Jag ser domen i dina ögon, jag ser domen i dina ögon,

Det har varit några underliga dagar.

Häromdagen fick jag mig en blomkorg full av svarta nejlikor levererad till dörren av en budbärare med molokna anletsdrag. Igår stannade en gammal gumma mig, tog mina händer i sina, nickade sorgset och framförde "sina djupaste kondoleanser".

Det är med andra ord hög tid för ett förkunnande; ryktet om den här bloggens död är betydligt överdrivet.

Det är bara det att i dessa datorlösa tider (PC-Akuten verkar vara fylld av slantsugna stafettdataläkare som inte brinner för yrket och har således tagit till idag på sig att besluta att min dator kan undgå sista smörjelsen ifall jag kostar på mig någon ny kabel med bokstavsdiagnos) så är jag, i min situation som social paria, utelämnad till att cykla till Västerslätt och VK:s sportredaktion för minsta uppdatering. Och det är ju fullt genomförbart de dagar vi tränar i Noliahallen.

Men. Förra veckan fick vi snällt flytta oss ur vägen redan på onsdagen då Nolia skulle "riggas full av kanoner, ställningar och skynken". Jag var helt övertygad om att det handlade om att någon diffus holländsk cirkus skulle komma till staden för att till tonerna av lyckliga barnskratt och popcorntuggande plåga elefantkrakar och aprackare. Det hade jag inga som helst problem med. Klart vi måste flytta oss ur vägen. Jag har nämligen, efter en uppväxt med somrar på Sundsvalls Gatufest, den största respekt för ett skickligt gycklarhantverk. Döm då av min förvåning när jag i efterhand fick höra att Noliahallen istället varit ockuperad av – damfotbollsspelare. Det skulle tydligen genomföras akademiska tester på Umeå IK:s, Umeå Södras och… nåt annat lags spelares skicklighet. Nog för att jag är tacksam över att det inte var jag som testades – min trasslighet ska helst inte finnas på pränt för eftervärlden – så kändes det lite skelt att halva vår träningsvecka fick bestå av "Bubbelbad: IKSU", "Löpning: IKSU" och "Bowling" (!).

Bowlingen? Jag var tillsammans med Jocke Kvist delad tvåa med en inte alltför mäktig runda på 168. Jonas Nilsson ska tydligen ha vunnit på 173. Men då ska sägas att jag spelade med låneklot. Och trots det faktum att jag och Kvist (de två delade totaltvåorna) spelade på samma bana så lyckades vår bana förlora det interna vad vi gjorde med banan intill – där Jens Sjöström, Årshampe Wallgren och Jonte Jonsson lirade. Den bästa rundan för var och en av spelarna på banan räknades ihop – och till slut var vi på nåt sätt skyldiga motståndarbanans spelare ett tråg Gainomax. Anledningen? Jo, tydligen är bowling inte nationalsport i Serbien. Man kanske borde tänkt om när Marko, precis efter det att Jens frågat om vadslagning, ställde frågan "Do you have two chances?" efter ett misslyckat förstakast.

(Det där kan vara den längsta, eventuellt också trassligaste, omskrivningen av "DET ÄR INTE MITT FEL ATT JAG INTE BLOGGAT!" världen skådat)

Nåväl. Idag var vi tillbaka på konstlat gräs för jojo-test och för att skärskåda den provspelande nya zeeländaren och vänsterbacken Ian Hogg som av oklar anledning letat sig till Västerbotten och Umeå för att försöka fortsätta sin fotbollskarriär. Oklar? Jo, Ian berättade lite om sin fotbollstillvaro i Oceanien när vi kikade fotboll på O’Learys (som med sina smäckrare pastarätter mycket väl kan vara det nya Allstar i fotbollskiksynpunkt) i lördags. "Nej, vi har inga löptest". "Nej, vi har inga styrketest". "Nej, vi löptränar aldrig". "Vi spelar bara elva mot elva på träningarna hela tiden". "Efter träningen? Då går jag och mina kompisar och surfar". Att under dessa förutsättningar ta beslutet att försöka flytta till västerbottnisk snålblåsande kyla och jojo-tester tyder på en väldig karaktär – alternativt någon självhatisk diagnos.

Jag vet inte om det här är ett svaghetstecken för Umeå FC eller om det säger mer om Ian Hoggs fysiska storhet; men surfaren som "aldrig löptränat" gick in på en andraplats – bakom den omöjlige Kung Erik och hans längdskidsgener som tydligen slog personbästa med 19,6.

Jag själv placerade mig på en överraskat positiv sjundeplats (18,4 placerar mig nog marginellt till höger om mitten på skalan som går från "GIF Sundsvalls kedjerökande balt Donatas Vencevicius direkt efter ett paket Prince utan filter vid gympasalsknuten" till "Håkan Mild") men märkte vid varenda vändning – det är förfärligt många vändningar – att den lättstegade Årshampe Wallgren var en och en halv meter före mig; men Ian Hogg var fan i mig två meter före. Nu kanske man inte bör jämföra små, kvicka vänsterbackars vändningar med en som vänder som… såg ni Vasa-dokumentären häromveckan? Jag vänder som ett överlastat, kantrat regalskepp, men tycker mig ändå kunna göra någon sorts jämförelse och säga att "Hoggy" såg jäkligt lätt och rapp ut.

Det efterföljande spelet sa inte så mycket om vår oceaniske vän; Nolias yta är för liten för att vänsterbackar ska komma farande i några korridorer, men han gjorde ett stabilt intryck med boll och slog någon bättre pastej med sin beryktat "fina vänsterfot".

Ny träning imorgon – troligtvis med mycket spel – vid 17:30 för den som är intresserad av att göra sig en egen bedömning av vår nya zeeländska provspelare (alla som någon gång korkat upp något nya zeeländskt på fredagskvällskvisten och hummat "mmhm, gott" för sig själv; det är samma sak fast tisdagskvist och människor).

Och det ska aldrig igen dröja en vecka mellan inläggen på UFC-bloggen. Det går inte. Folk går i taket Mamma blir orolig.