Mannen, myten, privatekonomen. Tillbaka i rutan om mindre än fyra timmar.

Fem års väntan är äntligen över. Sveriges svar på David Attenborough drar vid åttasnåret i kväll igång sin nya istidsserie i TV4. Förutsättningen: Jag gillar Bo Landin. Jag gillar ambitiösa naturdokumentärer. Nog för att det här visserligen verkar vara mycket av samma gamla växthuspanik, men det är ändå förtvivlat svårt att fronta på mediala alfahannar som demonstrerar kunnande på mer än ett område. Bosse är nämligen inte bara en man som har nära till naturen, han är också en född businessman. Detta framkommer, om inte förr, i en förhandsintervju med värmländska VF.
– Jag avslutar serien med bilder från Fryksdalen, och rekommenderar markköp där. Redan under din och min livstid kommer det nämligen att bli ett klimat där som motsvarar det som södra och mellersta Europa har i dag. Fryksdalen kan bli framtidens stora vindistrikt!

Jag har pantsatt min Rolex, sålt mina solenergiaktier. Ryktet på stan gör gällande att VK:s naturciceron Tom Juslin redan kapat åt sig tre tunnland. Det är nu eller aldrig, alltså.

– – – – – – – – – – –

Rubriken är annars en Britney Spears-referens, inte ett uttryck för tveksam kvinnosyn. Och eftersom den här bloggen numera gärna vänder sig till hela Västerbotten lär jag få fortsätta förklara dylikt framöver. Inge svett. Hur som helst, jag älskar att vi i dag har ett avslappnat musik- och musikjournalistklimat där klädsamt kreddiga förståsigpåare på sina bloggar utan problem kan posta videor med den allra mest banala av popmusik. Och detta utan att läxas upp av normsättande rockfarbröder med tvåsiffrigt antal Uncut-nummer invid toastolen. Således: Britney Spears purfärska video, med den för inlägget sjukt säckknytande titeln "Break the Ice", här nedan. Helt och hållet animerad, vilket i dagar som dessa bör betraktas som tacksamt för alla inblandade.

Hos Ekdal i kväll? Det frikyrkliga dansbandet Fingerspitz.

Aftonens Kvällsöppet med Ekdal innehåller ett på förhand väldigt intressant ämne, och då pratar vi inte om närstudien av Fredrik Reinfeldts lycka vid makten, utan om den återkommande kulturella diskrimineringen av musikgenren dansband. Saxat från TV4.se:

– Sluta förtrycka oss, vi är lika mycket värda som finkulturen. Det säger förre skivbolagsdirektören Bert Karlsson och några av Sveriges dansbandsstjärnor.

Kan bli kul. Bert Karlssons retoriska oförmåga gör sig fantastiskt bra i tv. Fast i själva verket är man nog bara ilskna över att Michael Nystås inte längre skriver slentrianmässiga hyllningskrönikor i Aftonbladet varannan tisdag. Men hej, tider förändras. Nystås blev överflödig och gick samma öde till mötes som den där AB-spalten vars enda uppgift var att spekulera kring nuffrorna i veckans lottorad på 80-talet.

Mitt eget förhållande till dansbandsmusiken är svalt. Har emellertid ett gäng nära vänner som varje år försöker få med mig på dansbandsveckan i Malung. De åker dit med vad jag tror är någon slags ironisk överrock, men tappar oftast all den där distansen i samma stund som Ulla-Britt, 43, Hulån, berättar att hon har dunkvis med starksprit i bilen och gärna träffas på campingen efteråt.

– – – – – – – – – – – – –

Janne Jos tar över som programledare i Debatt efter Stina Dabrowski. Bra beslut. Dabrowski gjorde ett hyfsat katastrofalt intryck de gånger jag tittade. Lyssnade inte på gästerna, framstod illa påläst och hämmade snarare än främjade till vettiga samtal. Jos är fortfarande hungrig och går knappeligen i samma fälla.

Förresten, ni får ta och börja kommentera inläggen här då och då. Annars börjar jag blogga om mode. Ta det som ett hot.

Någon eller några av Umeås hårt arbetande klubbarrangörer kommer att få ett helvete på söndag. Det är oundvikligt. Nu på lördag arrangeras nämligen inte mindre än fyra (4) nischade klubbar. Samtliga tilldrar sig, vill jag påstå, ungefär samma publik.

