Det journalistiska arbetet som ligger bakom att Facebook-profilbilda sig fram till nån obskyr ”Louis från Stevenage”,

Vi tar vid där vi lämnade er senast; hängandes över den klippavsats som är "Sanningen Danny Perssons byxnervevning". 

 

Det ska, enligt vår halvhjärtade semiblottare, tydligen ligga en "solklar frilägesutvisning" begraven i historien – fördold av en medial skånsk konspiration. Danny ska, enligt utsago, ha chippat bollen förbi en försvarare – jag citerar – "Adebayor-style" och medelst älgning sedan ha varit på väg att springa sig till ett friläge när en Trelleborgsförsvarare helt sonika slängde ut en väl avvägd näve och stoppade hela spektaklet. 

 

"Jag försökte påvisa bildligt hur domaren drog ner brallorna på oss när det röda kortet uteblev", lyder förklaringen. 

 

Igår spelade icke-startelvan internmatch på Gammlia. Tio-mot-tio på straffområde-straffområdes-yta över tre gånger tjugo minuter. Vi fick till ett hyggligt tempo ändå – även om det med jämna mellanrum blev något sorts inofficiellt distriktsmästerskap i Hawaii-fotboll. Det kändes som att det gav mer, åtminstone, än att komfortabelt rulla ut, säg, ett två-dagar-efter-match-tröttkört Mariehem uppe på Campus. 

 

Stuart stod dock i ena pyttsen – i den pytts där jag tror tolv av fjorton mål tillkom i 7-7-drabbningen; och det… hade väl… hurskajaguttryckamigdiplomatiskt, kanske varit bättre att snöra en festlig frackfluga kring målets överliggare. Eller att vi kanske, vadvetjag, hade kunnat kalla in någon juniormålvakt. Vi kallade ju nämligen in fem-sex utespelare från Tipselitprojektet för att fylla ut tiorna och, förstås, "miljöträna" ungdomarna till framtida a-lagsspelare. Alla ynglingar gick väl in och bidrog på ett föredömligt sätt för att vara sexton år gamla (när jag var sexton satt jag och lovordades för min seriositet när jag inte drack öl på lagfesterna i Division IV); bland annat vevade Axel Fällman in några fina assistgivande inlägg från sin högerflank. 

 

Men vad vi tyvärr mest av allt tar med oss från gårdagens internmatch är att Hampus Wallgren fastnade i konstgräset och att något vreds till i knät. "Det knakade som till tre gånger", förklarade Hampe idag och, ja, man behöver inte vara ortopediskt lagd för att dra öronen åt sig; ty även en enklare lekman förstår att trippelknaken sällan är bra. 

 

Vi får hålla samtliga tummar, knacka i alla närbelägna träbord; men Naprapat Andreas kunde inte utröna mycket idag när knät var så väldigt svullet, men han sa att Hampes ytterst begränsade rörlighet gjorde att han inte kunde utesluta trassel med exempelvis menisken. 

 

Det har annars varit två mycket spännande UFC-träningar. Igår på internmatchen hade vi två av de engelska importerna som bor ute i Holmsund – jag betalar oddset 1,00 på att Berndt Boström har minst ett finger, om inte halvannan näve, i den syltburken – med i mixen. Duktige målvakten Chris Elliot och Sheffield Wednesday-bördige vänsterbacken Nicky Haywood. Men det kanske mest intressanta skedde kring planens utkanter, på läktarna och i tränarbåsen; där en handfull män av utländskt påbrå iförda solglasögon, skinnjackor bidrog till en känsla att varje lyckad krossboll kunde ta en till Al-Ilhal. 

 

Och idag; idag hade vi Luis Morrison-Derbyshire, från Stevenages reservlag, på provspel. Inte nog med att jag en snabb scanning av UFC-truppen visar att jag är en av tre (!) spelare i vår tjugofemmannatrupp som hittills inte fått följa med på någon bortaresa; Luis var – applicera trumvirvel – förstås mittback. 

 

Luis ser ut så här…

… har varit med på Sky Sports…

… och hade, typ, Christoffer Sambas kroppsform;

… och påstår sig – sitter ni ner? – vara född 1994. Nittonhundrajävlanittiofyra. 

 

Han såg – och ni får lita på mig, jag är en av norra Europas bästa lika-som-bär-finnare när det gäller fotboll – ganska precis ut som FC Köpenhamns förre jätte och jättetalang Kenneth Zohore som numera har sin hemvist i Fiorentina; även han född 1994. 

Luis gled dessutom ut från träningen i en sån där helgrå mjukisoverall där tyget ser ut att vara fyra centimeter tjock härlig plysch och ett par Dr Dre-lurar över örongiporna; ni vet – så där som riktiga fotbollsproffs ser ut. 

 

Jag spelade tillsammans med honom under dubbla försvarsövningar; först fyra-mot-fyra mot uppställd backlinje och sen sex-mot-fyra under samma premisser – och vi släppte inte in ett enda mål på säkert tjugotalet anfall. 

 

Och då är ni ändå väl förtrogna med min trasslighet. Applicera den i ovanstående ekvation, så, med andra ord; det har varit en fröjd att få ha varit eder fjärdemittback under vårkanten. 

 

Det var bestämt att jag, Kalle och Simon skulle sluta upp hos Danny för en Game of Thrones-afton efter dagens träning. Eller… bestämt och bestämt. Jag har ju varit med tidigare kvällar, men just denna dag hade jag inte fått den brukliga kallelsen SMS-ledes. Istället verkade de övriga ha styrt upp planerna under den enda tid då man kan vara helt säker att ingen Erik Löfgren överhör; på Superettan-relaterade resor i Skåne. Men när inför träningen jag såg de stå och mumla tillsammans i ett hörn och när jag snappade upp ett enda fristående "ejm" så högg jag direkt på Ove Sundbergskt manér. Danny kunde inte slingra sig ur mitt "ÄRE GEJM IKVÄLL ELLER GRABBAR?"-grepp. Inte när frågan var ackompanjerat av det där lyckliga varggrinet man enkom finner i gipan hos unga män som efter otaliga kvällar i den komprimerade ensamhet som bara kan uppstå i grävlingsgryt ser ljuset i den sociala tunneln. 

 

Danny Persson i sitt rätta habitat; ICA Umedalens smågotthörna. 

 

Hur som helst; i slutet av träningen, när vi avrundade med ett trelagsspel efter vinnarn-står-kvar-princip, verkade Danny dock redan gått upp i hela riddar- och tornerspelsvärlden då han tacklade stackars Johan Larsson med den sortens vredesstinna satsning som man bara får läsa om i fantasysagor där hjälten ensam slåss mot horder av ockulta vättar. 

 

Larsson å sin sida lyckades på den vårldslösa tacklingen svara med 2012 års högsta primalskrik – en teatralisk överspelning som gått in och bidragit på två femmor i "Tre Solar". 

 

Larsson, förresten, innan vi slutar. Ni minns kanske ifjol hur jag drogs med en svårartad gikt – vad man i folkmun benämner som portvinstå. På internmatchen igår lyckades jag, med snart tjugotvå års tramprutin, trampa så pass trassligt att någon fettkudde i hälpartiet fick sig en rejäl törn. Det gör nu väldigt ont när jag går. Än ondare när jag försöker springa. När Johan Larsson passerade läkarrummet, där jag rådfrågade Andreas om mina problem, var han inte sen med att ställa en diagnos: 

 

– Du har väl fått en whiskeyhäl.