Ett blogginlägg som kan vara ännu sämre än helgen,

I fredags åkte vi till Finland. Jag skrävlade om att jag skulle blogga därifrån. Det blev inte så.

 

Men så hade jag ju också tänkt spela fotboll i Finland. Det blev inte så heller. 

 

Och vi som lag hade väl tänkt göra två bra matcher mot kvalificerat motstånd. Stå upp bra och så. Spela bra fotboll. Ta steg framåt från förra veckans elvamannapremiär mot Giffarna. Det… blev väl inte riktigt så, nej. 

 

Vi föll med 3-0 mot Vasa på fredagen och 5-1 mot FF Jaro på lördagen. 

 

Jag tycker – de större förlustsiffrorna till trots – att vi gjorde en betydligt bättre match på lördagen. Under fredagens drabbning i Vasas inomhushall (där vi startade med, från höger; Sudar – Doug, Eek, Marko, Hogg – Jonas Nilsson, Jonte Jonsson, Jonte Lundberg, Årshampe Wallgren – Böni, Timothy) var vi faktiskt helt chanslösa och utspelade redan från start. Inte en tillstymmelse till eget spel, långa planlösa bollar, obefintligt presspel i defensiven, lååångt mellan lagdelarna och även om vi skapade ett antal kvalificerade chanser så tillkom de mest på förlupna bollar. Det var en väldig skillnad på hur våra utländska motståndare satte fart i djupled och hur vi på saktfärdigt spela-på-spelaren-manér försökte lunka oss igenom. Och då kom våra utländska motståndare inte direkt från Brasilien. De kom från Finland. FINLAND! Brasiliens raka motsats på detta jordklot.

 

Det kan inte osa mycket mindre Copacabana än en inomhushall i midvintertid där seniga gubbar i smala sportbrillor susade omkring medelst rullskridskor och stavar på löparbanorna och där speakern på fullaste allvar testade högtalarsystemets funktionalitet med ett råbarkat "yksi, kaksi, kolme". Men likafullt; motståndarna såg så mycket tryggare ut med bollen, så mycket kvickare, piggare, läckrare, smäckrare (!) och klokare ut att man kunnat trott att vi åkt betydligt längre bort än Finland. 

 

Jag tror det var Kullberg som sa att det kändes som "ett pojklag mot ett seniorlag" och det var bara – som det så ofta är när den gamle UEFA-cup-räven tar ton – att hålla med. Allt från hur våra forwards satte press – de jobbade inte sällan med fyrtio-femtio meter mellan sig – till hur vi ibland helt tappade balansen på innermittfältet till hur backlinjen söndertrasades i djupled; det var så mycket som var juniormässigt. Är det någonting vi helt säkert kan veta om vad Umeå FC behöver vara för att överleva den golgata som är Superettan 2012 så är det jobbiga. Vi ska vara jobbiga att möta. Vi måste vara jobbiga att möta. 

 

Det var vi inte alls i fredags. Vasaspelarna hade till synes väldigt trevligt på planen – gick väl förmodligen runt med ett leende på läpparna och undrade vilken Koskenkorva-smak de skulle dricka på förfesten, vilka skjortor som var strukna och vilken kniv de skulle ta med sig ut på lokal – ända tills dess att vi fick in Jens Sjöström som defensivt rivjärn på innermittfältet och det började smälla på lite i närkamperna överlag i slutskedet. 

 

På lördag skulle jag egentligen ha bildat mittlås med Jens Sjöström, men det halsont jag kände av på torsdagsträningen hade eskalerat så till den milda grad att jag inte tyckte mig kunna spela en enda minut. Istället klev Doug Bergqvist, vårt provspelande svensk-finska ungdomsproffs från England, in intill Karl Morten och Jens Sjöström flyttades upp på innermittfältet. 

 

Att vi ligger under med 3-0 i pausvilan är en gåta. Jaro är ett till synes mycket beskedligare lag än Vasa samtidigt som vi har snäppat upp det mesta från fredagen. Jaro gör 1-0 bakom Jonte Johansson på en drömträff på halvvolley från 35-40 meter som seglar ner otagbart i det bortre aviga krysset. Innan dess är det faktiskt vi som öppnat klart bäst. Vi vågar hålla i bollen på ett annat sätt – mot Vasa hade vi näppeligen någon gång i matchen anfall som var längre än fem passningar inom laget – och det defensiva presspelet var på en mycket aggressivare nivå. 

 

Det rinner till slut ändå iväg till hela 5-1. Det går även under lördagen märkbart snabbare när finnarna går till attack – de har så många fler maxlöpningar som hotar i djupled – och de tar tillvara på sina genombrott på ett helt annat sätt genom att alltid få in farliga inspel i boxen där vi i motsvarande läge kanske som bäst lyckas trassla till oss en resultatlös hörna. 

