Man lyssnar på Mono med nerverna

Mono
Äpplet
Bäst: Det faktum att man inte kan se bandet tillför en intressant aspekt till musiken.
Sämst: Det faktum att man inte kan se bandet förtar lite av stämningen.
Betyg: 4

Mono i Umeå. Senast jag var lika uppjagad över en Open-akt var inför Atari Teenage Riot 1999. De dök emellertid aldrig upp, det giriga packet. Jag minns hur en tillrest bekant drämde knytnäven i folkets hus entrépelare av pur frustration. Föga hjälpte det att celebriteter som Afghan Wings, Jesus Lizard och Make-up stod där med öppna armar. För min medsörjande väntade en resa till akuten för översyn av den – för visso lindriga – fraktur som utslaget fört med sig. Nu ska allt återgäldas. Mono är i Umeå.

Den väckelselika salighet jag känner hör säkerligen ihop med något bittert. Om inte utebliven glädje så kanske kritikerns föraktfulla syn på populärmusiken, till exempel. Dunderintellektuelle författaren, professorn och whatnot, Lars Gustavsson ringade in detta i ett utspel mot DN:s kultursidor för någon dag sedan. Varför nöjer sig denna annars så dryga blaska – exakt så skrev han förstås inte – med att se på musik som något banalt (d v s ägnar man en helsida åt bandet Teddybears när man på samma yta rymmer 15 betraktelser över Karlheinz Stockhausens minimalism)? Varför är det just inom konstformen musik som populärkulturen är den enda vägen?

Det finns mängder av musiker som vigt sitt liv åt att driva utvecklingen framåt. De spelar på små hak, men de är eftertraktade världen runt, av estetikens elitister och puritister. Japanska Mono är just en sådant akt. De har precis gjort en avstickare till Tate Museum där de mot ett prydligt gager underhållit 25 personer. Innan årskiftet gav de en spelning i Kuala Lumpur tillsammans med en 30 huvud stark orkester. Nu är Mono i Umeå.

De spelar inför 50 stadiga skallar. En gigantisk publik. Det fordras emellertid att man verkligen kränger sig över räcket till Äpplets opassande scen för att man ska kunna ta in denna upplevelse. Eller så är man bara duktig bäng, i något hörn med bättre akustik. Detta är musik som ska insupas utan pardon, helst i ett meditativt tillstånd. Tråkigt att man skuffat in de sittande post rock-virtuoserna i ett hörn, varur det enda som kommer fram är ett illa illustrerat åskmuller.

Men desto mer bortommänsklig blir musiken. Mono tar alltid ut sin rätt. De anpassar sig. Infångandet av atmosfärer är nämligen deras huvudsakliga gebit. Den malande styrkan välver sig fram över och under skrymmande publikmur. Det är starka krafter i omlopp här. Flodens dån och markens muller. Det når en med övertydlig, sönderblåst klarhet och man lyssnar med nerverna. För alla de som tycker att estetik är ett fullgott mått på musikens kraft arrangerar sig världen till dikt. Det är inte varje kväll det sker.

Men fort är det över. Mono lämnar scenen, på väg till nästa stad. Sin vana trogen duckar de för intervjuer – med motiveringen att inga ord kan ge deras musik rättvisa. Ett annat problem kan antas vara viss språkförbistring. Det hjälper inte att man uppvaktar bandets manager. Det blir inget eftersnack.

Men Mono är naturmänniskor. De måste för eller senare insupa ren luft. Utanför Folkets hus portar kan man kasta sig över de svartklädda, sirliga stackarna. Jag har egentligen bara en fråga till dem. Eftersom jag vet att det eviga turnerandet samtidigt är stoffet deras musik är byggd av måste jag veta; vad tar man med sig från Norrland?

Svaret blir lika otillfredställande som självklart: ”Nothing. It’s too hard writing music about the perfect silence. Neither is it very pleasent to write about the isolation of the soul”.

Stockhauzen hade gett medhåll.

 ERIK JONSSON