Av dem som går ut i Umeå är det uppskattningsvis 1500 personer som regelbundet besöker, ursäkta uttrycket, ’riktiga’ klubbevenemang. Den erfarenhet jag haffat både som arrangör och gäst skvallrar om att själva musiken är rätt oviktig. Få bryr sig om huruvida de dansar till elektro, rnb eller indiepop så länge den smygalternativa profilen är intakt. Och i helgen väljer man alltså bland följande:

Hype It! på News.
Dåliga Gatan på Norrlandsoperan.
Feel My Heart Beat med Risky Bizniz på Teatercaféet.
Och Midnight Ramble med Wifebeater Love på Plaza.

Det här talas det tyst om – men jag tror att klubbarna själva vet med sig att underlaget är mindre än vad som kan fylla fyra (4) stora lokaler en lördagkväll mitt i månaden. Kan tyckas att det är både klantigt och dumdristigt att arrangörerna inte har bättre koll på konkurrenternas datum, men nu är det som det är. Och någon eller några kommer att få betala priset. Vem? Det vet vi på söndag.

– – – – – – – – – – – –

Den andra sidan av Umeås klubbliv – den där musiken varken är särdeles cutting edge eller själva förutsättningen för en lyckad kväll – kan ni läsa mer om här. Lokala stjärnjockeys tipsar om utspelade (folkliga!) låtar och avslöjar hemskt gärna var (Rex? O’Learys? Corona) de står i helgen. Därtill skrattas det grabbigt och gott åt alla låtönskningslystna kroggäster som någonsin gjort misstaget att samtala med en dj. Inbjudande läsning.

Västkustveteranen Snoop Dogg släpper i dag sitt bästa album sedan 2002 års ’Paid tha Cost to Be da Bo$$’. ’Ego Trippin’ är glädjande nog något långt mer än den tröttsamt urvattnade gangstarappen Snoop envisats med att ägna sig åt på senare år. En längre text om skivan går att läsa i onsdagens VK.

Videon till ’Life Of Da Party’ med Too $hort och Mistah F.A.B. här ovan. Det är den censurerade versionen, även ni under 21 kan alltså titta.

Jo. 2008 års franska bidrag ’Divine’ kan vara den bästa poplåt som runnit igenom det brunglättiga sumpfilter som är Eurovision Song Contest på ungefär hur länge som helst. Artisten bakom verket, Sebastien Tellier, är som av en händelse också högaktuell med albumet ’Sexuality'(Lucky Number). Frågar du mig är det vårens mest angelägna popskiva. Frankrikes bidrag till Belgrad:

Salongen. Festivalorganisationens hjärta.

Det finns kulturevenemang. Och så finns det Kulturevenemang. Jag hade i helgen förmånen att få ta del av ett av Umeås både nyaste och mest gemytliga: Rävens Internationella Filmfestival. Eventet, som arrangerades av Erik och Åsa i samarbete med Film i Centrumfyrkanten, bjöd fredag och lördag kvalitetsfilm på inte mindre än sex olika språk.

Starkast intryck, rent fysiskt, gjorde tidelagsdokumentären Zoo, som vackert uttryckt söker utforska relationen mellan man och häst. Personligen var jag kanske mest begeistrad i årets utländska oscarsvinnare, tyska Die Fälscher. En enig jury utsåg dock (samtidigt som vissa ännu satt hemma och ojade sig över Stefan Holm) egensinniga dokumentären Beautiful Young Minds till Kung av Grytet.

Landstinget sponsrade annars principerna troget med märkeswhiskey, värdparet med sjukt smakliga smörgåsar och Örjan Westberg med en musik-, tid- och detaljgeografisk kunskap bara värdig en Jeopardy-mästare. Räven själv skymtas på bilden ovan, tillfället till ära uppklädd i ljusblå kritstrecksrandig skjorta från tidlöst fashionabla Ralph Lauren.

Efter den avslutande videopuben vandrade vi ner till Teatercaféet och Umeå Beat Collective. Skyhöga förväntningar besvarades av precis lagom utmanande dansmusik, publika hångelsessions och löjeväckande trevlig stämning. Fyra rävar av fem möjliga. Easy.

/A.