Jag gick ju två terminer på en skrivarkurs där vi fick jobba med våra egna projekt. Mitt romanprojekt handlar om en man, Olof, som under en tågförsening, orsakad av ett snöoväder, träffar David. David lever på arv och investeringar och när Olof förstår att David är en klimatförändringförnekare, bestämmer sig Olof för att använda sin vältalighet och kunskap i biokemi till att lura av David pengar. Olof påstår helt enkelt att han har ett patent inom antiåldrandemedicin – spektakulärt ämne men ett ämne som ligger i tiden – och letar investerare. Sedan har vi också Heidi som är ihop med David, hon är skribent och föreslår att de tre, denna vinter med snöstormar, ska sitta inne och berätta historier för varandra*.
Men det är inte poängen med detta inlägg. Gissa vad poängen är? Eftersom det är väldigt svårt att skriva en roman, råkade jag tänka tanken: “Kan jag berätta historien i en konstutställning i stället? Till att börja med, själv göra de biokemiska experimenten som Olof gör för att imponera på David, fotografera och ställa ut foton?”
Jag kan bara konstatera att jag ändå måste ha ett ordentligt självförtroende. Hur kan man annars förklara någon som jag kan tro jag kan komma från ingenstans och ordna en vernissage.
* Jag insåg senare att det påminner om den historiska händelsen när Mary Shelley, Percy Bysshe Shelley och lord Byron, berättade historier för varandra, en sommar då vädret var dåligt. Relevant p.g.a. Mary Shelley, Frankenstein och biokemi.
