Här har ni henne jag vill minnas idag. Min egen mor som funnits där sedan man tog de första stegen och fanns med genom livet. Hon lämnade oss efter lång tids sjukdom för några år sedan. Men klagade aldrig vad jag minns. Utan bar sina sjukdomar med värdighet och ett djupt imponerande tålamod.

Hon har haft allehanda ryggproblem genom åren, elakartad cancer så hon trodde hon skulle få lämna oss i tidiga år, sen fick hon Parkinsons i ca 15 år och sen fick hon kapa bort sin höft så det blev rullstol de sista åren. Jag bär med mig en djup beundran av hennes tålamod och ändå roliga humor mitt i allt elände.

Hon tog hand om oss 8 syskon och när vi var uppväxta då utbildade hon sig och fortsatte jobba med barn. Även flera dagbarn fanns i hemmet under vissa tider. Och självklart under tiden var hemmet också öppet under kortare och längre tid för många barn som inte fått lika mycket kärlek genom livet som vi fick genom åren.

Ni som har barn vet att man ofta har hem en kompis. Och om man har 8 i basen och om vi hade en kompis var så var det genast 16 stycken och ifall någon hade fler än en kompis just den stunden så blev det ännu fler. Så fikat efter skolan minns jag vi kunde vara rätt många så fast bordet var väl tilltaget så fick vi ibland fika i omgångar och hon bakade bullängder för att det ska räcka till. Om det rymdes 4 längder på plåten så var det oftast inget av det baket som såg frysens temperaturer, utan hamnade i glupskande barnmagar direkt.

Hur hon orkade med är en gåta. Men hon tänkte inte på sig själv utan på att alla barn som fanns skulle ha det bra. Alla skulle bli sedda för dem de var oavsett om det var hennes egna eller andras.

Längre upp i åren när jag i mina jobb har rest en hel del både i landet och utomlands så höll hon koll på vart man var och ville följa med i samhället och arbetsuppgifterna. Hon kunde ställa frågorna: -Hur var det i torsdags när du var i Stockholm? Och det var inte bara som hon sa utan då ville hon veta om jag haft det bra och lyckats i uppgiften. Hade det gjorts så kunde hon säga: – Ja men det var ju bra, vart ska du nästa gång?

Fast man passerar mitt i livet redan och blivit vuxen. Så har jag insett att man är barn så länge man lever och sin mor kommer man nog alltid att sakna. Det går inte många dagar utan man tänker på henne, hennes humor, hennes roliga uttryck och bevingade ord som vi ofta uttrycker här hemma.

Henne vill jag minnas och hedra denna Morsdag och tänk om lite av den kärlek hon visade alla som kom i hennes närhet får smitta med sig i samhället. Då kommer då i alla fall inga barn ha det besvärligt hädanefter.