..så är det förstås bensinmotorn som är problemet!

I torsdagskväll när jag var på väg hem från Forsmark så laddade jag, i sedvanlig ordning, fullt i Gävle och körde sedan vidare mot Sundsvall. Kvicksilvret föll ganska snart ner mot -20 °C och batterierna tappade lite av sin normala spänst. Redan strax söder om Harmånger cirka sju mil från Sundsvall så var batterierna tömda vilket normalt inte är något problem eftersom bensinmotorn då startar och börjar ladda batterierna.

Den uppmärksamme läsaren har redan räknat ut fortsättningen, bensinmotorn startade visserligen men bara för att en kort stund senare stanna. Ett meddelande dök upp på displayen. Enligt gissometern i bilen så hade jag tillräckligt med energi i batteriet för att ta mig 5 km. Suck, -20 °C kallt, halv nio en torsdagskväll, mitt på E4:an och en bil som hotade med strejk. Roligare stunder hade jag upplevt.

Nåväl, jag tänkte att eftersom det var så kallt så kan det vara en ispropp i bensinen. Om man stannar och väntar så kan värmen från motorn lösa isproppen, det är ett känt knep. Jag svängde in i Harmånger med 2 km kvar i batterierna och stannade.

Jag var en smula orolig, eftersom motorn bara fungerat i några minuter så hann den knappast bli så varm, men jag måste ändå försöka. Jag provade att starta motorn ungefär var tredje minut men den var död. Efter tio minuter så ringde jag imobilitetsnumret som följde med vid köpet av bilen.

En trevlig kvinna vid namn Samira hjälpte mig och skickade en bärgare som skulle ta mig till närmsta BMW-verkstad. Det lät betryggande eftersom jag visste att den närmaste ”i-BMW-verkstaden” (sådana som får jobba med BMW:s elbilar) låg i Sundsvall. Hon förklarade dock att de inte saknade arbete just denna kväll och att jag nog gjorde klokt i att förbereda mig på en lång väntan.

Nu har jag, turligt nog, för vana att alltid ha med extra kläder och en filt när jag reser på vintern. Då utetemperaturen var -20 °C så dröjde det inte länge innan klimatet inne i bilen började ge antydningar om vad jag hade att vänta, så de extra kläderna kom väl till pass.

Nu hade jag inget annat för mig där jag satt, i kalla vinternatten, och väntade på att en bärgare skulle ringa upp, så jag fortsatte mina återupplivningsförsök av bensinmotorn och naturligtvis så startade den när beställningen av bärgare var effektuerad.

Nu kändes, av förklarliga skäl, motorn inte hundraprocentigt pålitlig varför jag lät bilen stå och gå i fem-tio minuter innan jag så sakteliga började rulla hemåt igen.

Väl ute på E4:an i 70 km/h ringde jag imobilitetshjälpen igen och förklarade min situation samtidigt som jag förtydligade att det var långt ifrån säkert att jag verkligen skulle ta mig hela vägen hem. Samira menade att det inte var någon bra idé att hålla på att avbeställa och ”påbeställa” bärgare via BMW:s imobilitetsgaranti men att de skulle göra det nu i alla fall.

Fem minuter senare ringde bärgarföraren och ville veta var jag fanns. Jag berättade att bilen startat men att den kanske inte skulle gå hela vägen hem. ”Ok, det är lugnt, ring om du får problem igen”, svarade han.

Det tog tre minuter innan jag fick problem igen. Under några få sekunder hann motorn börja hosta, börja slamra och låta som om den höll på att rämna varefter den tystnade för gott.

Jag hade tre km i batteriet och lyckades ta mig fram till en parkeringsficka med 59 km kvar till hemmahamnen. Sedan var det bara att invänta bärgaren.

Jag återkommer, inom kort, med en fortsättning i nästa inlägg.

/PM 180304