Mory Kanté och hans skönsjungade donnor på Idun i Umeå i lördags.

Yek! Yek!  Yeeek! Yek! Yek! Yek!

Mory Kanté bjöd på en nära jazzupplevelse  i lördags. Den lille senegalesiske artisten gungade i vit kostym över scenen i Idun och dansade med sina guldglänsande doa-tjejer. Ös från första slaget på bongotrummorna. 

Vi var en hel hög med medelålders kvinnor längst framme vid scenen.  Det här var ju Afropowerdance på riktigt. Äntligen fick vi användning av alla klasser.

Få se nu…på med gummistövlarna, ( dra på låtsasstövlar med båda händerna, samtidigt som du gungar till musiken.)

Solen lyser över din svettiga panna. Den afrikanska hettan är olidlig.( Upp med händerna över huvudet och låtsas hämta ned solen)

Du behöver svalka och låter vatten skölja över din kropp. ( Dra ned händer och armar mot golvet och följ med ned med hela kroppen)

Framförallt, glöm inte –  trampa, trampa, trampa. 

Om det var på riktigt? Näeee…eller jo, lite.

Mory Kanté och hans fantastiska musiker fick oss  till med att sjunga med på sengalesiska, om än hjälpligt yla med i alla fall.  Inte mycket till jazz, men jäkligt roligt. Det tog ett dygn innan värken i fötterna släppte. Men det var det värt.

……………………………………………………………………………………

Bäst: Den gigantiske bongotrummaren som slog så hårt att det gjorde ont i mina handflator till och med.

 Coolast: Killen och tjejen som plockades upp på scenen från publiken och dansade som infödda.

Tuffast: Den tuffa lilla damen i den blå klänningen som kickdansade sig svettig.

 Sämst: Publiken som lämnade sina sittplatser innan slutnumret.