Eftersom jag hunnit en bit på livets stig så har jag minnen från min barndom av min mammas ständigt återkomande symöten tillsammans med andra ’tanter’ i det lilla samhället Björkelund i Boden. Deltagarna var mina mostrar Helga och Signe, tant Onny, tant Olga, tant Dagmar och tant Ebba förutom min mamma Märta. Sju stabila och stadiga kvinnor som också samlade 5:- varje gång de träffades för varje vår göra en resa till någon närbelägen ort som kunde vara intressant. Syjuntan som inte hade något särskilt namn, den kallades rätt och slätt syjuntan och man träffades en gång i månaden. Träffarna var alltid förlagda till en vardags e.m. för då var männen på arbete och kvinnorna kunde få vara ifred en stund.

Ibland hade jag turen att få följa med även om jag kan minnas att min mamma helst av allt inte ville ha mig med (idag förstår jag varför…). Detta andningshål för henne var ovärderligt och en stund där hon kunde koppla av med sina vänninnor och handarbeta och prata och dricka kaffe med kakor. Det var det sistnämnda som framstod som det mest åtråvärda för min del, kakfatet alltså! Speciellt när vi skulle till min moster Helga var det alltid extra roligt, min moster hade inga barn och därför kände jag mig alltid välkommen dit. Moster Helga förberedde sig ordentligt, dvs hon bakade hela veckan innan syjuntan skulle samlas hemma hos henne, vetebröd, mjuk sockerkaka, berlinerbröd och sagolikt goda nötkakor var alltid stående inslag på brödfatet. Utöver detta fanns det också 2-4 olika sockers kakaor men detta varierade lite beroende på humör och vad som fanns tillgängligt på receptfronten i Allers veckotidning. Jag minns dessa stunder med värme och glädje.

Idag, mer än 40 år senare, har jag själv tagit initiativ ett en liknande syjunta, Birgitta, Birgitta, Doris, Agneta, Kerstin och undertecknad träffas 3-4 gånger per termin för att sömma, fika och naturligtvis prata. Men … uppdaterade som vi kvinnor oftast är har vi valt att kalla träffana för SYLAN, Local Area Network; det får oss på något sätt att känna att vi tagit med oss en gammal tradition in det virtuella och informationstekniska samhället. Vi har anpassat oss efter den tid vi lever i. Det är mycket som ser annorlunda ut vid våra träffar jämfört med mammas symöten, dock har vi kvar en tradition, kakfatet!! Men även här har förändringar skett, vi äter numera bara 1 sorts kaka, oftast paj eller någon chokladkaka. Alltid lika gott!!! Vi börjar alltid träffen med fika, intresset för handarbete kan man säga är inte så stort, ibland plockar någon upp en stickning eller syr i några knappar men det är lika vanligt att den tid vi samlas går åt till att bara prata och höra sig för hur läget är för de samlade sy-lanarna. Men oj, vad jag uppskattar mitt SYLAN!!!

Ciao!