MEDAN BOMBERNA FALLER

Är numer på Instagram. Forumet där vi visar upp våra bästa sidor och lägger ut våra drömmar. Bilder med några korta kommentarer med det som verkar fylla våra liv med mening. Den där förflugna tanken om att vara något som livet kanske inte riktigt tillåtit. Själv försöker jag på något sätt nära drömmen om att klättra i höga berg. Drömmen är allt som återstår. Längst därinne vet jag att de år som krävs redan passerat.

Andra drömmer om personliga rekord på milen, sub något på Vätternrundan, topp något annat på Vasan. Det diskuteras kadens, aeroba zoner och trösklar. En normal julidag i Åre är en orgie i överflöd. Människor med drömmar som är aningen större än kläderna de bär. På 90-talet, när Lloyds seglarjackor vara omåttligt populära skrev Lundel indignerat att ”stan är full av världsomseglare”. Jag undrar hur Uffes huvudperson från ”Sömnen”, Tommy Cosmo, hade uppfattat Åre idag.

Jag kan inte komma ihåg att mina föräldrar eller deras kompisar funderade över huruvida de skulle springa distans eller intervaller. Men jag har tydliga minnen av att diskutera utveckling, demokrati och Afghanistan. Kommunism, kapitalism och kärnvapenfria zoner är alla påtagliga minnen ur min uppväxt.

På andra sidan släkten släktforskas det. Kan man inte drömma om kommande prestationer går det ju att försjunka i det som varit. Resultaten i just det här fallet är mer påtagliga.

Vi vet att vi har ett våldsamt förflutet. Påverkade av det som Wouk beskrev som Krigets Vindar. Ändå slår beskedet hårt. Spåren av våra släktingar upphör i ett interneringsläger i Frankrike. Nästa anhalt för de som var där? Auschwitz.

Nyhetsrapporteringen från Almedalsveckan dominerades av SD och Nazisternas framfart. Vi söker skyldiga och förfasas. Vi i den lilla kretsen av universitetsutbildade som ägnar livet åt att hänge oss på Instagram över vad vi vill uppnå eller vad vi redan uppnått.

Generationen innan var möjligtvis förblindade av 60-talets fred & kärlek men de hade åtminstone vett nog att ha ideal och tog sig tid att diskutera. Det är på vår vakt vi ser smygnazismen växa fram. Där diskussionen om vem som är svensk eller inte återigen står i centrum.

Så nu är vi här. Vilka vill vi vara? Skall vi fortsätta springa fortare, ta oss högre och nå längre allt med ett hurtigt leende på Instagram. Eller kommer vi söka, och kanske också finna, några ideal som är mer ideologiska än fysiologiska? Är inte alls säker på att jag ser fram mot höstens val. Men det är hög tid att vakna upp. För det är trots allt som Afzelius sjöng. Politik är inget mode, ingen ball och trendig grej, för de flesta är det en livsnödvändighet. Det är länge sedan vi gav politiken den uppmärksamhet den förtjänar. Fundera på det på ditt nästa yoga pass.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>