Åsa Ögren

Vem och hur staden planeras

Av , , 6 kommentarer 4

Bert Mårald skrev i dagens VK-debatt att Umeå har tillräcklig kompetens för att inte enkelspårigt följa rådande trender i urbanisering av städer. Han har också ett förslag om att staden ska växa i sina utkanter och bli flerkärnigt. Han kallar motstående intressen för hjärnspöken och säger att det vore mera progressivt att släppa fram medborgarinflytandet än aktörerna i processen. 

Jag känner inte Bert Mårald och delar av det han skriver har andra skrivit före honom. Han är historiker och ibland har det varit samhällsplanerare eller arkitekter som avgett sina uppfattningar om hur den optimala planeringen ska se ut för en stad. Jag är ingen akademiker men jag behöver den formella kompetensen som beslutsunderlag. Sen är det jag som lekman som sitter mitt i verkligheten och ska få detta att fungera också i praktiken.
 
Min uppfattning är att vi kan rita vilka rutor vi vill för stadens utveckling, planera och systematisera hela utvecklingen men inget av detta kommer att bli förverkligat om det inte finns ett näringsliv med aktörer som bejakar förslagen. Vi behöver därför en utökad samverkan med näringslivet.
 
Tvärtom vad Mårald skriver så finns det tyvärr en förtroendelös kultur inom myndighetsutövningen där regelverket bromsar istället för möjliggör för de som är villiga att investera. Stadens utveckling sker inte av sig själv och jag anser att enstaka motståndare har i vissa ärenden ett omotiverat stort inflytande än vad de olika aktörerna har, aktörer som tar risker och tar ansvar och som också är samhällsmedborgare. Demokrati ska vi bejaka men egenintresse ska inte gå före allmänt intresse.
 
Att peka på stadens utkanter för en kraftfull expansion då investeringarna ska bära sig ekonomiskt är inte realistiskt. Att göra staden flerkärnig är inte heller realistiskt då umeborna knappt rör sig utanför Rådhustorget. Sådana förslag är en teoretisk önskan utan stöd i verkligheten.
 
Min erfarenhet är också att varje detaljplaneärende är under arbetet fylld av motsättningar. Någon vill bygga, någon vill inte. Någon vill investera i utveckling, någon i bevarandet. Det är dessa målkonflikter, intressekonflikter och ibland personliga konflikter som vi i politiken ska sammanväga och sedan ta beslut. 
 
Helst ska ju besluten ligga i linje med önskvärd sammanhållen planering men även behov, samverkanslösningar och rättvisa utgör svårbegripliga argument för en teoretiker men är viktiga i politiskt beslutsfattande som hela tiden bygger på helheter. Och hur vi än gör så kommer det att uppstå besvikelse. Demokrati betyder inte att alla kan få som man vill. Demokrati är också enklare i teorin än i praktiken men det är vår uppgift att utveckla de demokratiska processerna så att medborgarna vill vara med. Det är en utmaning.
 
Benny Karlsson skrev i sin krönikepingis före jul att jag är kinkig. Det kanske är sant men man kan ju också välja att se det som repsekt för demokratin i just det specifika ärendet. Min personliga uppfattning är egentligen inte heller intressant eftersom beslutet tas av elva individer, elva politiker med sina egna argument. De utmaningar som påtalas i planärendet ska hanteras vare sig jag personligen gillar det eller inte. Bättre utreda, analysera och avfärda än att låtsas som att de inte existerar.
 
Min uppfattning är att de idéer som finns nu kring utvecklingen av Umeås innerstad är smått fantastiska och kan leda till nya upplevelser, nya gestaltningar och nya aktörer som åtminstone jag kommer att göra vad jag kan för att se förverkligat.