Dr. Alban söker sig numera allt längre och längre bort från den samtida populärmusikens mittpunkt.

Storuman, stå upp! Åsele, stå upp! Brolin, stå upp! Stureplan, stå upp!

Hoppets strimma tändes för ett par veckor sedan då en sällsynt begåvad euroremix av Adam Tenstas "My Cool" tog över hela internet. På hooken? Dr. Alban. Vi var många som funderade på var killen varit, och framförallt, var han skulle. Nu vet vi. I dag släpps mannens nya skiva "Back to Basics" (Haring Records) till den internationella marknaden. Främst genom den officiella hemsidan, men cd-skivor och kassetter(!!111) har också tryckts upp i bland annat Ryssland.

Till albumet. Titeln är missvisande. Dr. Alban minns visserligen Afrika, och Afrika minns Dr. Alban. Men tandläkartechnon som gjorde honom stor är lagd åt sidan för en exkursion ut i det nya och outforskade. Varför sko sig på gamla koncept när man kan driva utvecklingen framåt, verkar han ha tänkt. Mycket bottnar i säreget programmerade trumtakter och den typen av svårt svindlande melodier som i en rättvis värld borde få folk att börja benämna honom den svenska och manliga motsvarigheten till M.I.A.

Ingen låt är kortare än 02.55, ingen är längre än 03.39. Alban vet vikten av att döda darlingar, komprimera vad han vill ha sagt och spottar därför oftast sin visdom lite på samma maner som de gamla centrallyrikerna. Do you want to mingle, I’m single. Ni har ett hum.

Inte vågar jag beskriva de enstaka låtarna i detalj, men allra starkast är nog samarbetet med Efti (från Midi, Maxi & Efti). Över vad som skulle kunna vara en rymdvarelses wobbliga tolkning av ett Basshunter-beat ropar en till synes helt rådvillig Alban om svunnen kärlek och raggamuffins. Redan i bryggan till första refrängen känner jag mig såld. När basen sen droppar landar man i något som bara kan kallas extas. Det är bassline, det är nytrance, det är crunk, det är disco och det är smattrande electro i ett och samma kvicksilverpaket.

Ändå kan jag inte låta bli att se det här släppet som en mellanstation. En apitretare inför vad som komma skall. Någon gång i vår uppges nämligen det omtalade singelsamarbetet med själsfränden Haddaway nå världen. Som Biggie sa: The sky is the limit. Tills dess pumpar jag min "Back to Basics" med bultande stolthet.

Off topic: Ken Ring spelar på Hamnmagasinet OCH Corona nu på lördag. Tredje respektive fjärde spelningen i stan på mindre än ett halvår. Bortskämda umebor gör klokt i att rulla förbi. Själv har jag lovat bort mig till nåt jädrans påskrave.

Ett stycke skivsamling. Inte min.

En gång i tiden var det som lokaltidningsrecensent en förmån att få gratis cd-skivor. Man hade makten att kunna vifta med förhandsexemplar av eftertraktade plattor alla och deras mammor suktat efter i månader.

I dag, på VK, är det inte många som vill ta i vad som skickas ut till tidningen ens med tång. Orsaken är enkel: de stora skivbolagen har slutat skicka ut skivor till redaktionerna. I stället ska recensenter installera tveksam mjukvara för att över nätet sen kunna lyssna på bolagens kommande släpp. Oftast med max två veckors varsel. Problemet är att ingen orkar när skivan enkelt en månad tidigare går att ladda ner illegalt för att sedan läggas in i itunes eller vilket helst program man nu spelar upp sina mp3:or i.

De som fortfarande envisas med att skicka ut promos hör oftast till kategorin ointressanta skivbolagsaktörer. Metalmög, svensk folkrock, lokala förmågor med tveksam talangpott och det udda schlagerrelaterade albumet tidningen bara mååååste skriva om.

Urvalet blir snedvridet. Urvattnat. Tråkigt. Det förfarande jag själv använder är att via nätet lyssna på så mycket som möjligt, välja ut en kombination av det som är mest intressant/mest omskrivet och sen krafsa ihop texter på de plattor som av någon anledning sticker ut. Vilket mer ofta än gärna landar i sånt som jag har förtivlat svårt att övertyga ska få plats i tidningen. Den fysiska skivan har ju inte inte skickats till redaktionen! Men varför, kan man fråga sig, ska bolag som själva uppenbarligen slutat bry få styra hela selektionen?

Några promos har jag alltså egentligen inte behov av, men i eftermiddags insåg jag att tekoppsunderläggen nästan var slut och norpade därför två nya. Ett med Pulpa, ett med Hercules Love Affair. Oppman hade uppenbarligen också skralt bland sina eftersom han hann före på Håkans nya.

Vaktbloggen är genialisk. Och ordningsvakter är, vilket jag blivit extra varse sen jag började arrangera klubbkvällar här i Umeå, i regel väldigt trevliga och sympatiska människor. Men det finns – som det brukar heta – rötägg. Nötter som ger en hel yrkesgrupp dåligt rykte. Här är en snubbe som kanske borde fråntas den gula tröjan för gott. Och börja med amatörboxning.

Ungefär så här går det om man målar in en före detta Top Model-deltagare i ett hörn och sedan vräker på med för henne obefogad kritik. Klippet är hämtat från skruvade realitysåpan Celebrity Fit Club. Tänk om folk kunde vara lika arga i Let’s Dance. Hade lätt tittat.

