Idag är det alltså dags. Resan med stort R. Konstigt nog är jag lugn som en filbunke. Ja, nästan alldeles FÖR lugn. Jag brukar i vanliga fall ha så sjuhelsikes mycket resfeber att jag borde ha legat och gråtit i fosterställning vid det här laget. Men icket, och det är kanske bara bra det?

Ska dock erkännas att jag hade en skvätt resfeber igår, men det gick över på nån timme sådär.

Strax före 10 ska vi i alla fall börja ta oss ut mot Arlanda.

Nu gäller det!