Förra helgen bestämde jag mig för att hälsa på min far, det är för övrigt han som administrerar denna blogg. Det är alltså han, och inte jag, som syns på bilden uppe till höger.

Jag frågade mina barn om de ville följa med till farfar och två av dem accepterade genast.

Då var alltså förutsättningarna för resan klara, en vuxen och två barn, 29 mil och några få plusgrader.

Ungefär dubbelt så tungt plus värme hela tiden. Inte så stor skillnad mot mina resor till Forsmark med ett undantag: nu skall jag bege mig in i laddlöst land.

I Norrlands inland finns inga snabbladdare överhuvudtaget (Undantaget Green highway som går mellan Sundsvall och Trondheim). Med lite tur kan man hitta en laddare som ger drygt 3 kW vilket motsvarar knappt två mil per timma.

29 mil utan möjlighet till laddning går att köra utan stopp. I värsta fall 15 mil eldrift och 14 mil med dinosaurie-drift.

Fredag kväll klockan 19:30 gav vi oss iväg mot Meselefors  strax söder om Vilhelmina. 2,5 mil senare vänder vi hemåt igen då jag insåg att jag glömt laddkabeln hemma. I normala fall så är det nästan omöjligt att glömma laddkabeln, då den alltid sitter i ladduttaget på bilen och då går den inte att starta. Just denna kväll hade jag lagt på vinterdäcken precis innan vi skulle åka varför laddkabeln endast kvar i väggen och inte i bilen. Det medförde naturligtvis att jag glömde kabeln när jag åkte.

Hela min planering gick således om intet ett enda slag. 29 mil kan man köra utan laddning. 34 mil kan i princip går om det är optimala förhållanden vilket inte var fallet.

Problemet som uppstod var följande: jag måste tanka någon gång under resan och tillgången på tankställen är starkt begränsad mellan Timrå och Hoting, en sträcka på 22 mil.

Efter åtta mil passeras Viksjö och efter ytterligare åtta mil till så passeras Ramsele, någon av dessa orter borde ha någon form av bensinstation, tänkte jag.

Nu gäller det bara att se till att det finns utrymme i tanken då möjlighet att tanka uppstår. Eftersom att bilen i princip går på el hela vägen fram till Ramsele så måste jag tvinga bilen att köra motorn trots att det finns energi kvar i batteriet. Detta går att göra om inställningarna för räckviddsförlängaren justeras till ”håll laddnivå i batteriet”, då startar bensinmotorn och gör just det.

Efter att ha hämtat laddkabeln så var energinivån i batteriet ungefär 75 % varför jag startade bensinmotorn omgående.

Drygt tre mil sydöst om Ramsele stängde jag bensinmotorn då tanken var så gott som tom. När jag stannade för att tanka i Ramsele så kunde jag fylla 8 l bensin.

Resten av resan gick utan dramatik. De sista fyra milen söder om Meselefors fick bensinmotorn åter göra tjänst.

Framme hos min far så pluggade jag in laddkabeln för att fylla batteriet med knappa två kWh/tim.

Totalt använde jag 13 l bensin under resan till Meselefors.

Nu provkördes naturligtvis i 3:an, fem – sex mil under vår vistelse i Meselefors men när vi skulle åka hem på söndagkväll så var batteriet fulladdat.

Under hemresan förbrukade vi 7.9 l bensin på 29 mil och konstaterade att i Norrlands inland går det inte att bara köra på el ty det är laddlöst land!

/P-M 161022