Melissa Horn berör många

Av , , Bli först att kommentera 0







Melissa Horn




Idun

Betyg: 3

Melissa Horns vispop traskar i musiklandskapen kring Lisa Ekdahl, Sophie Zelmani och Cajsastina Åkerström, men kanske främst i de textmässiga områdena runt Lars Winnerbäck. Sistnämnde man deltar även på låten Som jag hade dig förut, fast inte här i Idun.

Orkestreringen är enkel med Melissa på gitarr, pianisten tillika brodern Natanael Horn och Ulf Lundell-gitarristen Jens Frithiof. De lämnar scenen växelvis för olika mer eller mindre akustiska arrangemang. 

Att Melissa Horn sjunger vackert råder det inga tvivel om, och även om hon har en del medryckande melodier och gripande texter i resväskan trampar just texterna lätt i floskelträsket. Å andra sidan verkar hennes ord beröra något hos många vilket förklarar det enorma gensvaret från åskådarna. Med publikens jubel blir det en sjudande gemytlig stämning i Idun, det knapphändiga mellansnacket till trots. Slipar hon lite mer på sitt framträdande och filtrerar bort flosklerna utvecklas Melissa Horn till den stora artist som hon har potential att bli.

EVELINA BURSTRÖM

Bli först att kommentera

Lycklig Salem full av värme

Av , , 1 kommentar 0







Salem Al Fakir




Idun

Betyg: 3

När jag såg Salem Al Fakir för första gången uppfylldes jag av naiv glädje. Där stod han, det musikaliska underbarnet, bakom sina elektroniska apparater iklädd stickad slipover ovanpå en skjorta och rufsiga lockar åt alla riktningar.  Som en liten galen professor. Året var 2007, han hade just släppt det nyskapande debutalbumet This Is Who I Am och vunnit såväl kritikernas som publikens gunst. Han gungade med hela kroppen från sida till sida med ett gapande leende och såg bubblande lycklig ut. Det var spelglädje till minsta beståndsdel.  

Även om Salem i dag ser mer ut som en tilltufsad men stilig dirigent är spelglädjen påtaglig och den naiva lyckan och sidgungandet har han inte helt lämnat bakom sig. Allt är bara lite mindre. Silvermedaljen i schlager (Keep On Walking), radiohitsen och de fina This Is Who I Am-låtarna gör emellertid den stora publiken överlycklig. Det är ju det viktigaste.

EVELINA BURSTRÖM

1 kommentar

Kvällens strapatser

Av , , Bli först att kommentera 1

Melissa Horn har fått innebandysnubbarna att böla, Salem Al Fakir gjorde tonårstjejerna överlyckliga, Markus Krunegård sjöng nasalt och Maskinen fullkomligt jämnade Äpplet vid marken när de brände av Alla som inte dansar (är våldtäktsmän). Nu låter jag möjligen lite negativ men det har varit en schysst kväll med massor av folk, packat i Idun och Äpplet, duktiga musiker på scenerna och hyfsade spelningar.

Fler recensioner dyker upp i morgon.

Nu blir det macka, säng och godnatt!

Bli först att kommentera

En liten pärla

Av , , Bli först att kommentera 7

Förbannelse över schemaläggarna! Samtidigt som Bear Quartet jazzar loss som värst på Äpplets scen äntrar umebaserade Winhill/Losehill Nemisscenen. Det rör sig inte om något namnkunnigt band. Här bjuds inga yviga gester. Inte heller gör de några anspråk på att ta över världen. Nej, Winhill/losehill erbjuder pur old fashined flerbandsrock, med dragspel, keybords och en sångare som håller takten på piano.

Frontmannen i fråga heter Jonas Lundberg och är mellanbror i en syskonskara som förankrat sig i musiksverige de senaste tio åren. Lillebror Nils är en av nunorna bakom Adam Tensta, storerbror Måns sågs senast igår jamma med Invasionen. För det kräsna örat är det emellertid Jonas sång och musik som pockar. Detta är över huvud taget en akt man önskar en större publik.

När Jonas Lundberg, med sitt lyckligt lottade musikergäng, dammar av sitt senaste stoff är det med sober glädje och stor stilsäkerhet. Den som följt bandet vet att låtmaterialet berör en stor personlig tragedi, men detta är något som novisen omöjligt kan uppsnappa. Så stark är känslan av energi och försoning. Winhill/Downhills spelning blir till en oas på Umeå Open. Man tillåts skratta, dansa och le – vilket är långt ifrån någon självklarhet på Umeås festival.

