”No soup for you!”

Vi driver som bekant ett soppkök här, men istället för att ha grönsakshandlare och charkuterier som underleverantörer så kommer varje förmiddag en gladlynt hantverkargrossist och lämnar av en skottkärra med spik. 

 

Vanligtvis är det åtminstone raka, gedigna Gunnebo-spikar som lastas av och vi kan sno ihop en halvrostig soppa och sleva ut den till pöbeln. 

 

Men den här veckan… 

 

Det har varit så pass krokiga, rostiga och defekta spikar som vi fått arbeta med att jag som soppleverantör inte kunnat sätta mitt goda namn på soppan och sleva ner den i era gipor. 

 

Om vi för en stund ska lämna soppreferenserna därhän; jag har inte haft någonting att skriva de senaste dagarna. Inte en idé. Inte tillstymmelse till en rolig, UFC-relaterad tanke. 

 

Kanske är det för att jag städat alldeles för grundligt härom dagen. Vissa genier behöver leva i kaos för att kunna tänka klart och producera. 

 

… kanske stämmer det även på vissa dumma bloggare? 

 

Nåväl. Ni vet hur Västerbotten var ett av de områden med absolut flest soltimmar i somras. Man borde, med facit i hand, ha proclaimat den "the summer of Erik". Lärt sig spela frolf, och sånt. 

 

Nu när sommaren passerat i all hast tänkte jag, den största olycka som vandrat i ett par foträta skor, proclaima den här att bli min höst. 

 

Utöver uppflyttning med UFC tänkte jag i höst fylla mina dagar med någonting vettigt. Jag gjorde härom veckan ett antal sena anmälningar till en handfull av de kurser som fanns kvar att välja bland. 

 

De senaste dagarna har jag därför svansat omkring på campus för att smyga mig in på introduktioner till de flesta av de kurser jag kommit in på. För att "sondera terrängen", som det heter. Ni vet; när man granskar sina klasskamrater för att se ifall där finns några smäckrare damer eller några "sköna snubbar"*. 

 

*= Chansen att jag återfinner en "snubbe" som jag tycker är "skön" är väldigt liten. Detta då jag själv har den sociala kapaciteten av en varg som besitter beska barndomsminnen och en svårartad psoriasis. Den lilla chansen som ändå finns för mig att träffa någon jag tycker är "skön" är att jag överhör hur någon för en dialog och använder något ex-allsvenskt fotbollsnamn som "Paul Oyuga". 

 

Men vad möts man av, när man drar igång ett dylikt beundransvärt projekt? 

 

Jo; västerbottniska, isande kastvindar och ett hällande regn som på grund av kastvindarna piskas i sidled så pass hårt att inte ens en kisande, vindögd japan skulle undgå att få stänk i ögonen. 

 

Ett väder av Kung Bores nåde som bara den allra mest starka karaktärsmänniska ens kan fundera på att utmana genom en cykeltur mellan Väst-Teg och universitetet. 

 

Det höll i två dagar. 

 

Nu ligger jag här invirad i ett täcke, med en kopp skållande hett tevatten – självklart sockerblandat efter devisen "hälften vatten, hälften honung" – och försöker kurera det halsont jag kände kom smygande stormandes fram under skoldagen. Det som fick mig att vila från träningen i afton. Det som får mig att börja tänka på refrängen, så här vid halv åtta-snåret. 

 

Allt för att vara tillbaka i fullt slag på fredagens dagen-innan-match-träning. 

 

Till sist; det känns så overkligt att en svensk hockeymålvakt helt plötsligt kan dö. I en flygkrasch. Bara sådär. 2011. 

 

Vila i frid, Stefan Liv. Och ta hand om er.