Jag kan inte låta bli att reflektera kring  Stefan Begmarks inlägg i debatten kring kyrkans beslut om att låta samkönade par gifta sig i kyrkan. Han menar nämligen att framtiden för äktenskapet borde vara en civilrättslig process. Även om jag kan se fördelarna, en utav dem blir uppenbart att de som är vigselförrättare måste viga alla som så vill. Ändå kan jag inte låta bli att tycka att när jag gifter mig så gör jag det i kärlek, med hjärtat och att i enlighet med min tro, med min gud och på det sätt som jag önskar, varför skulle jag vilja ha ytterligare ett "bröllop" med staten?

När kyrkan tidigare talade om att skilja på cermoni och giftermål så var det ett kryphål för att slippa ta det obekväma beslutet. Att enas om att inte enas. Det borde stå som självklart att kyrkan ska stå för allas lika rätt och att kyrkan ska hålla kärleken högst. Det är vid de tillfällen i historen som man har glömt bort bibelns viktigaste budskap som det har gått riktigt snett, alltifrån häxjakter, enorma krig och rena utrotningar. Därför är det riktigt och viktigt att Svenska kyrkan inte dragit fram något dravel om att skilja på ceremoni och giftermål.

Heja svenska kyrkan för att ni har stått upp för kärleken, för att man visar att man inte tolererar att vissas kärlek stängs ute ur kyrkan. Med ett wishy-washy beslut om att separera ceremonin hade kyrkan aldrig lyckats få fram detta viktiga budskap.