ERIK JONSSON

Bli först att kommentera
Etiketter:

Uppsnappat utanför entrén

Av , , 1 kommentar 9

Två snutar trycker sig fram genom vimlet. Kommer fram till Folkets hus entré. Springer in  två dörrvakter.

- Är det här Umeå Open?

- Absolut, svarar dörrvakterna.

- Jaha, händer det något här?

- Massor av fina band spelar, välkomna in!

- Mmmm, vi ska kolla runt lite. Det är förhållandevis lungt på stan. Vilka "lirar" (polisen gör en faktisk kaninöronsgest)?

- Flera band, just nu Bear Quartet.

- BEER PIQUET?!

- Ehh… Njaa.

1 kommentar
Etiketter: , ,

Melissa drog massor med folk

Av , , Bli först att kommentera 2

Det har nu visat sig att lördagen blivit den mest besökta kvällen under årets festival.
När Melissa Horn inledde kvällen i Idun var knappt några sittplatser kvar, och framför scenen syntes inget tomt golv.

Evelina Burström är på gång med en recension. Den som väntar på något gott…

Ha en trevlig kväll, önskar VK-gänget i pressrummet Midgård!

Bli först att kommentera

Det är det totala mörkret som sluter sig om oss

Av , , 4 kommentarer 10

Totalt Jävla Mörker
Äpplet
Bäst: Spåret "Sjunde kretsen" nöter på såväl manligt samvete som trumhinnor.
Sämst: Är detta månne slutet?
Betyg: 5

- Har ni kul på Umeå Open?
- JAAAA!
- Vad f-n gör ni då här?

Fredrik Lindqvist has left the building. Ovanstående avskedsord tar man med sig, liksom hela den våldsamma och dystopiska inramningen från sångarens sista spelning med sitt Totalt Jävla Mörker. Det har varit en ruggig resa, men i slutändan är det som gamle Maldoror sa; självförstörelse är det enda sättet att komma undan. Huruvida detta innebär slutet, det absoluta, totala mörkret, det återstår att se. Man får se. I sådana fall är det väl ”lika bra att vänja av sig vid att leva”, som spelningens intro mäler på vacker skelleftebondska.

Men vilket snyggt avsked. Äpplets förvandlades till ett infernaliskt gryt; försök bara hålla era schlagerkvällar där igen! Golvet kommer knarra i plågor för bra tid framöver. Åskådarna gav nämligen sitt. Jävlaranamma och dödsförakt kunde mätas i hur nära scenstaketet man vågade närma sig. Och det gick rätt blodigt till. För bandets räkning gäller däremot sentensen ju trängre desto bättre. Om en avgående sångare fanns på scen fanns ytterligare två-tre där för att vinka honom avsked. Gästande Jan Jämte (från Khoma) och Klas Rydberg (från Cult of Luna) var två av de som deltog i gravfesten. Tillsammans lät de som en skadskjuten och svältfödd varglock.

Tematiskt sätt bjöds man som vanligt med på en exposé genom febersjuka förvirrade drömmar, förintelse, ohyggliga beskrivningar av mänskligt förfall, organismers sönderfall och mänsklig förnedring. Dessa vittnesmål kan aldrig bli nog påtagliga och genuina. Det är veritabla skrin av leda, från liv målade grått i grått, från samhällets marginaler, där inte ens ett spirande kreativ musikerliv kan växa utan måste gå under. I Totalt Jävla Mörkers regi är godhet och mänsklig värdighet något löjligt och otänkbart. Det är den allförlåtande kärlekens stympande och undergång som skildras.

Gott så. Jag antar att man kunde fortsätta – ta detta tillfälle att tömma kranieskålen på referenser, räkna riff per minut eller eskalera i krigsmetaforer, men jag nöjer mig med att konstatera att detta var sänkande. En total slakt av alla sinnesförnimmmelser. Inget återstår att säga.
 

