Guldgruva mitt på torget,

Efter morgonträning och möte inför nästa veckas UFC-fotbollsakademi (där jag, tillsammans med Marko Mihajlovic, ska ansvara för flickgruppen och lära de diverse häftiga trix och finter hur man nickar igenom en tegelvägg) så blev det sedvanlig lunch på TC.

 

Den smäckra laxen och färskpotatisarna är dock inte det jag skriver hem om idag. Inte heller den välredda örtaiolin.

 

Nej. Till TC kom nämligen Simon Mårtensson instyltandes på ett par kryckor.

 

Jag är inte bloggaren som i det allra första taget vevar upp mobilkameran för att föreviga saker och ting. Det är en av mina större brister och anledningen till att jag aldrig kommer att få äran att sitta och lösa världsproblem med Kissie över några räksnittar på en stockholmsk bloggala.

 

Men Mårtensson hade låtit ett begynnande helskägg växa och ackompanjerade det med ett par stora pilotbrillor. Han såg ut exakt så som en skadad skyttekung och anfallsstjärna borde se ut.

 

Hade Zlatan trasslat till knät och missat den italienska höstsäsongen hade han glidit omkring lika läckert kamouflerad på Malmös gator och torg.

 

Med gipsat knä under jeansen och kryckorna i högsta hugg förklarade Mårtensson att han sett ut alla teveserier medan han legat inne under dessa senaste solgassande dagar. Han tyckte att jag borde uppdatera UFC-bloggen oftare så att han hade något att läsa.

 

Vi skänker först och främst en tanke av yppersta sympati till Simon som alltså är så pass uttråkad och har så lite att göra att han vänder sig till den här trassliga portalen för underhållning.

 

Sen… gör vi som han säger. Vi slänger iväg ett dags-inlägg. Ett långt. 

 

Både Kii och Gregers hade stora reor i veckan. Jag har därför inga poletter kvar. Varken till tak över huvudet eller föda. Jag hoppas att den så ofta medgörliga grävlingssuggan jag hyr mitt gryt av ska låta mig arbeta av skulden genom att med min sylvassa tandrad fälla några grenar intill ett vattendrag.

 

Med föda blir det förstås svårare.

 

Tur då att Swedish Beach Tour är i staden. Det var ett jäkla drag på torget. I stort sett fullsatt på läktarplats. I Sundsvall är denna tillställning mest en bisak – ett uppsmällt spektakel dit man har kunnat gå och ta sig en gratis flaska iste på väg hem. Här i Umeå, som saknar sommarfestival, får jag anta att det  är en av sommarens absoluta höjdpunkter.

 

Det hindrar ju dock inte spektaklet från att vara 1) en chans för andra klassens företag att dela ut gratisexemplar och ordna med jippon och 2) en beachvolleybolltävling.

 

Jag som tillhör socialgrupp fyra, lösdrivare (en grupp som av Nationalencyklopedin förklaras som en person som "stryker omkring utan att söka ärligen försörja sig och tillika förer ett sådant levnadssätt att våda därav uppstår för allmän säkerhet, ordning och sedlighet"), kan självklart nyttja denna företagens frikostlighet. 

 

Även Fredrik Wennebro, förvisso välbetald sommarjobbsmålare, ville tillgodogöra sig lite gratisatteraljer.

 

 

Här syns han servandes en volleyboll in i en hastighetsmätare. Alla som på tre försök lyckades serva hårdare än 70 kilometer i timmen fick sig en trettiofemgrams chokladkaka från KexChoklad. Som ni kanske kan urskilja på bilden (det står en parvel i vägen, en annan av mina svagheter som bloggare är att jag inte kan skrika för full hals åt små barn att ”NI STÅR IVÄGEN FÖR MIN BLOGGBILD”) så nådde Wennebro, hur mycket han än vevade med vänsterlabben, bara upp i dryga sextio kilometer i timmen och fick nöja sig med ett litet tröstkex.

 

Själv? En serie på 75, 76, 75 säger väl att jag är en oerhört stabil servare alldeles under den yppersta världseliten, månne hemmahörande på någon nationell iste-tour.

 

I Risifrutti-tältet hade de ställt fram fotöljer och om man ”träffade RisiFrutti” skulle man få sig en smäckrare smoothie. Jag antog att man skulle behöva slå sig ner i fotöljen och tala ut om sina mejerivanor – men det var bara att gå fram, heja och plocka på sig den av de nya smakerna man ansåg minst trasslig.

 

I PAF-tältet skulle man spela Yatzy med några tärningar. Jag slog med mina vana, spelförstörda crapsfingrar fyra treor – men när jag skulle rulla in även en femte så gled den över på en fyra och jag missade superjackpotten på såväl backgammon-spel som beachvolleyboll-set. Plockade moloket åt mig av diverse tröstprylar.

 

Ögonlaserföretaget Memiras tält var en besvikelse. ”Har man ingenting alls att hämta här ifall man inte har trasslig syn?”, frågade jag bestört. ”Nej, det ska vara det här då”, sa damen i disken och räckte över några trötta karameller. Ett litet hemma-kit för ögonlasring tycker jag man kunde ha bjudit på, ifall närsyntheten skulle vara framme.

 

Allt i allt fick man med  sig det här upp på läktaren:

 

 

Nej, det är ingen korg allting ligger i.

 

Det är en smäcker hatt. 

 

Med andra ord; skynda till torget imorgon, mina medkämpar i socialklass fyra, för att dels införskaffa föda men också utöka er garderob.