Häftig pose, det där.

Då det var snårigt nog att övertyga skivöverste Westfal att Rick Ross och Fat Joe visst var namn tillräckligt bekanta för att platsa på tidningens recensionssida ger jag inte den här plattan några större chanser att klara cutten, men hur som helst.

För ganska exakt ett år sedan läckte ’Birthday’ ut på det världsomspännande nätet. Över ett rasande klubbeat signerat The Runners staplades fyndiga rim om både strippor, semester, Denzel W och King Kong. Låtens budskap var egentligen i inga avseenden unikt – ge mig pengar, ge mig allt – men framförandet minst lika kul som det var smittande. Refrängen av den sort där man fick anstränga sig för att inte gasta med. Essentiellt, ljudet av en vrålhungrig rappare i väntan på det stora genombrottet. En som både ville ha tårtan och äta den.

Rapparen kallade sig Flo-Rida.

På onsdag släpper samma man sitt debutalbum och det har tyvärr runnit en del vatten under bron. Tre dansgolvsorienterade singlar, en med T-Pain, en med Timbland och en med Sean Kingston, har hållit förväntningarna flytande.

Men det är svårt att inte grina en smula när man upptäcker att Flo-Rida gjort mos av sina egna förutsättningar, gått den allra enklaste vägen och ändå lyckats ramla i fällan. Den där de tomma koncepten huggit huvudet av både nytänkande och artistisk integritet. Singlarna är fortfarande mer än okej topplistehiphop och lär fortsätta kränga ringsignaler, men utfyllnaden tyvärr lika fadd och torftig som en ofrivilligt sparad semla bakad i februari. Att Birthday sen inte anses platsa känns i sammanhanget mest bara som ett hån. Slutsats: töm lådan, och skjut brevbäraren.

Det är i dag det händer.

Om ganska precis en timme är det uppkast i Gammliahallen. Umeå Virtus säkrar vid seger mot Alvik i dag en plats i slutspelet. Där väntar i så fall ett rykande hett kvartsfinalmöte med malmölaget Srbija. Super Fans och Super Fans International fixar stämningen och VK bjussar på entrén. Det finns, som ni förstår, inga ursäkter.

Måtte det ta slut snart.

Ni ska titta, fine. Men hjälp för allt i världen inte de två skalliga männen med Fredrik Birging-komplex och röda kostymer till mer fame än de redan har. Låten i sig är vedervärdig. Och uttrycket ’Rongedalarna’ är eventuellt också den fulaste sammansättning stavelser som någonsin funnits. Säg det högt för dig själv.

Rongedalarna. RONGEDALARNA.

Fallet vilar.

Blir Feel My Heart Beat för en annan i kväll, eventuellt med avstickare till Plaza eller Operan. Nyfiken på Risky Bizniz, och räknade nyss ut att det kanske är störst chans att få höra något med Shawty Lo just på TC. En försmak på hur det kan komma att se ut på dansgolvet vid ett sånt tillfälle får ni om ni klickar play i rutan här under.

A-Trak sa det först: solglasögon är ett måste!

Det här är Tomas Izaias Englund. Han gör till vardags kometkarriär på Örnsköldsviks Allehanda och skriver där förmodligen fler fotomodellknäck per vecka än någon annan allmänjournalist jag känner. Som om inte det vore nog donerar han i bland sin visdom till de som inte alltid förtjänar den. Här är en rätt bra text han har skrivit för Umeå Opens nya webbmagasin. Så bra, faktiskt, att jag med största sannolikhet postat den även om han inte mutat mig med pengar och berömmelse.

Nya numret av Vice. Snart i var mans ägo.

Shape Up! kommer framöver att distribuera tidskriften Vice. Från den 27:e mars kommer Vice Magazine att finnas på Shape Up!.
– Tidningen är gratis, men har bara funnits i en ganska begränsad upplaga i Umeå förut, skriver klubben i ett pressmeddelande.

Köerna ringlar redan långa utanför TC där klubben i samband med Umeå Open arrangerar nästa event. Nöjesbloggen kan dessutom avslöja att konkurrenten Folkets Jubel svarar med att börja dela ut Metro.

Lazee.

Sorry, Open-kontoret, jag syftar varken på Max Peezay eller Afasi & Filthy, även om det förstås är klart habila bokningar i sig.

Malmöbaserade rapparen Lazee, däremot, gör ett framträdande i Umeå nu på torsdag den 20:e. Platsen är X3m och evenemanget är en del av Zoo Tour. Om jag förstått det hela rätt är spelningen öppen för alla åldersgrupper.

Lazee är signad av Sony, tycker om kläder med dödskallar, rappar gärna över electrobeats, har gästat Kocky, gästats av Joell Ortiz och lyckats vinna gunst både hos kids, hip hop-puritaner, P3-lyssnare och i bloggsvängen. Ett album kommer troligast senare i vår och det är inte osannolikt att mannen gör en popularitetsresa liknande den Adam Tensta gjort.

Singeln Rock Away har du redan hört, här är videon:

Exklusivt bonusbeat: smått fantastisk remix på samma låt hopsnickrad av tidigare umebon Per Andersson alias Mister Thingamy: