Allmänt trassel som har väldigt lite med UFC att göra; en bloggserie i okänt antal delar,

Idag var det träningsledigt. 

Det var också en mycket bra skoldag då det över hela mitt schema stod "Studentsportardag". 

Och sport är ju, som vi alla vet, bra mycket roligare än psykologi. 

Jag drog på mig mitt tightaste GASP-linne, fyllde shakern med diverse obskyra pulver och avverkade ett IKSU-pass i den arla ottan (runt niosnåret) tillsammans med en vän min vän från Sundsvall (notera gärna tragiken i att omnämna sin vänkrets i singular). 

Därefter tog vi oss en runda på stan. Det regnade, för trettionde dagen i rad här i Umeå, och vi stod under MVG-gallerians tak och väntade på uppehåll i omkring tjugo minuter för att kunna korsa Kungsgatan. Vi förbannade Umeås kommunpolitiker och lokala entreprenörer för att de inte kommit på den geniala idén att bygga ihop samtliga centrala gallerior med tunnar och passager. Så att folk slipper bli blöta eller att styva kulingar ska behöva trasa sönder folkets gå-på-stan-frisyrer. Men framför allt så att man, genom att allt är sammankopplat, kan kalla hela stadskärnan för en enda stor galleria. Det kommer då inte spela någon roll hur många butiker man klappar igen, hur många fönster som är igenbommade med plywood-skivor; det kommer fortfarande vara okej att kalla den "Norrlands största shoppinggalleria". 

"Nej, Umeå kommer nog aldrig bli Norrlands Huvudstad", muttrade vi båda moloket. 

Jag köpte en present till min syster. Hon fyller 19 om någon vecka. Jag gick till min favoritbutik här i Umeå och fick behövligt nog (jag har samma koll på kvinnligt mode som Göran Greider) förstklassig hjälp i att välja ut något som skulle kunna passa. Jag tycker verkligen om att köpa presenter. Jag tror, om jag minns mitt bibelstuderande rätt, att det var Hossianna – Davids son, ni vet – som slog fast att "Det är roligare att ge än att få" i samma ögonblick som han såg sin vän Jesus riva upp presentpappret och titta ner på en skäggtrimmer från Braun för 1499 israeliska guldmynt. 

… och då var det ändå på den gamla goda tiden då julen först och främst firades till åminnelse av Kristi födelse. 

Nåväl; till saken. I år är det extra viktigt med presenterna, känner jag. Jag har ju flyttat, jag har ju gjort något av mitt liv, bor ju inte längre hemma i Sundsvall, och träffar inte lika ofta släkt och vänner. Man vill ju att de ska tro att det gåt någorlunda okej för en, här uppe. Att man överlever, och så. Att man inte ständigt står och vinglar på en ekonomisk ruinbrant. Så när jag väl vänder hem med en present så kan jag ogärna vara ärlig genom att lämna över en present i min egentliga budgetklass (typ en egenmålad teckning). 

Styrkepass i ottan och stadsvandring – det här var nog min tuffaste dag på länge. Men en tretimmarslur på sofflocket senare vaknade man upp sugen på Champions League-fotboll. 

Mitt Real Madrid stod för en trött, slentrianmässig 1-0-seger i Kroatien, mot MFF-dräparna Zagreb. Om bara Ulrich Vincentzs skott på tilläggstid letat sig in för halvannan månad sedan så hade världens vackraste klubb premiärspelat i Skåne ikväll (och dansken hade varit "Swedbank-Ulrich" med hela svenska folket). Det fanns nötter som efter kvaltorsken yppade formuleringar som "det var bättre att det blev Europa League, de hade ju blivit utklassade i Champions League". De kan återkomma när de istället för att se Cristiano Ronaldo ta fart mot Markus Halsti får se ett heroiskt Malmö kriga till sig 1-1 hemma mot Metalist Kharkiv inför 2300 personer i svensk midvinterfrost och greppa det där sista halmstråt om att nå tredjeplatsen i gruppen och därmed slussas vidare till fortsatt spel i Intertotocupens B-slutspel. 

Den slöa Real-insatsen och det tillhörande äckelröda bortastället till trots; det hade kunnat vara så mycket, mycket värre. Man hade kunnat hålla på Inter. Jag var faktiskt bland de två (!) procent som streckat Trabz… det där turkiska laget på Europatipset. Dessvärre var jag en av de som spikat Lille hemmavid. 

Det här inlägget skulle ursprungligen ha handlat om Danny Perssons kupp för att slippa löpträning. Jag får återkomma.