Frampå tidiga eftermiddagen flaggade min mobil på helstång. Först ut var ett textmeddelande från en god vän som lät annonsera ännu ett dödsfall, två relativt unga killar har nu gått Liemannen tillmötes inom loppet av 3 dygn. Södra Norrbotten i ett nötskal. Vila i frid grabbar.

Näst ut var David, han hängde ut i stadskärnan, och vi planerade slå oss ihop. Ett snabbt instick med apotek, Supermarket, postombudet, Billy’s (i den ordningen) senare var jag på plats i stadsbiblioteket, där det enl. uppgift skulle gå att finna David. Jag sökte kring terminalerna, men där fanns ingen D. Jag nyttjade min halvtomma telefon, fick napp, vi skulle ses efter mittgången. Jovars. Sen gled vi, sida vid sida, runt runt i stadskärnan. Coffee, in the place to be, bl.a. Knappt tre timmar senare vinkade jag av David vid storbussterminalen.

Min färd gick nu mot Överskottsbolaget. Det ska sägas att deras pasta är helt oslagbar, både vad gäller smak och prislapp. Vägen dit blev spännande. Jag höll Skolgatan, för att sedan svänga upp Signalvägen. Här, ska jag säga, möttes jag av något väldigt spektakulärt. En snövall, utan dess like. Ni som känner till platsen vet att en gång- och cykelbana ligger till höger om bilvägen, efter Signalvägen, that is. Nå, nu hade alltså plogbil(arna) sopat och skyfflat, och således skapat en minst två meter hög mur som en slags avskiljning mellan bil- och cykelstråket.

Det ska också vara sagt att det är en avsevärd skillnad på "mur" och "pyramid". Ni vet säkert hur en del efter plogning lyckas uppnå vallar som mer eller mindre har pyramidform. Inte här, nejdå, en klockren mur skiljde gång- och cykelbanan från bilvägen. Detta invaggade mig i en slags trygghet, som jag styrde min trampmobil in på gång- och cykeldelen. Det kändes som att under lite andra omständigheter hade jag kunnat slå upp en liten lägereld här. Ja, förstå mig rätt, gång- och cykelvägen kändes oerhört trygg, lite som insidan på en seriös labryint, och dess själva bana var dessutom välskrapad, så trots trillande snöflingor gjorde jag en inte alls vinglig framfart här längst.

I höjd med brandstationen hade muren dalat, och det var åter ganska rätt och slätt vanligt. Här kom jag istället att förundra mig över hur vacker brandmännens logga var, som den hängde framför byggnaden. En eloge, för en stilren symbol, inte alls som hammaren och skäran.

Jag nådde min destination, ÖB, och la 30 paket spagetti i varukorgen, sen en flaska soya som grädde mot moset. Inköpet landade på 130 SEK nätt och slätt. Jag kände mig fager. Jag fyllde ryggsäcken med spaggeti, återstoden spände jag fast med hjälp av remmarna på trampmobilens bönpall. Färden gick nu hemåt, raka spåret mot Ålidhem. Den här gången kom jag att följa Timotejvägen ned mot Skolgatan redan från utgångsläget, så jag bommade "labyrinten", och undvek således att tjata ut den. Jag var fylld av välbehag under hela hemresan.

Hoppas er måndag var lika trevlig som min.