Hej medmänniskor och föräldrar, hälsningar från Samos.

Vi anlände igår kväll och jag klev för andra gången i år av planet på Samos International Airport. Förra gången var det i juni och jag invigde semestern med att bygga sandslott med min son på stranden. Vi såg Turkiet på andra sidan havet.

Denna gång är syftet annorlunda.

Dagen spenderades vid hamnen där en grupp just anlände med kustbevakningen som hämtat upp deras båt någonstans ute i havet. En mamma och hennes bebis välkomnas av andra väntandes. En liten pojke kliver i land med en påse med juice och en banan. En bil med släp kör upp bredvid dem och hämtar deras flytvästar. Nu väntar en lång väntan inför registrering och därefter vidare från ön. På en öppen yta har en mamma somnat sittandes, utmattad på asfalten, och hänger över sin lilla bebis som också den sover. Vid hamnen finns två toaletter och två duschar. För hundratals människor.

Ändå har dessa människor ”tur”. De är Syrier och kan registreras direkt vid hamnen. Inom några dagar bör de vara på väg till Aten. Andra nationaliteter får vänta avskilt i ett inhägnat center. Registrering där kan ta över en vecka som det ser ut nu. När vi anländer står människor på kö för att serveras mat. En flicka äter på sitt bröd. Frustrationen är uppenbar. Frågorna är många. När kan vi åka vidare, tänk om de stänger gränsen. De vill vidare.

Jag tittar ut över havet. Det hav min son badade i för tre månader sedan. Samma hav som för två veckor sedan berövade en mamma sina tre barn. Länge levde hon på hoppet. Innan hon lämnade Samos för Aten tittade hon en sista gång ut över havet och bad en bön: Ge mig mina barn tillbaka.

Mitt mammahjärta blöder. Jag kan inte ens börja föreställa mig hur man genomför en sådan resa. Vad säger man? Hur förklarar man? Hur klarar man att vara stark och hålla modet uppe när vägen är oändlig? Hur lever man när ens barn inte längre gör det?

Mitt mammahjärta blöder och även jag ber en bön till havet. Snälla ta inga fler barn!