”Snyggast i UFC” – snart en fotobok nära dig,

När man har en så pass säljig rubrik som "Han är snyggast i UFC" måste den få toppa sidan och locka nya läsare ett tag. 

 

Och nog har den gjort avtryck alltid, utmärkelsen. När jag var på IKSU igår morse kom Kvist gående – med en fotograf i hasorna. På fullaste allvar. En mediastudent skulle pussla ihop en fotobok över en människas vardag och valde, genom att "ta några läckra bilder där du sitter i benpressen och jobbar" och senare även följa upp med träningsbilder från Nolia på kvällskvisten, att porträttera "UFC:s snyggaste spelare". 

 

Hade jag varit engelskspråkig hade jag kunnat säga "you owe me one" till den gode Kvirrmund – för den fina bloggexponeringen – men jag har hört även den hippaste hipster i sotarmössa och upprullade jeans försöka på sig den försvenskade "du är skyldig mig en"-frasen med ett klämkäckt smil och det är ju inte ens i närheten av att fungera ens då. Det går inte att vara cool i det här landet. Det går inte. 

 

Det är tur att vi kan spela fotboll. Vi blev ju ikväll andra nation på tjugo år att besegra det stolta kroatiska landslaget i deras egna slaviska lejonkula. Det var ju en väldigt intressant match. Egentligen.

 

Zlatan var på ypperligt spelhumör i en träningslandskamp! Toivonen var vänsterytter! Granqvist högerback! Upp var ner, ner var upp. Och vi vann med 3-1. 

 

Det borde ha varit en fest. Men. Jag har så svårt att gå igång på matcher som bildmässigt paketeras som vore det en tröttare 15.00-drabbning en grådaskig söndag i Ascoli. Den trassliga bildkvaliteten, de gamla sovjetiska, närmast clip-art-mässiga reprisövergångarna; det doftade gammal TV3-bevakning från ett obskyrt VM-kvalmöte mot Makedonien i ett krigshärjat Skopje. Ett sånt där möte Marcus Allbäck brukade avgöra efter något vunnet motlägg av Magnus "Turbo" Svensson. 

 

Få situationer kräver att man slänger in en bild av "Turbo" i landslagsdress. Men mycket få situationer lider av det. 

 

… för att hitta en fest skulle man denna onsdag tydligen ha rört sig mot Scharinska. Refused – som jag förstått det hardcorescenens Hosianna, Davids son; dyrkade hjältar återuppståndna – ska tydligen ha klivit upp på scen och vevat igång några låtar. På en onsdag i februari. Enligt pålitliga källor ska bland annat Erik Niva ha varit på plats och bidragit till kändisfaktorn i det västerbottniska onsdagsvimlet. Vilken stad vi bor i, gott folk. 

 

Nåväl. På den västerbottniska fotbollsfronten är intet nytt. Jag trodde att Walle skulle vara på plats i måndags när vi körde igång veckan med ett dubbelpass (fotboll 14.30-16.00 följt av löpning och styrka 20.00-21.30). Han kommer istället imorgon, är det sagt. 

 

Måndagens löpning var inte riktigt lika jobbig som förra veckans stränga självspäkning, men fortfarande fick den en att kippa efter andan i den utsträckning och med den frekvens som torde kunna orsaka harmynthet. Men det vi framför allt tar med oss från måndagskvällen utspelade sig i omklädningsrummet efteråt.

 

Danny Persson framkallade där och då ett leende så pass stolt och självbelåtet som jag föreställer mig att bara Marcus Birro mäktar med precis när han klickar på retweet-knappen efter att ha läst en smörigt positiv tweet om sig själv. 

 

Över? En jäkligt bra fotbollsinsats? Nej (även om, det ska sägas, att Danny gjorde en väldigt fin hel förstaträning i måndags där han hängde åtskilliga baljor och var så där jobbigt tung att möta efter marken som i luften). Över detta:

 

"När jag var på Coop igår så köpte jag lite plockgodis, och precis innan jag la upp påsen på vågen så sa jag högt för mig själv ’370!’. Och så visar vågen… 366 gram!". 

 

Och så förvrängs genast hela hans anlete i ett uttryck av birrosk förnöjsamhet. 

 

Det var tal om att vi skulle kunna gå ut på Gammlias konstgödslade matta imorgon, men det sms man skulle få om så var fallet har inte dykt upp i inkorgen. Jag borde veta; jag är ju inte en sån som får sms. Varenda ett som dimper ner ses om med den allra mest ömma av vördnad. Jag har inte ett kort sms-ljud, jag har en ringsignal som rullar igång varje gång det dimper ner någonting. Varje gång jag hör signalen ljuda – det är "Tommy tycker om mig"-melodin i kareokeversion där jag själv sjunger "Någon tycker oooom mig" för full hals – så slänger jag mig själv i en treminuters hambomazurka över parketten innan jag tittar till meddelandet. Oftast är det Halebop månatliga nyhetsbrev. 

 

Så nej; ingen utflytt imorgon. Och framför allt; fortsatt ingen tvätt av träningskläderna. Med alla de små plastknörtar jag (i benskydd, strumpor, skor och säkerligen diverse kroppsliga vrår) dragit med mig från Nolia till mitt gryt hade jag kunnat tappa upp en mindre bassäng och anordnat simvärldens första EM i cancerogen kortbana. 

 

Låt mig återkomma om svårigheterna att som 21-årig pojke kombinera en idrottande karriärsbana med sunda tvättvanor. Låt mig också återkomma efter Wallerstedts första bollpass imorgon.