En rad representanter för något som skallas Innovation för tillväxt, bl.a. Marcus Wallenberg (ordf. SEB) och Stefan Löfven (ordf. IF Metall) skriver på dagens DN Debatt om att staten skall gå in som delinvesterare i riskkapitalfonder.

De skriver att:

”Basen för Sveriges välfärd är konkurrenskraftiga och innovativa företag. Med rätta är vi stolta över våra högproduktiva storföretag som sysselsätter många. Men de flesta nya arbetstillfällena skapas i små och medelstora företag. Frågan är hur vi kan stimulera dessa att växa”

Samt vidare att:

”Utgångspunkten för vårt förslag är att företag som vill växa behöver kompetent kapital för att lyckas. Med kompetent kapital menar vi investerare som, förutom att bidra med direkt kapital, är aktiva i företagets utveckling”

De sätter fingret på ett mycket viktigt problem. Sverige är ett land som präglas av kunskaps- och forskningsintensiva företag där dagens storföretag är nästan uteslutande är baserade på innovationer för ca 50-150 år sedan, t.ex. SFK, Volvo, ABB, AstraZeneca, TetraLaval och Ericsson m.m.  Därför är det rimligt att anta att grunden till morgondagens exportsuccéer läggs genom forskningen och utveckling läggs idag.

Därför är det mycket glädjande att vår nuvarande regering väljer att satsa stort på forskning. Med de fem miljarder som regeringen skjuter till på forskningsområdet är den satsningen i sig mer än dubbelt så stor som den närmast föregående och större än de tre senaste sammantaget. Även om detta är mycket bra så är det inte nog. För att dagens forskningsinnovationer skall blir morgondagens exportframgångar så krävs det att det finns bra förutsättningar för små företag att bildas och växa.

Detta är något som Sverige har varit mycket dåliga på, det har till och med kallats för ”FoU-Paradoxen”. Nämligen att Sverige är ett land som ligger den absoluta världstoppen när det gäller FoU-satsningar (Forskning och Utveckling) som andel av BNP, men det finns ett internationellt samband mellan andel FoU-satsningar och andel av ett lands industriproduktion som är högteknologisk. Sverige har förvisso en internationellt stor andel högteknologisk produktion, men inte i närheten av vad som skulle kunna förväntas av de stora FoU-satsningarna.

Med andra ord så är vi väldigt dåliga på att omsätta smarta innovationer till kommersiella företag som tjänar pengar. En del utav detta problem som även Innovation för tillväxt nu kommit fram till är att tillgången på riskvilligt kapital är för dålig, men jag måste säga att deras lösning är ännu sämre. Att vi skulle ha statliga riskkapitalfonder är verkligen ingen lösning på problemet, räcker det inte med 6:e AP-fonden? Vad Svenska företag behöver är ägare av kött och blod, inte statliga pengar. De gör störst nytta inom vård, skola och omsorg. Det är nästan oförskämt att vi i Sverige motarbetat allt vad kapitalbildning heter genom höga kapitalskatter och till och med förmögenhetsskatt. Sen när vi inser de negativa konsekvenserna så vill vi riskera skattebetalarnas pengar i händerna på institutionella investerare.

Den bästa ägaren i ett företag är den som riskerar sina egna pengar. Han/hon ser riskerna på ett annat sätt än någon som investerar någon annans pengar. Om nu innovation för tillväxt kommit fram till att pengar bör satsas för att förbättra tillgången på riskvilligt kapital, varför inte bara sänka skatten?

Detta kan dels göras genom att rent generellt sänka vår höga kapitalvinstskatt, men också mera riktat införa ett riskkapitalavdrag för investeringar i små onoterade företag.  En skattereduktion för privatpersoner som investerar i aktier har utretts av Skatteincitamentsutredningen (SOU 2009:33). Utredningen föreslog en skattreduktion på upp till 100 000 kr per person för köp av aktier i onoterade företag. Kostnaden uppskattades till 470 mkr, detta är ett mycket bättre sätt att lösa problemet än att pytsa in skolans pengar rätt in i riskkapitalfonder.

Andra Bloggar om ämnet: Hans Åberg och Nils Dacke