Det är det totala mörkret som sluter sig om oss

Totalt Jävla Mörker
Äpplet
Bäst: Spåret "Sjunde kretsen" nöter på såväl manligt samvete som trumhinnor.
Sämst: Är detta månne slutet?
Betyg: 5

– Har ni kul på Umeå Open?
– JAAAA!
– Vad f-n gör ni då här?

Fredrik Lindqvist has left the building. Ovanstående avskedsord tar man med sig, liksom hela den våldsamma och dystopiska inramningen från sångarens sista spelning med sitt Totalt Jävla Mörker. Det har varit en ruggig resa, men i slutändan är det som gamle Maldoror sa; självförstörelse är det enda sättet att komma undan. Huruvida detta innebär slutet, det absoluta, totala mörkret, det återstår att se. Man får se. I sådana fall är det väl ”lika bra att vänja av sig vid att leva”, som spelningens intro mäler på vacker skelleftebondska.

Men vilket snyggt avsked. Äpplets förvandlades till ett infernaliskt gryt; försök bara hålla era schlagerkvällar där igen! Golvet kommer knarra i plågor för bra tid framöver. Åskådarna gav nämligen sitt. Jävlaranamma och dödsförakt kunde mätas i hur nära scenstaketet man vågade närma sig. Och det gick rätt blodigt till. För bandets räkning gäller däremot sentensen ju trängre desto bättre. Om en avgående sångare fanns på scen fanns ytterligare två-tre där för att vinka honom avsked. Gästande Jan Jämte (från Khoma) och Klas Rydberg (från Cult of Luna) var två av de som deltog i gravfesten. Tillsammans lät de som en skadskjuten och svältfödd varglock.

Tematiskt sätt bjöds man som vanligt med på en exposé genom febersjuka förvirrade drömmar, förintelse, ohyggliga beskrivningar av mänskligt förfall, organismers sönderfall och mänsklig förnedring. Dessa vittnesmål kan aldrig bli nog påtagliga och genuina. Det är veritabla skrin av leda, från liv målade grått i grått, från samhällets marginaler, där inte ens ett spirande kreativ musikerliv kan växa utan måste gå under. I Totalt Jävla Mörkers regi är godhet och mänsklig värdighet något löjligt och otänkbart. Det är den allförlåtande kärlekens stympande och undergång som skildras.

Gott så. Jag antar att man kunde fortsätta – ta detta tillfälle att tömma kranieskålen på referenser, räkna riff per minut eller eskalera i krigsmetaforer, men jag nöjer mig med att konstatera att detta var sänkande. En total slakt av alla sinnesförnimmmelser. Inget återstår att säga.
 

ERIK JONSSON