Ett inlägg som borde räcka hela fredagen,

Gult Lag 16 poäng

Rött lag 5 poäng

Blått lag 5 poäng 

 

Jag tror att det var ett nytt rekord som slogs idag. Ett överlägsenhetsrekord i kategorin sex-mot-sex-spel med trelagsprincip som tidens tand lär få gnaga länge på för att bryta ner. 

 

Och självklart var jag i det rekordkrossande vinnarlaget (inte självklart som i att "jag är en bra fotbollsspelare" utan självklart som i "annars hade jag väl aldrig nämnt rekordet på den här bloggen"). 

 

Det vattnades i den vinstsugna gipan direkt när västarna delades ut. 

 

På backplats hade vi Hampus Wallgrens rappa, distinkta futsal-tillslag som på marginella ytor helt oförhappandes kan knycka till med vänsterhöften och stänka dit en kasse. På mitten spelgenierna Wennebro och Lundström som vid sunda vätskor är Division I Norras bästa innermittfältspar. Och på topp, stordankarnas stordank; Danny Persson. Och i mål en för dagen storspelande Jonte Johansson som tog det han skulle och allt han egentligen inte borde ha tagit fick han i huvudet. 

 

Ni hör. Vilket lag.

 

Och i en fri roll, läckert kringflackandes då han saknar spetsegenskaper som skulle kunna tillskriva honom en fast position på den lilla planen; Erik Löfgren. 

 

Och när även den sistnämnde vattenbäraren redan i den andra matchen i ett oerhört trängt läge, inklämt mellan två försvarare, bjuder på en väl avvägd snurrfint (tänk Zinedine Zidanes gamla paradnummer… fast tänk er den genomförd av en norrländsk mittbacksrese på åttio sämre fördelade kilon med ett par otympliga fyrtiofyror) som rev ner ett sorl som nog hördes ner i de djupaste rävgryten i Gammliaskogen. 

 

Efter nämnda snurrfint, ett smäckert nickmål, några läckra väggspel, en handfull framspelningar och oräkneliga segrar avrundade jag som lök på laxen med en smäcker bredsida i det bortre krysset. 

 

"Det var en sån dag", kanske jag skulle ha kunnat sagt… om jag nu någonsin brukat ha sådana dagar tidigare och därigenom känt igen känslan. 

 

Under en höst med idel tåsmärtor och diverse krämpor, trassliga matcher, röda kort, uppdagat missbruk av portvin, tappad startplats och ett socialt liv värdigt en apatisk rotfrukt… ja, då är det ganska skönt att få vara med om en sån här träning, så kan jag väl säga. 

 

… och det här med tappad startplats… jag vet att man ogärna går in och ändrar i en startelva under rådande formtopp och med blott två livsviktiga matcher kvar på säsongen. Men. Om inte dagens läckra snurrfint räcker till att tränarduon strukturerar om i formationen och ger mig en fri, släpig offensiv spindeln-i-nätet-roll, ja, då tappar man ju lite tron på den vackra fotbollen. Så kan man väl säga. 

 

Jag hann efter träningen hem till att se Hammarbys förlora ångestmötet borta mot Värnamo. Jag blev väldigt imponerad på det sätt som den tillresta, nu förlustluttrade skaran bortasupportrar fortsatte sjunga glada tillrop matchen igenom. Ramsan (som jag tror är lånad från sydeuropa) "Från Södermalm" kanske är Sveriges bästa. 

 

… oklart dock hur ramsan skulle må av ett eventuellt textradsbyte till nästa år:

"Från Södermalm,

kommer vårt lag,

vi spöar IK Frej och Valsta varje dag"

 

Jag kände att det inte var någon världslista jag publicerade igår. Den hade legat i skafferiet och möglat för länge, den där idéen. Och det är sällan en bra idé att först spela FIFA 12 nätledes med en vän fram till läggdags, för att sedan – hjälpt av det gamla sweatshop-tricket att låta en tandpetare hålla uppe ögonlocken – försöka tvinga fram en lista som bara till väldigt få delar var utkristalliserad i huvudet. 

 

Och nu vägrar tydligen Danny Persson att leverera sin bakverkslista. Han är rädd för att "det inte ska se bra ut" för honom som fotbollsspelare. Oironiskt. 

 

(Konstpaus för att folk som känner Danny ska inse att "fan, så töntigt, jag borde ringa honom och säga åt honom vilken orolig liten fjant han är")

 

Tills vidare håller jag ställningarna på sockerfronten. På ICA Gourmét (SuperTeg-bojkotten håller i sig med en förvånansvärd tjurighet) stod idag en belevad man med en Leif Mannerströmsk aura och bjöd på provsnittar av ett nytt chokladsortiment. Jag gillar väldigt mycket när det bjuds på provsnittar. I våras, under mina första månader i den här staden, gick jag mycket i matbutiker av den enkla och enda anledningen; att utan kostnad få kalasa på några smäckra munsbitar. Några av mina närmaste vänner var gubbarna som med ett leende som skar upp korvslantar och skivade upp tårtbitar. Nu har jag skaffat andra vänner har jag börjat plöja igenom Curb Your Enthusiasm och går därför inte lika ofta i matbutiker. 

 

Nåväl: 

 

I sann Bengt Frithiofssonsk anda vill jag utdela rossla fram fem välförtjänta solar till Lindts ljusa Crème Brûlée-choklad och bjuda på ett tips som jag fick av den trevliga provsmakar-farbrorn: 

 

"Det är kanske inte så bra om man sitter och molar i sig en hel kaka varje kväll, men med den här tar man bara en liten bit tillsammans med en kopp kaffe. Man behöver inte tugga utan man låter den bara smälta tillsammans med kaffet. Det räcker med en liten, liten bit choklad på kvällen". 

 

Det – att bara ta en liten, liten bit på kvällskvisten – är ett tips ni aldrig skulle bli varse om ifall Danny Persson var den här bloggens ende sockerskribent.