ERIK JONSSON

4 kommentarer
Etiketter:

Man lyssnar på Mono med nerverna

Av , , 1 kommentar 4





Foto: Emma JohanssonMono
Äpplet
Bäst: Det faktum att man inte kan se bandet tillför en intressant aspekt till musiken.
Sämst: Det faktum att man inte kan se bandet förtar lite av stämningen.
Betyg:
4

Mono i Umeå. Senast jag var lika uppjagad över en Open-akt var inför Atari Teenage Riot 1999. De dök emellertid aldrig upp, det giriga packet. Jag minns hur en tillrest bekant drämde knytnäven i folkets hus entrépelare av pur frustration. Föga hjälpte det att celebriteter som Afghan Wings, Jesus Lizard och Make-up stod där med öppna armar. För min medsörjande väntade en resa till akuten för översyn av den – för visso lindriga – fraktur som utslaget fört med sig. Nu ska allt återgäldas. Mono är i Umeå.

Den väckelselika salighet jag känner hör säkerligen ihop med något bittert. Om inte utebliven glädje så kanske kritikerns föraktfulla syn på populärmusiken, till exempel. Dunderintellektuelle författaren, professorn och whatnot, Lars Gustavsson ringade in detta i ett utspel mot DN:s kultursidor för någon dag sedan. Varför nöjer sig denna annars så dryga blaska – exakt så skrev han förstås inte – med att se på musik som något banalt (d v s ägnar man en helsida åt bandet Teddybears när man på samma yta rymmer 15 betraktelser över Karlheinz Stockhausens minimalism)? Varför är det just inom konstformen musik som populärkulturen är den enda vägen?

Det finns mängder av musiker som vigt sitt liv åt att driva utvecklingen framåt. De spelar på små hak, men de är eftertraktade världen runt, av estetikens elitister och puritister. Japanska Mono är just en sådant akt. De har precis gjort en avstickare till Tate Museum där de mot ett prydligt gager underhållit 25 personer. Innan årskiftet gav de en spelning i Kuala Lumpur tillsammans med en 30 huvud stark orkester. Nu är Mono i Umeå.

De spelar inför 50 stadiga skallar. En gigantisk publik. Det fordras emellertid att man verkligen kränger sig över räcket till Äpplets opassande scen för att man ska kunna ta in denna upplevelse. Eller så är man bara duktig bäng, i något hörn med bättre akustik. Detta är musik som ska insupas utan pardon, helst i ett meditativt tillstånd. Tråkigt att man skuffat in de sittande post rock-virtuoserna i ett hörn, varur det enda som kommer fram är ett illa illustrerat åskmuller.

Men desto mer bortommänsklig blir musiken. Mono tar alltid ut sin rätt. De anpassar sig. Infångandet av atmosfärer är nämligen deras huvudsakliga gebit. Den malande styrkan välver sig fram över och under skrymmande publikmur. Det är starka krafter i omlopp här. Flodens dån och markens muller. Det når en med övertydlig, sönderblåst klarhet och man lyssnar med nerverna. För alla de som tycker att estetik är ett fullgott mått på musikens kraft arrangerar sig världen till dikt. Det är inte varje kväll det sker.

Men fort är det över. Mono lämnar scenen, på väg till nästa stad. Sin vana trogen duckar de för intervjuer – med motiveringen att inga ord kan ge deras musik rättvisa. Ett annat problem kan antas vara viss språkförbistring. Det hjälper inte att man uppvaktar bandets manager. Det blir inget eftersnack.

Men Mono är naturmänniskor. De måste för eller senare insupa ren luft. Utanför Folkets hus portar kan man kasta sig över de svartklädda, sirliga stackarna. Jag har egentligen bara en fråga till dem. Eftersom jag vet att det eviga turnerandet samtidigt är stoffet deras musik är byggd av måste jag veta; vad tar man med sig från Norrland?

Svaret blir lika otillfredställande som självklart: ”Nothing. It’s too hard writing music about the perfect silence. Neither is it very pleasent to write about the isolation of the soul”.

Stockhauzen hade gett medhåll.

 ERIK JONSSON

 

1 kommentar
Etiketter:

Sentimentalt, rasande, tankeväckande och dröjande

Av , , 3 kommentarer 3





Foto: Emma JohanssonKhoma
Idun
Bäst: Trygga kort var avslutande One of us Must Hang, men även blivande favoriter In it For Fighting och A Final Storm.
Sämst: En haltande och lite osäker upptakt som säkert förtog mycket av det nya låtmaterialet.
Betyg: 4

För mig är Khoma en bild av den gamla hardcorescenens implosion. Jag minns sångaren Jan Jämte från emocorebandet Plastic Pride: såväl hans karaktäristiska trandans som försöken med thomyorkefierad släpsång. Det var förmodligen inte problemfritt att leka loss på det viset när klassisk hardcore stod i zenit, men man gav det sitt innerligaste. Rörelsen mot indierockens utmarker var staplande då, knappast självklar. Evolutionen kom aldrig riktigt att fullbordas under 90-talet; inte förrän Umeås stolta hc-skepp kapsejsat, och och en ny armada kastat loss från hamnmagasinet. Sedan har emellertid Jämte och kompani fått rätt. Idag är denna sensibla form av sång, ackomponjerad av mäktigt mangel, legio.

