Malou, Agneta och några andra,

Vilken förpillat förtjusande dag vi fick att tjusa oss i idag, idag idag, idag, hörrni. 

 

När man i ottan vevade på Nyhetsmorgon och drog upp rullgardinen kunde man direkt konstatera att det skulle bli en sån där härlig septemberdag då till och med Magnus Hedman slår upp sina ögon, liggandes skavfötters med Jockiboi i en gammal skinnsoffa efter ett sent DJ-gig på Flens stadshus, och tänker att "mitt liv är nog inte så trassligt ändå". 

 

Lagom till att Malou von Sivers förklarade att dagens "Efter tio" skulle bestå av att Agneta Sjödin och tre ännu mindre kända medelålders kvinnor skulle prata om hur det var att växa upp som skilsmässobarn. Jag stängde av teven rekordsnabbt och begav mig ut. 

 

(Till er som tycker att "hur kan han sitta och klaga på att det är jobbigt när han ska klämma fram ETT BLOGGINLÄGG OM DAN?!" vill jag bara påpeka att jag är en journalist av rättfärdigt märke som alltid underbygger och tar fram alla fakta (hörde jag någon dölja ett "Galambos" i en låtsashostning?). Så när jag ska skriva en kort och obetydlig anekdot om Malous klimakterieteve så måste jag surfa in på programmets egna Facebook-sida för att ta reda på vad de egentligen sa att de skulle prata om. "Skilsmässobarn", var det, fick jag bekräftat av ett av redaktionens inlägg. Detta dock först efter att ha sållat igenom hundratals inlägg i ett forum där svenska medelålders förskolepedagoger får vara så mycket svenska medelålders förskolepedagoger man bara kan vara: 

 

 

Print-screens, copy-pastande, Paint-fixande, bildinfogande… och så hela den här utläggningen. Det var den kvarten, det. Men min läsarskara har ni fått ett svar på den eviga frågan "vad är det för människor som sitter och kommenterar och diskuterar ’Efter tio’ på Facebook?". 

 

Lite jobbigt. Men… lätt värt det?)

 

Efter en längre promenad med världsmusik i lurarna och en TC-lunch lämnade jag in min cykel för reparation. Gårdagens försök till att laga en bakhjulspunktering utmynnade i ett däckhaveri utan dess like like. 

 

Jag fick väldigt ledsamt, närmast gråtande, pynta upp 370 kronor för ett nytt däck, en ny slang samt sju-åtta minuters arbete. 

 

Hur blåst blev jag, hobbyreparatörer där ute? Jag antar själv att jag blev rätt blåst. Jag lämnade ju nämligen in cykeln hos CM Cykel. Just det; på Öst-Teg. Där får man förmodligen inga förmåner när man glider in som bloggprovokatör från fel sida E4:an, med en stor Väst-Teg Represent-tatuering över skulderbladen. 

 

Därefter rullade jag med nya snabba däck (men månne bortkopplade bromsar?) till träning. 

 

Två-dagar-efter-match-snacket inleddes av Stuart bad mig förklara hur matchen sett ut från sidan. Han ville att jag skulle ta upp ungefär alla aspekter som fanns att ta upp vid sidan av den kokta halvtidskorvens läckerhet. 

 

Det är i de lägena (och i nästan enbart de lägena) det är bra att ha en UFC-blogg, gott folk. Jag rabblade upp det mantra jag tvingat ner i bloggform på söndagskvällen. 

 

… efter det fanns det, förståeligt nog, inte mycket kvar att säga. 

 

Coffee Slush-Danny har börjat rycka i mina skribentnävar till sitt företag (www.supporterprylar.se; jag skickar en faktura för reklamplatsen). Någon slags "månadskrönika om fotboll" har han lösa planer på att plocka in min trassliga fjäderpenna för. Jag har inte ens skickat över min raider och jag har mig veterligen inte ens blivit tilldelad något kontor, så förhandlingarna har ju inte inletts, men…

 

… efter dagens orala matchanalysuppvisning gick ju priset på mina tjänster inte ner, direkt. Det finns ju dock, som Hossianna lärde oss, saker här i livet som är värt mer än pengar. Danny har pratat om att de ska börja ta in prylar inom motorsport inom en snar framtid och… jag måste erkänna att jag gärna skulle ta ut mitt gage i en äkta Rospiggarna-mundering. 

 

Efter det korta matchmötet om söndagens succématch gick vi ut och gjorde en mycket bra träning. Lite löpning, hopp och spänst med Fys-Malin, nån passningsövning och sedan spelade startelvan mot oss andra. Elva mot elva. 

 

Vi andra förlorade till slut klart. Men vi hade 0-0 med mersmak in till pausdrickat och i den andra halvleken blev vi en man mindre varpå Wennebro, söndagens succéman, klev in i en brandgul väst i en joker-roll där han alltid var med laget som hade bollen. 

 

För oss tappade han bollen. Gång på gång. För startelvan spelade han fram till två och gjorde ett tredje med att felvänd hoppa upp och nicka bollen i det bortre aviga på ett sätt som fått Mambo-Mumba att bli grön av avund. 

 

När vi sedan rullade igång bollen efter nickmålet stod Wennebro fortfarande och kramades med Rajko (som var i startelva-laget då Lundström kände av en ljumske och vilade). Då är det inte lätt. 

 

Nej, all skuld ska inte falla på Wennebro, men att ha en diffus joker att skylla ifrån sig på i en i övrigt ganska jämn match gör att man kan lämna träningen lite nöjdare. 

 

Och det var överlag en mycket bra träning. 

 

… hade jag bara inte slängt bort flera surt förvärvade slantar i tron på att Manchester Citys småknoddar skulle få den 2,44 meter långe van Buyten att slå en pålstek på sig själv hade vi kunnat summera en fantastiskt bra dag.