Anne Wibble (fp) finansminister 1991-1994 sa att ”Alla Svenskar bör ha en årslön på banken”.  Detta resonemang har sedan kommit att kallas för ”fuck off-pengar”, pengar som t.ex. gör att vi känner mera trygghet och mera benägna att söka oss till en annan arbetsgivare om man är missnöjd med den gamla chefen. Man behöver då inte vara lika rädd att förlora sin inLASade plats på arbetsplatsen eller att nästa chef är sämre än den förra. Man har då råd att leva utan inkomst under en kortare tid i fall det skulle behövas. Man får då helt enkelt en buffert som gör att man vågar ta risker och som ökar den individuella friheten att förverkliga sig själv.

Tankesmedjan Timbros VD Maria Rankka skriver mycket bra om detta och säger att ”I ett välfärdssamhälle bör de allra flesta kunna leva på sin lön. Jag skulle dock vilja gå längre och säga att de allra flesta också borde kunna bygga upp ett kapital, en buffert, som minst motsvarar ett halvt till ett års lön”. Jag stödjer henne helt i detta, det finns ett egenvärde till att individen har ett sparande för att kunna hantera tillfälliga svackor i sin ekonomi utan att vara beroende av att byråkrater och tjänstemän betalar ut pengar rätt datum utan att skuldsätta sig upp över öronen.

Sverige är ett land där det har blivit lättare att bli rik genom att ha gjort bra bostadsaffärer eller att man har rika föräldrar än vad det är att bli rik genom att ha arbetat hårt. Det har tagits små steg för att åtgärda detta under mandatperioden genom att regeringen har sänkt skattetrycket och då mest för de med låg och medelstora inkomster. Jag anser att man bör gå vidare på den inslagna banan men också att marginalskatterna bör sänkas. Dvs. skatten på den sist tjänade hundralappen, genom sänkt statlig inkomstskatt och att den direkt skadliga värnskatten avskaffas.

En annan sak som vi måste fråga oss är varför staten skall beskatta sparande med 30% på ränteintäkter medans lånande pengar subventioneras med 30% på ränteutgifterna. Vilka incitament ger detta till individuellt sparande? Att det skulle underlätta för hushåll att låna till bostadsköp är bara att tänka på väldigt kort sikt. Dels för att varje lånad krona måste motsvaras av en sparad krona att låna ut. Men också dels för att för att räntesubventionerna driver upp bostadspriserna till högre nivåer än vad de annars skulle ha varit, alltså blir effekten för den enskilde högst marginell.

Även Folkpartiets partisekreterare Erik Ullenhag skriver han om ”Fuck Off-Pengar” och belyser även LO:s högst motsägelse fulla ställningstagande i frågan:

”LO-ordföranden Wanja Lundby­-Wedin pekade häromdagen på statistik från SCB som visar att nästan var fjärde arbetare inte­ klarar av att betala en oväntad utgift på 8 000 kronor utan att låna eller be om hjälp (AB Debatt 19/3).”

”Folkpartiet och alliansen står upp för ett skattesystem där det ska vara möjligt även för LO-medlemmar att spara pengar. Mot oss står vänsterpartierna som motsatt sig de jobbskatteavdrag som genomförts. LO har en viktig poäng när de lyfter fram att deras medlemmar inte har råd att spara. Men de stödjer samtidigt ett regeringsalternativ som skulle göra arbetande människors marginaler mindre.”

Om Wanja då menar allvar med att det är viktigt att en arbetare skall kunna klara av oförutsedda utgifter, varför är hon då så emot jobbskatteavdraget?

Maria Rankka lyfter även fram en klok idé, nämligen att aktierna i statliga Vattenfall skall delas ut till folket som en kickstart på individuellt sparande. Vattenfall är ett bolag med mycket stort värde som staten visat sig vara mycket dålig på att styra. Varför inte dela ut aktierna till dess rättmätiga ägare, Svenska skattebetalare? Detta skulle enligt Maria ge varje individ 40 000 till 50 000kr som man fritt skulle kunna välja att sälja använda pengarna till något eller spara i annan form eller vara med på Vattenfalls resa och skapa ytterligare värde i bolaget.

En sådan sak skulle dock vara svår att genomföra i praktiken, men tanken är mycket fin. Den slår två flugor i en smäll den minskar det statliga ägandet i bolag som är en dålig uppgift för staten, men också ökar den individuella friheten genom att förbättra möjligheten till privat förmögenhetsbildning.