Klimatresan av Tom Juslin

Monsterjeeparna är fortfarande kvar på gatorna i Reykjavik, men de har minskat i antal efter den ekonomiska krisen. Jeeparna var en av  de saker miljöministern nämnde i min intervju härom dagen. "Fun" har den här som registernummer. "Not fun" skulle miljöminister säkert se den registrerad som.

En fantastisk dag på en av Islands glaciärer med Sigmundur, som pluggar geologi vid universitetet och ser hur glaciären krymper för varje år.

- Det går super, super fort. Är man borta härifrån två veckor blir man förvånad över hur mycket som försvunnit, säger han.

När vattnet strilar ner längs springorna får man en känsla av gråt.

Ishacka hör väl inte till en VK-reporters vanliga utrustning.

 Ägnade en stor del av lördagskvällen åt att besöka Blå lagunen, den varma källan som är landets mest attraktiva turistfälla. Har varit här tre-fyra gånger förr, men kunde inte låta bli.

I sin enkelhet är det ganska fantastiskt att plaska runt i det heta, svaveldoftande vattnet, som är jordens egen värme.

- Vi måste utnyttja den varma resurs vi har i marken bättre, sade miljöministern när jag träffade henne häromdagen.

Just här i Blå lagunen utnyttjas den i alla fall. Av 400 000 turister i året, tyckte jag att jag läste nånstans.

Träffade forskaren Erpur i dag, som är Islands främste expert på lunnefåglar. Han förklarade pedagogiskt hur fiskar och fåglar påverkas av tremperaturförändingarna. Riktigt bra, fast han missade intervjun med en timme på grund av nattens 40-årskalas.

Intervjuade i dag Oddur på Vedurstofan, Islands meterologiska institut, motsvarigheten till SMHI.

Han är inte bara expert på väder, utan den som kan mest om Islands glaciärer. Jag fick ett bra beskrivning hur läget är. Det ser inte ut att vara så bra.

Jag ser i nyhetsflödet på vk.se att en jordbävning inträffat utanför Grönland. Enligt uppgifter skulle skalvet ha känts också i Reykjavik på Island.

Det kan jag inte uttala mig om eftersom jag tillbringat dagen med forskare ute till havs utanför isländska kusten, där det gungade på ganska ordentligt.

Så jag känner mig inte skakad alls, däremot tycker jag att det fortfarande svajar i kroppen av sjögången.

Det är alltid spännande med Island. Man vet aldrig vad som kan hända.

Tillbringade en stor del av dagen till havs med Chiara och hennes forskarkollegor utanför Islands kust. Deras specialitet är valar, men tyvärr såg vi inte några i dag, men de noterade noggrannt alla positioner och väderförhållanden var femtonde minut ifall någon skulle dyka upp.

Spännande att se hur det jobbet går till.

Island är ju ett av de länder som fångar val. Splittrande inställning av landet, tycker forskarna, att Island dels lever på turistnäringen och valspanarutflykter, dels skjuter de få valar som finns och äter upp dem.

Jag skrev i alla fall på ett upprop om att aldrig äta val. Inte lunnefågel heller, som också är utrotningshotad.

I dag hade jag en av mina viktigaste intervjuer på klimatresan. Det var med Islands miljöminister Svandis Svavarsdottir som gav sin syn på klimatförändringarna, hur de påverkat de känsliga arktiska områdena och vilka åtgärder vi måste vidta, i de egna länderna och tillsammans.

En mycket intressant diskussion som slutade med de katastrofala uppgifterna om att fler och fler utmärglade isbjörnar kommer simmande från Grönland till Island, eftersom villkoren för dem  radikalt har ändrats där med smältande isar, och hur Island hanterar den svåra situationen.

Tre tuffa intervjuer med forskare, varav två på engelska, tar på krafterna. Nej, det är inte en vacker tavla som Hédinn här ovanför hade på sitt rum utan en bedårande utsikt. Men så är han också oceanograf.

Det uppgifter och teorier som han levererade fick mig att tappa hakan. Milde tid vad som kan hända!

Jag träffade också Chiara, som var en av de första forskare som jag träffade för fem år sedan. Det hon sade då gjorde stort intryck på mig. Hon är marinbiolog och hade sett förändringarna i nature. "Om djuren börjar ändra sitt beteende måste vi ta klimatproblemen på allvar", sade hon då. Är hon orolig fortfarande efter fem år? Javisst, men det har också skett positiva saker med ett djur som står henne väldigt nära.

I dag blåser det rejäl kall nordvästlig vind över Island. Folk drar åt jackorna och en uppgiven anställd på en bensinmack ser hur flaggan utanför fått eget eget liv.

En konstnärinna som försöker föreviga den magnifika utsikten får ta ett rejält grepp om stafflitet.

Själv ska jag träffa tre forskare på havsforskningsinstiutet som har något intressant att berätta. Spännande.