Sett till helhet finns dock få motsvarigheter till bandet Khoma. Det ovan behandlade, vokala, är bara en av de faktorer som gör bandet speciellt. Allting orkestreras lika noggrant och estetiskt. Khoma är ett band som känner till vikten av ett teatraliskt uttryck och som inte drar sig för att göra entré till mässade orgelspel.

Ikväll är det i sin ordning. Förväntningarna är så höga denna festivalfredag att man svettar ur sig en essä om Khoma innan de ens klivit på.

Så är det alltså dags för den efterlängtade comebacken. Efter flera års uppehåll och tusen uppbrottsrykten är Khoma tillbaka. Inte bara i Umeå, utan på dess största scen. Man kommer i prydligt lappade skor, med nya albumet ”A Final Storm” i bagaget. Men resan hit är många gånger avhandlad, sedan veckor tillbaka en immanent del av khomamyten.

Mörkret sluter sig och små öar av festivalbesökare pressas ihop till en kontinent förväntansfulla fans.

Nu ringer det in. Synthen sätter tonen. Det är lustigt, men det låter som introt till ”The Show Must Go On”. Episkt eller bara pretentiöst arenarockigt? Spelar det någon roll? Detta är Khomas Home Coming Show. De gör som de vill. Utan pardon slår Johannes Persson in inledningsackorden, rungande, gong-gong-aktigt, som i fallet med hans Cult of Luna.

Hastigt sätter Jämte ner foten, och rummet draperas i den där välbekanta stämman. Så fortsätter det. Stretar emot, söker sin form, smälter samman, rinner ut över scengolvet. Det är knappt med headbangutrymme mellan nedslagen. Skulle man börja digga för hårt kunde man bli alltför hastigt avbruten, av någon oförutsett vändning. Och se löjligt dum ut på köpet.

Det nya låtmaterialet, som dominerar inledningen, är också en smula knepigt. Spåren är komplexa och sällan särskilt publikfriande. Lika lite tycks bandet invanda i sitt nya stoff – de befinner sig på olika platser. Den patenterade ljudbilden svävar undan. Inte så att golvet brister under Khoma, men visst känns det lite skakigt här och var. Eller så är det bara nervositet? Kanske lika mycket hos åhörarna?

Tviveldödaren blir det nya singelspåret In It For Fighting. Här hävdar sig bandet, med sprudlande kreativitet och lika passionerad kampvilja på scen. Det är smattrande tajt – finstämt och lågmält men samtidgit malande och tungt. Kort sagt, det paradoxala och högst karakteristiska som är Khoma. Vi behöver mer av detta dynamiska. Egentligen skulle man haft mer av detta khomastuk redan för tio år sedan; att anpassa sig, opponera sig mot eller på annat sätt förhålla sig till. Sentimentalt men rasande, tankeväckande, dröjande – det låter som en recension av Tomas Tranströmers senaste – men just så förhåller det sig.

Nu är bandet mer av en organisk kropp. Fortfarande nyckfull i sina rörelser, men ett levande väsen. Publiken är med.

Avslutningsvis släpper man loss One Of Us Must Hang. ”Hiten”. Micken vänds ut mot folkhopen och resultatet är lika rörande att se som att höra. När Khoma lämnar scen är det faktiskt fortfarande allsång till låtens outro. Ett försök att mässa bandet in på scen igen. Det är inte det typiska HC-skrålet man hör, utan det innerliga, radioheadsvajande gnölet – i enlighet med Jämtes personliga smak. Sitt nu still i båten Khoma, tänker man. Inga fler spastiska ryck. Lämna för h-vete publiken kvar där, i detta stadium av hjärtesorg.

Och visst. Khoma känner sin egen teater. Spelningen är defintivit finito. Ett värdigt avslut, en stark återkomst och som alltid en nyttig injektion nymodighet.

Khoma har kommit hem. Inte som hjältar, men absolut som förlorade söner.

 ERIK JONSSON

 

3 kommentarer
Etiketter: