En inställd matchrapport är också en matchrapport,

 

Hallå igen, hallå igen, hemskt mycket hallå igen. 

 

Jag satt i måndagsnatten och återsåg den inspelade Umeå FC-Hammarby-drabbningen samtidigt som jag filade på en längre (vi kan nog även lägga till adjektivet "sämre") matchtext – när…

 

Tjopp. 

 

Datorn bara dog, svartnade med en knall och gick inte att återuppliva trots taktfasta första-hjälpen-tryck på on-knappen kombinerat med ett par fuktade läppar som blåste syre genom USB-minnet. 

 

Bara sådär. Mitt under fotbollsbloggande. En datorernas Marc-Vivien Foé. 

 

Men efter två dagar av livlöshet (jag var och testtryckte på datorn i princip var femte vaken minut, eller "varje gång teve-intrigerna på de brittiska sjukhusen och lantgårdarna inte var fängslande nog") så lämnade jag idag in den till PC-Akuten. Där behövde snubben i disken i stort sett bara vidröra den med sina mekanikerfingrar – jag tror han tog ut någon del och blåste på den; ömsint som en moder mot ett skrubbsårat barnaknä – och allt såg så löjeväckande enkelt ut att om jag satt någon heder vid mina tekniska färdigheter så hade jag blivid modfälld. 

 

Men det gör jag ju inte. Min främsta tekniska landvinning de senaste åren är att ha lärt mig spela Football Manager via Steam istället för via skiva. Jag var bara glad över att ha datorn tillbaka. Alla serier. Football Manager. Och – förstås – att få bloggmöjligheterna åter. 

 

Jag antar att om man någonsin ska blogga om någon match i Superettan så är det om Hammarby hemma. Folkfest. Sjutusen på läktarna. Det var ju synd. 

 

Men. Är det någon match man kanske inte behöver blogga hem om så är det väl Hammarby hemma. Alla var ju där. Alla såg ju. 

 

Vi nöjer oss med att slänga ut den senast sparade draften från innan datorn kapsejsade i måndags: 

 

Karl-Morten: Vi skull’ tatt n’på-eng idag. 

Simon: Va?

Karl-Morten: Vi skull’ tatt n’på-eng.

Simon: Va?

Karl-Morten: n’pååå-eng.

Simon: Va?

Erik Löfgren (universiellt språkgeni): Han säger att vi borde ha tagit en poäng.

 

Trönderlag är svårt att förstå. Fotboll är enklare.

 

Vi skulle ha tagit en poäng mot Hammarby i måndags. Det var det som saknades i en annars fin kväll. Fulla läktare, bra tryck – och långa stunder (läs: hela första halvlek) ett bevis på att vi kan spela riktigt bra Superettanfotboll.

 

… och Danny fick sig väl en vacker Facebook-profilbild av Janne Hofverberg.

 

På väg hem läste jag en twitter-diskussion från några GIF-supportrar som hade växelsett vår match och Giffarnas bortadrabbning med Norrköping. ”Löfgren agerade stabilt mittlås” och ”Löfgren gjorde en potatisfåra i marken när Bajen kvitterade”. De hade helt sonika antagit att det var jag som var den rågblonde mittbacksresen som spelade intill Marko.

 

Det är den finaste komplimang jag fått sedan det bussvisslades efter mig utanför Hemtex i Sundsvall, högsommaren -04, och jag vände mig om och såg en lönnfet yngre tjej i magtröja sitta och vinka med gipan full i isglass. 

 

Han gjorde nämligen en storstilad insats, vår norrman, och det blir – nu när Marko också var stabil – en sjusärdeles utmaning att slå sig in i elvan framöver.

 

Ett första led i slå-sig-in-i-startelvan-proceduren för oss UFC-spelare som i måndags befann oss på bänk eller läktare var tisdagens match mot Mariehem.

 

Jag vet inte exakt vad det är som Kung Bore stör sig på när det gäller möten mellan UFC och Mariehem; men det står nu helt klart att han kastat en förbannelse över drabbningen:

 

Söndag, första april, tänkt genrep mot Mariehem: Snöstorm. En decimeter snö på planen. Match inställd. Misstänkt aprilskämt från Kung Bores sida.

Måndag, andra april: Uppehåll.

Tisdag, tredje april: Uppehåll.

Onsdag, fjärde april, nytt försök till genrep mot Mariehem: Snöyra så fort vi klev ut för uppvärmning. Svårartad snöstorm hela första halvlek.

Måndag, sextonde april: Strålande solsken.

Tisdag, sjuttonde april, tänkt reservlagsmatch mot ett genrepande Mariehem: Snöstorm. Matchen flyttas från Campusplanen till Gammlia för planvärmens skull. Även Gammlia täckt i digert snölager – ungefär lika digert som det som framflyttade första-april-matchen. Match dras igång ändå i "äh, vi testar"-anda. 

 

Och, ja, jag tror inte ens en formtoppad Yeti Snömannen hade lyckats spela sig närmre någon startelva under gårdagens förutsättningar.

 

Jag tror att materialare Patrik, som fick se sina nyinköpta röda vinterbollar premiärrulla över konstgräset, fick ut mer av matchen än någon av oss elva på planen. 

 

Hampus Bohman dunkade förvisso på Scholes-manér dit en hörna som slogs snett-inåt-bakåt till utanför straffområdshalvmånen; bollen verkligen smekte underkanten av skärningspunkten mellan ribba och stolpe.

 

Det var väl det. Vi vann med 5-3. Jag  gjorde, hör och häpna, inget mål.

 

(Jag klandrar inte gemene mans  tanke ”SOM OM han inte hade nämnt ett mål redan i första stycket”)

 

Jag har en del smäckra bloggidéer på lager. Bland annat delgav Walle idag en av årets mest förvirrade tankar samtidigt som jag med några enkla klick skulle kunna rasera den bild som Jens ”Sjögga” Sjöström, jag citerar, ”lagt sex år på att bygga upp”.

 

Vi får se imorgon ifall jag vågar.