Inflation, räntor, matpriser, bensinpriser och elpriser. Kostnaderna har ökat för oss alla samtidigt som arbetsköpare och fackföreningar är överens om att hålla lönerna nere. Återigen är det arbetarklassen som får betala krisen.

Matpriserna har det senaste året stigit med över 20 procent. När hjälporganisationer slår larm och barn kommer hungriga till skolan står politikerna handfallna och vädjar till matjättarna att ta sitt ansvar. Men att vädja till kapitalister att inte vara kapitalister är ingen framkomlig väg.

Hushållens försämrade ekonomi måste hanteras genom rejäla löneökningar eller sänkta levnadsomkostnader. När facket sviker och lönekraven inte ens motsvarar hälften av inflationen måste fler åtgärder till. Ett prisstopp på mat behöver införas. EU-priser på el måste upphöra. Klassklyftorna måste minska genom att höja skatten för de rika.

De återkommande kriserna är en följd av kapitalismens jakt på profit och vinst. Så kan vi inte ha det. Vi behöver något nytt, vi behöver planerad produktion utifrån våra behov – Socialism helt enkelt.

Så kom med du som också känner att samhället är riggat för andra än för oss som arbetar.

Slut upp i Röd Front kl 12 på Rådhustorget 1 maj!
Vi samlas under Parollerna:

NEJ TILL NATO
MOT KRIG OCH KRISTID
FÖR SOCIALISM

Beslutet att Sverige ska gå med i NATO fattades utan demokratisk förankring. Istället för att ge tid och utrymme åt en förutsättningslös diskussion gjordes tvärtom. NATO-motståndare misstänkliggjordes och tystades.

Lobbyisterna som krattat manegen och politikerna som ställt sig okritiskt på NATOs sida har utmålat fredsrörelsen som landsförrädare. det är tvärtom. riksdagsledamöterna som nu röstat igenom NATO-anslutningen är de som krälat för Erdogan och USA.

Redan 2017 pressades Sverige av USA till att inte underteckna FNs konvention om kärnvapenförbud – trots att Sverige var en av initiativtagarna. Konventionen är nämligen inte förenlig med NATOs kärnvapendoktrin.

I Januari i år ändrades grundlagen så att journalister inte ska kunna granska våra allierade. Tortyren i Abu Ghraib, massakern i Falluja och andra amerikanska krigsbrott hade varit att avslöja i Sverige idag.

När NATO-anslutningen är genomförd kommer dessutom amerikanske och turkiska soldater och krigsbrottslingar att juridisk immunitet på svensk mark.

Till detta kommer kohandeln och kurdiska och turkiska flyktingar som skickas tillbaka till ett land där de riskerar tortyr.

Som medlemmar i NATO kommer Sverige tvingas öka militärutgifterna till två procent av BNP. I ett läge när regioner och kommuner är i kris och sjukvård och skola står utan resurser kommer över 100 miljarder per år att läggas på upprustning.

NATO är ingen försvarsallians utan USA:s viktigaste verktyg att behålla sin ställning som världens ledande supermakt. Vi kommunister kommer aldrig att acceptera NATO. Vi fortsätter att organisera fred, nedrustning och alliansfrihet.

Kom med i Röd Front kl 12 på Rådhustorget  Första Maj.
Visa att du står upp för en fredspolitik istället för en krigspolitik.

Vi samlas under parollerna

NEJ TILL NATO
MOT KRIG OCH KRISTID
FÖR SOCIALISM

Märket fortsätter att skapa ekonomisk ojämlikhet och hålla tillbaka kommunalarbetares löner – allt för industriföretagens vinster.

Så var märket satt av industrins parter – eller kanske ska man kalla dem industrins kamrater. Under hela lönerörelsen har de varit överens om att höga löner skadar svensk konkurrenskraft och skapar inflation. Att många drabbas hårt av inflationen verkar varken beröra arbetsköparna eller facket – målet är att upprätthålla exportmonopolens profiter.

Sverige är ett exportland. Vi producerar råvaror och förädlade produkter för export till världskonsumtionen. Skog, järn- och kopparmalm exporteras eller omvandlas till högförädlade produkter som till exempel biobränslen, textilmassa, elkablar, kullager, stållegeringar med mera.

Vinsterna från dessa industrier har varit otroligt höga. Tack vare bland annat så kallade kvantitativa lättnader som infördes efter förra finanskrisen har pengarna flödat in.

De senaste tio åren har beskrivits som den största investeringsboomen i industriproduktion i Sveriges historia. Bara skogsindustrin har investerat 100 miljarder i produktionskapacitet.

Till det kommer 300 miljardersinvesteringar i elproduktion samt investeringar i stålverk, gruvbrytning och infrastruktur. Värdet på exporten för skogsindustrin har ökat från 123 miljarder 2012 till 182 miljarder 2022.

Alla dessa investeringar sänker marginalkostnaden per producerad enhet. Samtidigt har löneandelen av produktionsvärdet minskat. Det är detta som industriavtalet och industrins märke har som mål att bevara.

Industrins märke är också lönepolis inom den offentliga sektorn, där det sätter totalpotten för ökade lönekostnader. Exportmonopolen vill inte att klåfingriga politiker ska tvingas höja skatter på industrins vinster för att finansiera löneökningar inom offentlig sektor. Höga löneökningar inom offentlig sektor skulle kunna leda till lönekonkurrens mellan industrin och offentlig sektor där industrin skulle kunna få arbetskraftsunderskott.

Men om vi får behålla en allt mindre andel av det vi skapar – hur kan vi då konsumera mer och mer? Svaret är bland annat billigare konsumtionsvaror från låglöneländer och billigare krediter. Ju mindre löneandel vi har, desto mer måste vi kompenseras med krediter för att hålla efterfrågan uppe.

Dagens märke inom industrin har sina historiska rötter i mondismen på 1920-talet, där arbetsfred mellan parterna skulle garantera ökade vinstmarginaler åt monopolkapitalet och ökad levnadsstandard åt arbetarklassen. Sossarna och LO skulle vara polis på arbetsplatserna. Ett jobb de tagit på stort allvar sedan dess.

Vi kommunister menar istället att vinsterna ska tillfalla folket. Dels genom högre reallöner, inte minst för att kunna sänka belåningsgraden hos dem med stora bostadslån. Men också genom en omfördelning för att finansiera investeringar i sjukvård, skola, omsorg och kultur.

Vi arbetare blir gång på gång rånade på de värden vi skapar. Rånarna är monopolkapitalet – med god hjälp av LO-topparna. Märket fortsätter att skapa ekonomisk ojämlikhet och skiktningar i landet och inom arbetarklassen. Det bidrar också till fortsatt dåliga villkor och personalbrist inom offentlig sektor. Allt för att hålla industrins vinster uppe.