ute på sina altaner och spanade över nejden efter den seriekrock eller explosion som fått marken att skälva. Men vi såg ingenting. Och nu har jag bestämt att det var ett jordskalv. Och blir det inte värre än så här, slipper jag fly hemmet i nattsärken.

Å andra sidan brukar efterskalvet vara nog så besvärligt, har man ju hört. Stå under en dörrpost ska visst vara bra, om jag påminner mig katastroffilmerna rätt. Så jag får väl stå här i dörröppningen, till dess morgondagen randas. Men bor man i det norrländska jordbävningsbältet, så gör man. Känner mig lite kalifornisk, faktiskt.

Skillnad på cykeltjuv och cykeltjuv

Av , , Bli först att kommentera 0

 Iförd klok regncape och med sadelskyddet i högsta hugg, stod hon där framför cykelstället i morse. Tomt. Ingen cykel. Spårlöst borta. Stulen under natten till denna regniga måndag, trots ordentligt originallås och placering inne på gården. När den bestulna kunde tala normalt igen, utan att flåsandas av ilska, kom vi överens om att någon måste ha kört runt med en lastbil och hivat cyklar på flaket. Strategiskt nog den natt då det nästan inte är en människa i rörelse utomhus.

Nu är vi Umeåbor  väldigt luttrade när det gäller cykelstölder. Själv har jag förlorat sju cyklar, åtta om man räknar den nuvarande. Den är dock inte stulen, bara adopterad av tonårsdottern på heltid. Hennes EU-moppe försvann för övrigt från gården förra året. Trots megakjedjelås, rattlås, och allt vad de nu försöker skydda med. Men den visade sig vara uppbruten på det gamla hederliga viset, när den återfanns i en annan stadsdel ett par dagar senare.

Naturligtvis är det lika kriminellt att sno en cykel för att man inser att man aldrig kommer att orka gå ända hem, efter denna fantastiska kväll på krogen, som att slänga upp den på ett flak och köra i väg. Men den cykel som försvinner med en trött nattvandrare, är det ändå möjligt att man stöter på någonstans, eller får igen via hittegods. Däremot de cyklar som fraktas Gud vet var, kan man nog vara helt säker på att aldrig se igen. Dessutom känns det storskaligt, och liksom lite fusk när de inte ens behöver bryta upp låset på plats.

Många frågor ställer sig vän av ordning, i dag. Vilka är det som kör i väg med våra cyklar? Och vilka köper dem? Och vad gör polisen? Och var är de när man behöver dem? På prinsessbröllop, månne?  

 

Sjuk man är en dubbelsjuk man

Av , , Bli först att kommentera 2

 Någon sa att en forskare är en person som tar fem år på sig för att bevisa det som alla redan vet. Kommer osökt att tänka på det, när jag läser artikeln "Män överdriver sina förkylningar"  i Aftonbladet i dag.

Där berättas om en vetenskaplig studie med 3 000 personer, som visar att männen jämrar sig betydligt mer när de är sjuka, och överdriver sina symptom. Detta för att få sympati och uppmärksamhet från sin partner. Män klagar också oftare än kvinnor över att de är sjuka, trots att de i genomsnitt bara drabbas av fem förkylningar per år, mot kvinnornas sju. Män sjukskriver sig dock inte lika ofta som kvinnor, och vi klagar tydligen oftare över småsaker.

Jag tror att de allra flesta kvinnor visste det här redan. Utom det där att vi har sju förkylningar per år, kanske. (Om jag bara har en eller två, hur många har då inte någon annan stackare?) Men nu har vi i alla fall svart på vitt att det är som vi alltid vetat. Och om vi ger männen i våra liv, vi får inte glömma sönerna, dubbelsympati från första sjukdagen, borde tiden vi måste utstå deras jämmer kortas. Vem sa att man inte kunde ha praktisk nytta av forskningen?

Senaste inläggen
Senaste kommentarerna
Sök
Kategorier
  • Inga kategorier
Arkiv
RSS Nytt från vk.se