Helgen,

Jag minns att jag tänkte skriva någonting i fredags. 

Vi hade ett extrainsatt spelarmöte möte i torsdags. Inte av någon krisorsak, nej – utan för att videorackaren inte fungerade, matchanalysen fick flyttas fram och vi satt där med en fyrtiofem minuter lång håltimme innan träningen skulle dra igång. Det blev ett möte där vi vädrade synpunkter om säsongen hittills, saker vi tyckte kunde förbättras, ett litet Airing of Greviences i miniatyr – trots att det inte är juletid. 

Mötesprotokollet, som Jens förde ner på en provisorisk bit kartong, togs sedan upp med tränarna inför fredagsträningen – och, banne mig, gick vi sedan inte ut och genomförde årets både bästa och roligaste träning. 

Hela den lediga lördagen ägnade jag sedan åt att drastiskt omstrukturera möblemanget i mitt grävlingsgryt. Ett heldagsflängande mellan soptippar, lägenheter, släpvagnsuthyrare och, ja, jag hade ju planerat att hela projektet skulle ta, säg, "två-tre timmar" men jag lånade Wennebros bil (det är inte varje dag man får köra omkring ståndsmässigt som en ordinarie Superettanmittfältare) vid tolvsnåret och återlämnade den väl inte förrän halvvägs in i FA-cupfinalen. 

Hur pass upptagen jag var? Jag. Lämnade. Inte. In. Stryktipset. 

Den graden. 

Inte förrän strax innan sju kunde jag slå mig ner på "Stiggas" fotpall för att tillsammans med en hel soffgrupp full av UFC-spelare (Jens, Lundström, Bohman, Simon, Danny, Henke och "Stigga") se Mårtenssons Chelsea besegra – en från topp till tå Liverpool-munderad (det var bara den där Andy Caroll-hårsvansen han sportade i vintras som saknades) Jonas Nilssons trassligt underpresterande favoritlag. 

Efter FA-cupfinalen ville gemene lagkamrat hellre följa Stanley Cup-drabbningen Washington-New York Rangers än det svenska VM-mötet med Tjeckien. Och nog för att VM i ishockey är en trött historia – inramningen mot Norge påminde inte så lite om de reservlagsmatcher vi brukar spelar uppe på Campus – men jag antar att NHL-valet framför allt var en effekt av ett gediget lobbyarbete av prylnasaren Danny Persson som såg sin chans att inför en penningstark soffa idrottsentusiaster försöka kränga ett koppel NHL-tröjor till tonerna av 995 riksdaler. 

… i soffan fanns ju bland annat återfallsförköparen Jens "Crosby för en dag" Sjöström. 

Speciellt sugen på slantar lär Danny ha varit efter att han tidigare under eftermiddagen tryckt in en polletthög på Mariehemsseger borta mot Anundsjö. Så övertygad var han om oddset 2,55:s storhet att han sms-ledes bad mig trycka in polletterna åt honom, då han själv satt trassligt till (fysiskt, inte ekonomiskt då han påstår sig ockra iväg "No 1 Fan"-statyetter som aldrig förr). 

Nu slutade drabbningen mållös och Danny fick moloket trycka en sedel i min handgipa. Och även om jag gick plusminusnoll på alla slantförflyttningar så känns det ju så coolt och läckert farligt att som rågblond svensk få en hasardsedel i näven att jag funderar på att starta upp en högst illegal och monopolstörtande oddsbörs. 

Söndagmorgonens söndagsträning flöt på i det nästan två timmars långsamma gemak vi vant oss vid. Lite uppspelsövningar, lite uppställt elva-mot-elva-spel, någon skottövning, lite fasta situationer – och så till slut rabblingen av startelvan och sextonmannatrupp till morgondagens Skåneresa. 

Noterbart är att Joel och Seif, båda startmän mot Ljungskile, tappar sina platser i truppen och att "Stigga" tar sin första trupptröja för säsongen. 

Jag, ja, jag kommer i sedvanlig ordning sitta här och försöka leverera hem någonting matnyttigt (kom för all del med idéer och förslag) från den front där jag, eh, för tillfället inte direkt är någon infanterisoldat utan mer av en radiokommunikatör.