Umeå by fredagskväll,

Jag hade just rullat fram rullvagnen till matbordet, lagt ananasskivan på den helstekta fläskytterfilén, yppat orden "välkommen ska du vara, Erik" till mig själv… när Lundström hörde av sig och ville göra någonting av den kanske sista somriga fredagskvällen. 

 

Det som höll på att bli ännu en Roland Järverupsk ungkarlsafton (jag refererar till Roland från Torsk på Tallinn, inte den tragiskt usla spinoff-variant som rullar under Sommarkrysset* och bara gläder Robert Gustafssons penningbinge) blev istället en helspäckad utekväll där vi "gjorde Umeå". 

 

*= Stanna gärna upp och notera tragiken i att en 21-årig ung man ogenerat refererar till hur han brukar titta på "Sommarkrysset" på lördagskvällarna. 

 

Hur gör man då Umeå en fredagskväll utan en endaste promille innanför västen? 

 

Jo; man börjar med att spela biljard på Megazone. Ett ställe som är mest känt för att ha hållit Simon Mårtensson borta från universitetsstudier i höst;

 

"Jag skulle ju sätta mig vid datorn sista dagen och söka, men när jag skulle sätta mig så ringde några kompisar och ville göra ’Fortet’". 

Fortet?

"Ja, på Megazone. Så då följde jag med dom och sen blev det aldrig av". 

 

Jag och Lundström hann med fyra matcher. Det slutade oavgjort, 2-2, efter att jag spelat upp mig efter en bedrövligt trasslig start där jag näppeligen lyckades träffa den vita bollen med stickan. Jag skyller på att jag inte spelat biljard på någon högre nivå sedan jag slutade gå på fritids senhösten -98. En ytterligare orsak kan vara att de på Megazone erbjöd en brunaktig krita att pensla stickans topp med. Jag spelade på fritids alltid med blå krita. 

 

Nåväl; jag spelade upp mig och avgjorde den sista matchen med en smäcker helplansväggning av den svarta åttan som fått även den mest kräsne biljardexpert att börja slå saltomortaler i ren eufori i kommentatorshytten. 

 

För en utomstående som sett kampen från början till slut kan det ha sett ut som att jag, för att tala biljardspråk, "gjorde en Uncle Phil". Det äldsta knepet i lurendrejarbibelns biljardkapitel. 

 

Tittade man inte på Fresh Prince in Bel Air när man kom hem från fritids i Västerbotten?

 

Efter biljarddrabbningen styrde vi kosan mot ett fik. Där var det tomt. Vi gick till ett annat café. Där var det stängt. 

 

Vi undrade vart alla nyktra, skötsamma människor var en fredagskväll. Faktum är väl att det endast finns två typer av människor som är nyktra och skötsamma på en fredagskväll i augusti. Fotbollsspelare och pingstvänner. 

 

De senare träffade vi på torget, där de stod och delade ut en kaffetår och en kanelgiffel till förbipasserande. Alla med varma leenden över läpparna, muntra uppsyner och mjuka, väna ord som får hela kollektivet att framstå som att de kommer från någonstans där alla är draperade i sammet, där alla hus är byggda i pepparkaksdeg och där alla tvister görs upp med kuddkrig. 

 

De ser alla så väldigt lyckliga och harmoniska ut. Det var nog tur att jag inte var där ensam. En genuin olycka som jag själv hade nog gått med omedelbart när jag märkt hur glada och lyckliga hela kollektivet verkade. Nu… försökte jag vara lite rolig istället. 

 

"Vi har varit och spelat biljard", förklarade Lundström. 

"Jaha, vad ska ni göra nu då grabbar?", frågade en pingstvän. 

"Det är ju fredagkväll, så vi ska väl kicka lite lyktstolpar", sa jag. 

 

Gick sådär. 

 

De ska ha cred för att de står där. Goda gifflar, finmalet kaffe och trevliga människor som verkligen "bara ville prata". Inget tjat om Jesus, Hossianna eller någon annan av våra favoritaktörer från Bibeln. De snackade fotboll. Om Herminator var på väg tillbaka (jag vet lika mycket som er där) och så. 

 

Det var bara en tant, förmodligen av den gamla knacka-på-dörr-skolan, som illa kvickt var framme och delade ut pamfletter så fort man stoppade kanelgiffeln i gipan. Det var förmodligen tant som stått och bakat gifflarna och som ville ha någonting för besväret och manade därför på folk en pamflett per bakverk. 

 

Imorgon bitti är det träning ute i Obbola. Därefter har jag efter många om och men (VK har ingen annan skribent tillgänglig, jag är förstås det sista krisvalet) tackat ja till att skriva en artikel. 

 

Om – sitter ni ner? – orientering. Distriktsmästerskapen. I mina ögon låter detta evenemang som någonting man "ringer in" på söndagen (ringer och frågar vinnaren någonting i stil med "jaha, hur gick det här då? Fick du alla stämplar?") och placerar i någon spalt intill boulenotiserna – men nu ska jag alltså vara på plats ute i Röbäcksskogarna. 

 

Det ska synas i texten att jag varit på plats. Jag ska ha in en smäckrare miljöbeskrivning bland de 1800 tecknen, känner jag, så att det är tydligt för alla nagelfarande orienteringsvänner att VK varit på plats. 

 

Tips på bra ord för att beskriva en barrskogsflora i augusti tas gärna emot och kan komma att i förlängningen publiceras.