 

Två spelare tycker jag ska lyftas fram från lördagsdrabbningen. Den första är provspelande Teg-anfallaren Johan Örnfjäll som fick vår defensiv – som börjar från forwards – att fungera så mycket bättre med sitt envetna löpande samtidigt som han med bollen vid fötterna var lika delar klok som lurig. Och så fick han placera dit säsongens första UFC-mål när Böni nickade ner ett Johan Larsson-inlägg framför fötterna på honom vid målområdslinjen. Den andra är Jens Sjöström den yngre, vänsterbacken (vi måste komma på något sorts tydligt smeknamn snarast), som var vår överlägset bäste spelare. Han satte nog knappt en fot fel på hela matchen och tog ständigt rätt beslut med boll samtidigt som han hade en närmast synsk förmåga att alltid stå ivägen för bollen defensivt och bryta Jaropassningar. 

 

Utan att lägga för mycket i det, med allt vad annat motstånd, bättre lagprestation och allt innebär; men Jens gjorde en mycket bättre match än vad provspelande nya zeeländaren Ian Hogg gjorde under fredagen. 

 

Det ska sägas att vi saknade väldigt många spelare under helgen. Vi har ju fortfarande ingen av fjolårets ordinarie anfallare tillgängliga, Danny har (väl?) diabetes i ljumsken och Simon vet jag inte ifall han någonsin kommer att kunna bli samma dynamiska anfallare som han en gång var då han blivit "en av dom" som ogenerat applicerar viktskivor runt magen på gym. Kung Erik hade problem med en vad. Wennebro var hemma med trassliga höftböjare. Henke Sennström är inte riktigt hundraprocentigt tillbaka efter sin knäoperation. Adam Chenouffi ska bli pappa i dagarna och ville inte riskera att sitta åtta timmars bussresa ifrån händelsernas centrum. Ali Jasim har ännu inte en helt spelduglig axel. 

 

Och Seif Kadhim… han hade vid ankomst till Skellefteås flygplats ingen giltig ID-handling på sig och fick moloket sätta sig på bussen tillbaka till Umeå. 

 

Själva resan började i dur. Vi fick CM01/02-nätverkandet att fungera redan på bussen till Skellefteå och vid den drygt timmeslånga väntestunden på planet hann vi rigga oss ett lanbord som Jolt Cola kunnat gå in med stora pengar för att få synas på. 

 

Gemensamt för dessa tre unga herrar på bilden – Karl Morten Eek (Parma), Jonas Nilsson (Lazio) och Jens Sjöström (Inter) – är att de genom åren vänt på varenda virtuell gatsten i centrala Minsk, letat under golvplankorna på de ödsligaste vitryska torparskjulen och till slut lokaliserat alla fuskspelare som östeuropa hade att erbjuda för tio år sedan. Det bara smattrade till i inkorgen så satt Jensa där med sitt bredaste smil och en för mig totalt okänd Nikiforenko bakom ena örsnibben. 

 

Men när vi så kom till Finland trasslade saker och ting till sig direkt. Nätverket slutade fungera. Finnarna verkar inte bara vägra släppa invandrare över sina gränser, de verkar också ha strikta regler mot att utländska fotbollsmanagerspel ska kunna spelas över de finska nätgränserna. Inte ens Jonte Johansson, som är elektriker och den i laget "som borde kunna elgrejjer", kunde få styrsel på liret. 

 

Inget CM-spelande, på fredagskvällen fick vi en kalops till middag som blivit över sedan ransoneringsdagarna och på bussresan hemöver – DEN NIO TIMMAR LÅNGA BUSSRESAN HEMÖVER – fanns det inga eluttag. Man fick helt sonika förlita sig till bland annat "Transformers 3", där brödrost- och bil-robotmutanter slogs mot våffeljärn- och flygplan-robotmutanter, om jag förstod saken rätt. 

 

Och jag spelade alltså inte en minut, sa jag det? 

 

Som toppen på smolkberget lyckades jag sabba ljudet till det som åtminstone kunnat bli en fantastisk bloggrelaterad gärning:

 

Årshampe Wallgren sitter och försöker äta spaghetti och köttbullar inför fredagsmatchen mot Vasa. Och jag är inte den som brukar veva upp mobilkameran i onödan – tyvärr, det är en av mina största svagheter som bloggare vid sidan av en omständig penna – men när han i över en minut suttit och beklagat sig över hur det inte går att få upp spaghettin, hur "den glider av på grund av köttbullesåsen", så till den milda grad att Jonas Nilsson får hjälpa till med att snurra spaghettin åt honom. Då någonstans finner till och med jag värdet i att veva upp något för att föreviga. Nu trodde jag att det gick att spela in en film samtidigt som man lyssnade på Spotify utan att de två nödvändigtvis behövde ta ut varandra, men det…

 

Typ:

13 sekunder: "Fan! Det går inte!" 

18-22: Kokande mummel. 

23 sekunder: "Näe, näe, det går ju inte!"

31 sekunder: (den lika uppgivna som överraskade frågan) "Men vadå, kan ALLA här snurra spaghetti?"