Det finns tider och perioder när nationer över hela världen blomstrar upp och når utomordentliga resultat inom ett eller flera områden. Ibland dör den perioden ut efter en viss tid, ibland fortsätter den. Frågan är då vilken den kulturella miljön är där detta händer, vad som pågick i den nationen som understödde denna intellektuella blomstring, och vad som hände när den avstannade? [1]

Ofta återfinns spåren denna intellektuella blomstringstid i de namn som givits de objekt, upptäckter, osv. som används ännu idag. Två tredjedelar av alla stjärnor som har namngetts (med ett riktigt namn) har arabiska namn. Varför har de det? Svaret är att detta skedde därför att det uppstod en alldeles särskilt fruktbar period i den muslimska historien, ca år 800-1100 enligt vår tideräkning, när Bagdad var världens intellektuella centrum som stod vidöppet för besökare från hela världen: judar, kristna, ”tvivlare” osv, som alla delade tankar och idéer med varandra inom alla möjliga vetenskapliga, matematiska, teknologiska och filosofiska ämnesområden.

Men något hände i slutet av dessa gyllene tre århundraden som orsakade en fullständig intellektuell kollaps inom islam: akademikern och imamen Hamid al-Ghazali och hans läror. Utifrån hans arbete kommer bl.a. den muslimska filosofin att matematiken är Djävulens påfund. Ingenting gott kan komma från en sådan filosofi, i synnerhet i kombination med andra filosofiska kodifieringar av vad islam är och bör vara. Hela den mödosamt uppbyggda muslimska intellektuella byggnaden kollapsade, och har inte återhämtat sig sedan dess.

—
[1] Neil deGrasse Tyson: The Intellectual Collapse of Islam